Fru talman! Ingbritt Irhammar talade så vackert
om kvinnor, och jag tänker fortsätta på det temat. Jag
tänker tala om mänskliga rättigheter, och dit hör ock-
så respekt för kvinnor runtom i världen.
För ett år sedan stod jag här i kammaren och hade
nyss kommit hem från Östtimor. Jag tänker fortsätta
att tala om Östtimor. Våldshandlingarna har trappats
upp där, och våldet har blivit ännu värre.
Mina teman i dag är mänskliga rättigheter och
flyktingpolitik. Tyvärr är Ragnhild Pohanka sjukskri-
ven i en månad och kan därför inte tala om flykting-
politik. Annars hade hon talat om det.
Jag håller i min hand en rapport som är alldeles
färsk. Den är daterad den 7 november 1997 och
handlar just om våld mot kvinnor i Östtimor. Som
Eva Zetterberg förut sade har jubileumsåret för FN:s
förklaring av de mänskliga rättigheterna inletts. Det
inleddes den 10 december 1997. Därför vill jag sär-
skilt ta upp detta.
Jag har valt att koncentrera mig på Östtimor efter-
som det därifrån läcker ut så litet information. Men
det som kvinnor där utsätts för kunde lika gärna ha
skett i Kosova, Rwanda, Burundi eller någon annan-
stans där makten innehas av militärer och där diktatur
råder.
Det andra temat, om flyktingpolitiken, gäller dem
som har drabbats av förtryck, våld, tortyr och förföl-
jelse och som sökt sin tillflykt till vårt land men som
hotas att skickas tillbaka efter fem, sex eller sju år.
Fru talman! Den här rapporten kommer från en
organisation som heter ETHRC, East Timor Human
Rights Center. Författaren är dr George Aditjondro
från Newcastle University i Australien. Den är skriven
för att läggas fram i mars 1998 för FN:s kommission
för mänskliga rättigheter. Den är speciellt dedicerad
till Odilia Victor från Östtimor, som dog i barnsäng i
augusti 1997. Odilia har vittnat om sina väninnor och
släktingar och hur de har utsatts för våldtäkt, hot och
sextrakasserier - våld utfört av staten iklädd militär
uniform mot kvinnor i Östtimor.
Rapporten är givetvis inte heltäckande. Hur skulle
22 års folkmord och grymma överträdelser mot civil-
befolkningen kunna rapporteras på 15 sidor? Den är
ett försök att bevisa hur militären använt strukturellt
våld, våld mot kvinnor, för att tysta folket. Man har
använt sig av söndra och härska för att splittra famil-
jers motstånd och så split även mellan kvinnor som
utsatts för våldtäkt, blivit local wives, sexslavar och
dem sluppit undan.
En del tycker att kvinnor som utnyttjats sålt sig för
förmåner i form av konserver och mat. Att de är offer
och satts på bar backe, ofta med ett barn avlat vid
våldtäkten, utan chans att försörja sig och hamnat i en
ond cirkel är inte lätt att förstå eller acceptera.
Våldtäkt, sexuellt förtryck, misshandel, sextrakas-
serier och förföljelse, tvångsgifte, local wives, kvin-
nor som sexslavar eller comfort women, prostitution
och familjeplanering genom tvångssterilisering finns
återgivet i rapporten från denna organisation för
mänskliga rättigheter.
Den beskriver bara en bråkdel av de verkliga fal-
len. De kvinnor som utsatts för övergrepp och våld-
täkt vill inte rapportera på grund av skamkänslor, eller
så finns det ingen kanal att förmedla det via. Hur
skulle det gå till? I Östtimor kommer inga organisa-
tioner för mänskliga rättigheter in. Journalister är inte
välkomna, osv. Själv wallraffade jag mig in som turist
och åkte inte som politiker för att få se med mina egna
ögon hur det stod till.
De vittnesmål som återges har ofta skett när kvin-
norna öppnat sig för präster och nunnor eller när de
som asylsökande har kommit till Australien och fått
kontakt med Amnestys advokat. Först då vågar de tala
ut.
Fru talman! Indonesien undertecknade 1994
CEDAW, Convention on Elimination of All forms of
Discrimination Against Women. Indonesien spelade
också en framträdande roll inför Beijingkonferensen
1995, där man än en gång underströk att CEDAW var
avgörande. Ändå är våldtäkt det vanligaste tortyrred-
skapet mot östtimoresiska kvinnor. Våldet är inte bara
en fråga om sex utan ett vapen för de ockuperande
trupperna för att underkuva den lokala befolkningen.
Det är också ett vapen för att förstöra oppositionens
kultur och befläcka, smutsa ned, folket.
Rapporten beskriver hur militären bevakar små-
flickor på väg till skolan, hur militärer följer efter dem
hem och tar för sig av flickorna. För att undvika mili-
tärerna har flickorna börjat klä sig som pojkar. De
klipper håret, går okammade, är smutsiga, ser oaptit-
liga ut och går barfota.
För att skrämma till tystnad utförs våldtäkter inför
make och barn eller på gravida kvinnor.
Maria, 25 år, försökte dölja sitt ofödda barn under
sin t-shirt. Hon var sex månader på väg. En soldat tog
sig in i huset och våldtog henne under hot. Han hade
en pistol. Jag var livrädd, berättade hon gråtande.
Isabella, 29 år, fick två barn med soldater efter
våldtäkter. Barnen är två respektive sju år gamla.
Flickorna har indonesiska namn som ett bittert minne
av papporna. Isabella berättar att hon är totalt uteläm-
nad. Hennes föräldrar är döda. Hon bor med sin yngre
syster, och en av hennes bröder är dödad.
Odilia berättar: Min nevös fru var en vacker
flicka, gravid med sitt första barn och skulle snart
föda. Mannen gick till arbetet, och hon var ensam
hemma då en soldat bröt sig in i huset och våldtog
henne. Barnet dog. Vi blev chockade. I vårt land
respekterar vi en gravid kvinna. Inte ens maken rör
henne när hon är gravid av hänsyn till barnet.
Fru talman! Så här fortsätter rapporten med den
ena hemska historien efter den andra. Flickor 13, 14,
15 år gamla våldtas. Makar till motståndsmän hotas
och tvingas bli sexslavar för att inte maken skall dö-
das eller för att de inte skall gå på äldsta dottern eller
en ännu yngre dotter.
Vad har Sverige gjort? Våldet har snarare trappats
upp det senaste året efter det att biskop Belo och José
Ramos Horta fick Nobels fredspris.
Sverige har hela detta år i FN:s säkerhetsråd, ock-
så som ordförande, haft chansen att lyfta fram Östti-
morfrågan. Sverige har kunnat agera via EU tillsam-
mans med Portugal och Irland, som är särskilt enga-
gerade för Östtimors sak. I stället har internationella
krafter lagts på att rädda president Suhartos ansikte
genom understöd till honom och hans familj för att
lösa den ekonomiska krisen i Indonesien. Borde inte
pengarna har gått till folkliga organisationer, för fol-
kets bästa?
Jag vill fråga utrikesministern när regeringen skall
agera kraftfullt för att garantera det östtimoresiska
folkets säkerhet genom permanent närvaro av FN i
Östtimor och för att uppfylla kraven på en folkom-
röstning om Östtimors självbestämmande. När skall
man lyfta fram frågan om våld mot kvinnor och andra
brott mot de mänskliga rättigheterna i Östtimor? När
skall man stödja internationell civil fredsbevakning av
enskilda organisationer i Östtimor och se till så att
dessa får fritt tillträde till Östtimor?
Fru talman! Jag skall göra en travestering av I
väntan på Godot. Min rubrik är: Fly för livet eller I
väntan på vad då.
Sveriges regering har satsat 15 miljoner kronor på
att upplysa svenska folket om att Förintelsen under
andra världskriget verkligen har ägt rum. Att liknande
mänskliga grymheter kan hända igen har visat sig i
forna Jugoslavien, Bosnien m.fl. Det är viktigt att ta
avstånd från andra nationers inhumanism under histo-
risk tid och i vår egen samtid, men än viktigare är det
att inte ignorera inhumanismen då den visar sig på vår
egen bakgård.
Tyvärr påvisar situationen för asylsökande männi-
skor från Förbundsrepubliken Jugoslavien som har
vistats i Sverige i tre år eller längre och som har laga-
kraftvunna beslut om avvisning att den svenska rege-
ringens humanistiska intresse inte riktigt når in i vår
egen samtid.
Den 16 januari 1998 undertecknades återtagande-
avtalet mellan Sverige och Förbundsrepubliken Jugo-
slavien. Nu återstår att avtalet skall godkännas av
Förbundsrepubliken Jugoslaviens parlament.
I Sverige finns i dag 1 700 människor från forna
Jugoslavien som hotas av avvisning, och därtill 2 000
övriga. Jag vill fråga utrikesministern varför Sveriges
regering inte utställer en förordning som beviljar
asylsökande människor från Förbundsrepubliken
Jugoslavien, som ofrivilligt har tvingats att vänta
oacceptabelt länge i Sverige på att avvisas till för-
bundsrepubliken, uppehållstillstånd i Sverige.