Utrikespolitisk debatt

Herr talman! Visst finns det anledning till både

oro och optimism om man ser ut över världen. När vi

hade utrikespolitisk debatt för ett år sedan, trodde

knappast någon att vi i dag skulle stå inför hot om

krig i Irak, även om Saddam Hussein då i flera år

gång på gång försökt obstruera FN:s undersökningar

om massförstörelsevapen i Irak med Rolf Ekéus i

spetsen. Det känns svårt att under rådande osäkerhet

om utvecklingen i Irak tala om att det inte finns någon

direkt hotbild i vår omvärld. Det finns det inte i vår

närhet, men dock i vår omvärld. Det krigshot som gör

sig gällande kryper oss inpå bara skinnet då det kom-

mer på vårt ansvar att vara med och fatta beslut om

säkerhetsrådets fortsatta agerande.

Anledning till optimism finns det när vi ser på ut-

vecklingen i vår närhet. Vi kan glädja oss åt ett fort-

satt gott samarbete med våra närmaste grannar i Nor-

den. Även om vi valt olika vägar när det gäller med-

lemskap i EU och även om vi som EU-medlemmar

ser olika på inträde i EMU, bl.a. vad tidpunkten be-

träffar, hindrar detta oss inte från att tillsammans

aktivt bidra till att underlätta en allt närmare anslut-

ning av länderna i vårt närområde till den europeiska

gemenskapen.

Vi kristdemokrater har funnit det naturligt att

samarbeta med vårt norska broderparti i vårt partinära

utvecklingssamarbete i de baltiska länderna och även

i Ryssland, ett samarbete som med fördel skulle kun-

na utvecklas också i andra delar av världen. Nordiska

Afrikainstitutet har ett parlamentarikersamarbete med

deltagare från olika nordiska länder i syfte att stärka

fredsprocessen i Burundi genom kontakt med parla-

mentariker i Burundi, och Sverige har i flera år haft

en person på plats för att främja fredsarbetet där.

Även om stora insatser gjorts och hela tiden görs i

fredsskapande syfte i Burundi, inger utvecklingen där

och över huvud i Stora sjö-området anledning till stor

oro. Mördandet fortsätter och många människor får

sätta livet till. OAU, den afrikanska regionala organi-

sationen, har länge försökt att skapa fred mellan re-

geringen och Huturebellerna. Flera av de omgivande

staterna anses dock ha tagit parti för den ena parten

och därigenom blivit misskrediterade. Sverige och

andra nordiska länder har säkerligen skapat förtroen-

de genom de insatser som gjorts, eftersom vi knap-

past, som vissa andra länder, misstänks för själviska

syften.

Frågan är om de insatser som görs utifrån och

uppifrån, och som kanske på grund av gamla bind-

ningar har svårt att vinna förtroende, har förutsätt-

ningar att nå framgång. Ett exempel på hur inblandade

olika länder kan vara kan tas från folkmordet i Rwan-

da. UNICOM, en internationell undersökningskom-

mission, framlade i januari den senaste rapporten som

visar hur involverat det internationella samhället var i

vapenspridning innan folkmordet i Rwanda 1994.

Human Right Watch har nu också visat på att vapen

smugglas till både regeringssidan och rebeller i den

aktuella konflikten i Burundi.

Frågan är om det inte är hög tid att låta den débat

national, det nationella samtal för fred och försoning,

ta fart, som både regering och parlament talat om så

länge vi haft kontakt med konfliktområdena. Denna

borde, enligt mitt förmenande, börja inifrån och un-

derifrån, om den skall ha några som helst förutsätt-

ningar att lyckas. Den borde kanske börja i Burundi

men skulle kanske sedan i bästa fall kunna spridas till

Rwanda och Kivu i östra Kongo. Jag talar om en

strukturerad insats, där vanliga människor - kvinnor,

män och ungdomar - inspireras att samlas i små

grupper i sina byar och tala försoningens språk med

varandra. Alltför länge har hatets och oförsonlighe-

tens språk talats bland dessa länders kullar.

Jag har en övertygelse om att här skulle Sverige

och Norge kunna spela en roll med tanke på det för-

troende som har skapats genom det humanitära arbete

som bedrivits i många årtionden i dessa områden i

svensk och i norsk missions regi. Jag föreslår att Sve-

rige, gärna tillsammans med Norge, begär mandat av

FN:s säkerhetsråd att inspirera till ett inhemskt arbete

på gräsrotsnivå av detta slag med stöd av svenska och

norska insatser.

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, Eu-

roparådet och Organisationen för Säkerhet och Sam-

arbete i Europa ger oss en verklig möjlighet att delta i

och påverka arbetet för ett tryggare och säkrare Euro-

pa. Men det kan aldrig vara det enda målet för vår

medverkan i dessa organisationer. Vi måste verka för

ett enat Europa som utifrån sin egen styrka kan påver-

ka säkerheten och tryggheten i hela vår omvärld.

Utvidgningen av EU till Central- och Östeuropa är

ett viktigt mål i sig genom sitt bidrag till demokratiut-

vecklingen i kandidatländerna, men även ett medel för

att uppnå ett starkt och återförenat Europa som kan ta

ett större globalt ansvar.

Vi kristdemokrater har hela tiden förespråkat en

gemensam förhandlingsstart för alla kandidatländer

och är mycket nöjda med det som nu sker, även om

villkoren varierar. Det är en morot som betyder

mycket för den fortsatta utvecklingen av fungerande

rättssystem och respekt för mänskliga fri- och rättig-

heter. Samtidigt vill vi understryka betydelsen av att

medlemskap i EU inte erbjuds så länge viktiga demo-

kratiproblem kvarstår. Ansökandeproceduren innebär

ju åtaganden både från EU:s sida och från ansökar-

länderna.

Utrikesministern nämner i sitt tal det förslag till

nytt treårsprogram för samarbetet med Central- och

Östeuropa, som regeringen avser att lägga fram i

mars, inte minst i syfte att stödja Estlands, Lettlands,

Litauens och Polens medlemskap i EU samt att knyta

Ryssland närmare till europeiska samarbetsstrukturer.

Kristdemokraterna stöder denna inriktning men vill

uppmana till en mycket starkare fokusering också på

den sociala utvecklingen i dessa länder. Vi kristde-

mokrater framhöll i en motion i oktober förra året den

stora fara för själva demokratiutvecklingen i Östeuro-

pa som den negativa utvecklingen och den stora nö-

den bland barnen i dessa länder innebär. I t.ex. Lett-

land och Litauen talar man om tiotusentals gatubarn

med den risk för försummad skolgång, sexuellt utnytt-

jande och brottslig verksamhet som detta medför. I

Estland nämns att överlämnandet av små barn till

institutioner har ökat med 75 % sedan 1995. I Ryss-

land är det 100 000 barn per årskurs som inte går i

skolan, enligt en rapport från Unicef.

Barnen är framtiden. Herr talman! Hur skall dessa

barn kunna ha en positiv inverkan på sitt lands demo-

kratiska utveckling i en nära framtid om de berövats

omsorg, kärlek och grundläggande utbildning under

de känsligaste åren och i stället utlämnats till krimi-

nella krafter? Det borde vara Sveriges, Nordens och

Europas viktigaste uppgift att omedelbart sätta i gång

ett samarbete på bred front för att komma dessa barn

till hjälp nu. Detta arbete kan inte vänta. Detta arbete

sker inte i sammanträdesrummen, där EU-inträdet

förbereds. Kommer regeringens treårsprogram att

innehålla en aktionsplan för ett samarbete för Östeu-

ropas försummade barn? Om tre år kommer många

barn att vara utom räckhåll för meningsfull rehabili-

tering. Om inget görs nu, kommer många av dagens

försummade barn att vara morgondagens förlorade

barn. Och detta kommer säkerligen att ha en stor

negativ inverkan på respekten för de mänskliga rättig-

heterna i vårt närområde i en inte alltför avlägsen

framtid. Jag vill föreslå att Sverige tillsammans med

övriga Norden tar initiativ till att också EU kraftfullt

intensifierar ett samarbete med Öst- och Centraleuro-

pa när det gäller barnens situation.

Herr talman! När det gäller arbetet för de mänsk-

liga rättigheterna är det intressant att jämföra med

utvidgningen av Europarådet, som ju hunnit betydligt

längre än EU-utvidgningen. Europarådet kan med sina

40 medlemmar i dag betraktas som en alleuropeisk

organisation, men utvidgningen har inte varit helt

okontroversiell. Kritiker menar att respekten för de

mänskliga rättigheterna och principen om ett funge-

rande rättssystem har blivit mål i stället för villkor för

medlemskap och att det innebär en minskad legitimi-

tet för Europarådet. Det kan naturligtvis å andra sidan

hävdas att ett land lättare kan påverkas inifrån än

utifrån, dvs. att integration är mer effektivt än utan-

förskap.

Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av

att Sverige tar upp en förnyad kamp mot dödsstraffet.

Medlemskap i EU är naturligtvis otänkbart för ett

land som tillämpar dödsstraff eller har det kvar som

en möjlighet i sin lagstiftning. Det bör också klargö-

ras i fråga om medlemskap i Europarådet att döds-

straff är oförenligt med medlemskap både i praktik

och teori. Lagändringar bör komma till stånd inom en

definierad tidsram för de länder som ännu har kvar

lagar om dödsstraff, och tillämpning får absolut inte

tolereras.

Jag tänker föreslå att riksdagens MR-grupp, där

jag själv är medlem och där riksdagsledamöter från

alla partier är verksamma, tar initiativ till ett upprop

mot dödsstraffet. Det är min förhoppning att alla

ledamöter i Sveriges riksdag skriver på detta upprop.

Det skall kunna riktas till Europarådet och EU med

uppmaning till intensifierad kamp mot dödsstraffet.

Det bör också direkt vända sig till USA med en kraft-

full protest mot att dödsstraff tillämpas i ökande ut-

sträckning i flera stater och en uppmaning till de sta-

ter som i lag tillåter dödsstraff att snarast avskaffa det.

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet att Eu-

roparådets parlamentariska församlings utskott för

juridiska frågor och mänskliga rättigheter vid sitt

möte i Strasbourg den 26-27 januari utsåg en rappor-

tör för en rapport om den nya ryska religionslagen,

Kevin McNamara från Storbritannien. Jag har bl.a.

vid möte med den parlamentariska församlingens

talman Leni Fischer krävt att Europarådet skall följa

upp frågan om den ryska religionslagen, som till sin

utformning är diskriminerande och inbjuder till brott

mot religionsfriheten. Jag har vid flera tillfällen frågat

utrikesministern vad hon från svensk sida gjort för att

protestera mot denna lag och se till att den inte under-

gräver respekten för de mänskliga rättigheterna. Jag

undrar på nytt: Vad har regeringen gjort för att lyfta

fram frågan?

Jag kommer i mitt nästa anförande att säga några

ord om andra konflikter i världen. Nu till sist vill jag

dock ta upp något som berörts av flera talare här,

nämligen fredsprocessen i Israel. I det projekt som

kallas "Levande historia" som den svenska regeringen

tagit initiativ till, har förintelsen lyfts fram i all sin

förfärlighet. Det var ett lovvärt initiativ.

Enligt Osloavtalen såväl som Hebronprotokollet,

förbinder sig båda parter i fredsprocessen att söka

bidra till ömsesidig förståelse och tolerans och i en-

lighet därmed avhålla sig från fientlig propaganda och

lagligen beivra fientliga, eggande tillmälen och ut-

tryck för hat och förakt.

Ständiga antisemitiska stereotyper, jämförelser

mellan Israel och nazister och fascister, förnekelse av

förintelsen, anklagelser för rasism osv. förekommer

regelbundet i den officiella palestinska myndighetens

TV och den officiella tidningen Al-Hayat Al-Jadeed

som också representerar palestinierna. Har utrikes-

ministern tagit upp dessa nesligheter, som jag inte ens

vill yttra i denna kammare och som inte står nazistti-

den efter vad gäller förakt för judar, med företrädare

för den palestinska myndigheten? Annars rimmar det

illa med "Levande historia".

Felet var att omvärlden inte under nazisttiden tog

itu med hatpropagandan. Jag försvarar inte Netanya-

hus ljumhet i fredsprocessen. Men jag anklagar den

svenska regeringen - både utrikesminister Lena

Hjelm-Wallén och statsrådet Pierre Schori - för oba-

lans i kritiken och för partiskhet som inte främjar

fredsprocessen. Använd inte ord som

"undanträngning av palestinier" i fråga om Jerusalem

eller jämförelser med apartheid i Sydafrika som Pierre

Schori har gjort! Det är skamligt! Vad tänker utri-

kesministern göra för att hatpropagandan skall upphö-

ra i palestinska medier?