Fru talman! Under de senaste dagarna har vi nåtts
av nyheten att jordskalv har drabbat byar i norra Af-
ghanistan. Flera tusen människor har redan begravts.
Hus är raserade. Många har skadats allvarligt, fryser
och hungrar.
När naturkatastrofer drabbar byar och människor
på detta sätt, oberoende av var det sker i världen,
känns det mycket viktigt att bistå de drabbade och
hjälpa till med tak över huvudet, filtar, mat och läkar-
vård. Vi gläds när räddningsmanskap når fram till de
olycksdrabbade områdena och kan bistå med nöd-
vändiga insatser.
Det finns över huvud taget en starkt uttalad bi-
ståndsvilja i vårt land, även om den minskat något
under senare år. Den minskade biståndsviljan beror på
olika saker. Bl.a. har vi haft svåra ekonomiska tider
under senare tid i vårt land och tvingats spara på olika
viktiga områden som t.ex. skola, vård och omsorg. Då
har självklart nedskärningar också fått göras på det
internationella biståndet.
Att vi sedan måste öka biståndet igen när den eko-
nomiska situationen förbättras känns lika viktigt, även
om vi politiker vill gå fram litet olika fort i det arbe-
tet. Men vetskapen om att våra resurser är begränsa-
de, att resurserna måste fördelas rättvist över världen
för att värna freden och miljön styr ändå vår starka
biståndsvilja, och det gynnar oss alla över jordklotet.
Men det finns också andra händelser som påverkar
vår biståndsvilja, och det är mottagarländernas egna
ageranden, hur de hanterar biståndet, hur de fördelar
det och hur de förvaltar det.
Jag tar fortfarande Afghanistan som exempel. Un-
der alla de år som afghanerna kämpade mot Sovjet-
unionens ockupation var vi många som aktivt stödde
motståndsrörelsen och frihetskampen. Själv var jag
under många år aktiv i Afghanistankommittén. Vi
medlemmar i kommittén åkte runt i Sverige och berät-
tade om afghanernas svårigheter under motståndsarbe-
tet, behoven av bistånd till läkarvård, utbildning för
flickor och pojkar och även tält och mat på den tiden.
Vi stod med bössan i handen och samlade kronor och
sedlar för att kunna bistå våra systrar och bröder långt
borta. Vi gladdes tillsammans med afghanerna den
dag Sovjetunionen lämnade landet, gladdes åt att
deras frihetskamp till slut hade lyckats efter år av
kämpande och lidande. Vi gladdes åt freden. Det
trodde vi att vi kunde.
Men det gick tyvärr inte lång tid förrän afghanerna
började slåss med varandra i stället, inte lång tid förr-
än en klan eller en falang ville ta makten över de
andra. År av inbördeskrig har nu följt efter befrielsens
timma. Många av de hälsokliniker och skolor som vi
samlat in pengar till här i Sverige och i andra länder
har förstörts av afghanernas egna bombningar och
beskjutningar.
Sådant agerande från mottagarländerna påverkar
självklart vår biståndsvilja, även om vi inser att
många enskilda behövande blivit hjälpta under de år
som skolorna och hälsoklinikerna fungerade och även
om vi inser att majoriteten av befolkningen inte är
skuld till förstörelsen utan verkligen behöver vårt stöd
i framtiden också.
Därtill kommer att det nya väldet, talibanväldet,
på det mest fruktansvärda sätt förtryckt kvinnorna i
landet. Det är rena rama apartheidsystemet, denna
gång riktat mot kvinnor.
Jag skall ge några exempel på förtrycket mot
kvinnor i Afghanistan under talibanerna:
- Kvinnor får inte gå ut utan slöja som täcker hela
kroppen.
- Trots att kvinnan har slöja får hon inte röra sig på
gatorna utan att vara i sällskap med en man. Och
kvinnan måste bevisa att mannen antingen är hen-
nes man, bror eller far.
- Kvinnor får inte tala så att någon man utanför
familjen hör. De får inte en gång ha skor som låter
när de går.
Man tror knappt sina öron när man hör talas om
dessa regler. Man undrar: Är det här medeltiden,
häxprocesser? Eller vad är det som pågår?
Vidare får flickor och kvinnor inte studera eller
yrkesarbeta under talibanernas styre. Kvinnor lämnas
hellre att dö än tillåts att behandlas av en manlig läka-
re.
Vad som händer i Afghanistan i dag är ett flagrant
brott mot deklarationen om de mänskliga rättigheter-
na. Afghanistan är det enda landet i världen där seg-
regation mellan könen påbjuds. Dessa regler har abso-
lut inget med religion, tradition eller kultur att göra.
Islam säger inget om att förbjuda kvinnor att studera
eller arbeta. Detta är fullkomligt absurt och oaccepta-
belt. Omvärlden måste reagera kraftfullt och på olika
sätt och vägar visa att en sådan behandling av flickor
och kvinnor inte tolereras.
Afghanistan måste sättas under stenhård ekono-
misk och politisk press. Talibanernas regim bör inte
erkännas av något land inom FN. Företag bör inte
handla med landet. Nu gäller det att bojkotta taliban-
regimen liksom vi gjorde med den tidigare apartheid-
regimen i Sydafrika. Vi är flera kvinnoorganisationer
runt om i Europa och världen som driver dessa krav,
och de skall belysas extra inför den internationella
kvinnodagen den 8 mars. Jag hoppas verkligen att den
svenska regeringen och socialdemokraterna ställer sig
bakom de här kraven.
I norra Irak skedde en liknande utveckling vad
gäller biståndsinsatserna. Svenska kurdkommittén och
andra biståndsorganisationer har varit med om att
bygga upp bl.a. skolor och hälsokliniker. Kurderna
fick ökat självbestämmande i området. Val hölls till
parlamentet. Representanter från olika partier tog
plats i demokratins boning. Vad hände sedan? Olika
falanger började förstöra och förgöra varandra.
Mycket uppbyggt biståndsarbete raserades. När den
yttre fienden var marginaliserad började man döda
varandra och förstöra skolor och sjukstugor i kampen
om makten.
Vad kan vi lära av dessa händelser? Skall vi mins-
ka på bistånds- och utvecklingsarbetet? Skall vi i
huvudsak ägna oss åt katastrofbistånd? Jag tycker
dessa tragiska händelser alltmer pekar på betydelsen
av demokratibistånd, uppbyggnad av demokratiska
institutioner och funktioner. Det handlar om att tränas
i den demokratiska processen, lära sig att slåss med
ord och inte med vapen, lära sig att visa respekt för
varandras olikheter och synpunkter, lära sig att sam-
arbeta. Dessutom tycker jag också att vi kan dra slut-
satsen att jämställdhetsaspekterna måste belysas ännu
mer i biståndsarbetet. Det gäller att ännu mer lyfta
fram kvinnornas betydelse i demokratiarbetet.
Fru talman! Till slut vill även jag betona vikten av
att västsaharierna nu får ett rejält stöd inför den vän-
tande folkomröstningen i december. Vi är många
centerpartister som under väldigt många år helhjärtat
ägnat oss åt att stödja och hjälpa västsaharierna i
deras kamp för att få bestämma över sin egen framtid.
Nu är ett val planerat, vilket är mycket glädjande. Det
är också positivt att man i regeringen stöder fredspro-
cessen med civilpoliser, undersöker möjligheter till
insatser på minröjningsområdet och är beredd att
bidra med valövervakare.
Men enligt min uppfattning behövs ytterligare in-
satser. Polisario behöver stöd i sitt förberedelsearbete
inför valet. Det gäller att västsaharier kan återvända
och delta i förberedelsearbetet och i valet. Deras
resurser är oerhört små jämfört med Marockos resur-
ser i det här valet. Marocko har alla möjligheter redan
i dag att via TV, radio och övriga massmedier infor-
mera, påverka, utlova löften och ge resurser för att de
valberättigade skall rösta för att Västsahara skall
inlemmas med Marocko. Västsaharierna har ju nästan
inga sådana resurser alls. Nu hoppas de på att kunna
starta radiosändningar från Kanarieöarna. Jag hoppas
att vi kan hjälpa till och stödja dem i det arbetet.
Självklart är tiden som valobservatörerna får väl-
digt kort. De skall tillträda två veckor före valet. Jag
menar att det är alldeles för kort tid och att Sverige
måste arbeta för att förlänga den tiden och för att
valobservatörerna får stanna efter valet. Jag hoppas
att regeringen agerar för att utöka tiden.