Fru talman! Vi lever i en föränderlig tid. Hur
snabbt allting utvecklas och hur genomgripande
omvärldsförändringarna är, inte minst inom utrikes-
politikens område, blir mycket tydligt och synligt om
man gör en kort tillbakablick i tiden.
Låt oss stanna upp litet grand inför hur situationen
var vid den utrikespolitiska debatten för endast tio år
sedan.
I 1988 års utrikespolitiska deklaration uppehöll
sig dåvarande utrikesministern bl.a. vid den fortsatta
främmande undervattensverksamheten i vårt sjöterri-
torium.
Utrikesministern slog med skärpa fast följande:
"Sverige kommer aldrig att acceptera kränkningar av
sin territoriella integritet. Regeringen ser därför med
största allvar på kränkningarna av svenskt territori-
um." Den fortsatta debatten handlade mycket om just
detta.
Glädjande nog är ubåtskränkningar inte något som
präglar dagens utrikespolitiska debatt. Det fanns inte
ett ord om några ubåtskränkningar i utrikesministerns
deklaration här i dag av naturliga skäl. Redan i inled-
ningen av sitt anförande framhöll utrikesministern
följande: Sveriges egen säkerhetspolitiska situation
har förmodligen aldrig varit bättre. Vi gläder oss åt
det.
Vad gäller Sveriges förhållande till den europeiska
gemenskapen deklarerade utrikesministern för tio år
sedan helt kort och definitivt följande: "Den bedöm-
ning som gjordes 1971, att medlemskap i EG inte var
förenligt med neutralitetspolitiken, står fast."
Så lät det då, för enbart tio år sedan. Sedan var
Europadebatten vid det tillfället i stort sett avklarad
från socialdemokratiskt håll.
Vad utrikesministern då föga anade, och än mind-
re kunde veta, var att Sveriges statsminister endast två
år senare skulle lämna in Sveriges medlemskapsansö-
kan till EU och att Sverige, efter ytterligare några år,
var fullvärdig medlem av den europeiska gemenska-
pen.
Låt mig lyfta fram ytterligare ett citat som visar på
vilken genomgripande förändring som ägt rum under
senare år. Jag läser ur protokollet från 1988: "I Syd-
afrika har förföljelsen av motståndarna mot apartheid
trappats upp. De demokratiska krafterna drabbas av
undantagstillstånd, mötesförbud och presscensur.
Fackliga och politiska ledare hålls fängslade, många
av dem utan att anklagas eller åtalas för något brott."
Utrikesministern slog fast: "Sydafrikas politik är
ett hot mot internationell fred och säkerhet."
Citaten visar i blixtbelysning vilken föränderlig
värld vi lever i och hur förändringsarbetet mognar
fram till positiv utveckling och en, förhoppningsvis,
något säkrare värld.
Vi kan glädjande konstatera följande:
I dag är det tyst om ubåtskränkningar i våra farvat-
ten.
I dag deltar Sverige som fullvärdig medlem i det
gemensamma Europasamarbetet inom EU. Tillsam-
mans med de övriga EU-länderna är Sverige med och
bygger upp ett säkrare Europa - en europeisk union
som ständigt växer genom att man tar med nya med-
lemsländer i sin samarbetskrets.
I dag är Sydafrika en demokratisk stat som, i stäl-
let för att vara ett hot mot freden, på ett konstruktivt
sätt är en drivande kraft och stabiliserande faktor i
utvecklingsarbetet i Afrika.
Gränser bryts ned, samarbete äger rum på olika
nivåer och mötesplatserna blir alltfler. Demokratin
har under det gångna decenniet fått fotfäste i land
efter land.
Grundbulten i det globala freds- och utvecklings-
samarbetet är demokratin - det enda styrelseskick
som ger frihet och utrymme för mänsklig skaparkraft,
trygghet och grund för mänskliga rättigheter. Demo-
krati och mänskliga rättigheter är nödvändiga förut-
sättningar för fredlig och mänsklig utveckling.
Demokratin är det enda styrelseskick som ger
möjlighet att lösa konflikter med fredliga medel. Det
gäller konflikter såväl inom länder som mellan länder.
Att demokratier inte startar krig med varandra
bygger på det enkla faktum att människorna, medbor-
garna, inte vill ha krig. De väljer bort det i fria val.
Fru talman! Naturligtvis finns det alltför många
undantag från den optimistiska och positiva bild jag
här lyft fram. Jag behöver bara påminna om Algeriet,
Bosnien, Somalia, området kring de stora sjöarna i
Afrika, Sri Lanka, Mellanösternkonflikten, Iran, Irak,
Zambia, Östtimor, etc. för att vi snabbt skall bli på-
minda om helt andra förhållanden, en helt annan
verklighet.
Ett av de områden jag här räknat upp behandlades
också i den utrikespolitiska debatten för tio år sedan,
nämligen Israel-Palestina-frågan. När jag läser i pro-
tokollet om detta kan jag snabbt konstatera att inläg-
gen i utrikesdebatten då i stort sett skulle kunna göras
även i debatten i dag. Tyvärr ser vi i Israel-Palestina-
konflikten exempel på förhållanden som fortfarande i
hög grad präglas av låsta positioner.
Visst har vi under 90-talet kunnat känna viss op-
timism och tillförsikt inför ett närmande av en lös-
ning. Åtminstone några steg i den riktningen har un-
der perioden tagits. Men dessa har förbytts i nya bak-
slag för fredsprocessen. Och i dag har det än en gång
gått grus i förhandlingsmaskineriet.
Vad Israel och Palestina måste genomgå och för-
verkliga för att lyckas i sin strävan att permanent lösa
konflikten är det parterna i Sydafrikakonflikten ge-
nomgått och genomgår, nämligen en försoningspro-
cess. Utan ett sådant statsmannaskap som det Nelson
Mandela och F W de Klerk uppvisat i Sydafrika
kommer ingen lösning till stånd i Mellanösternkon-
flikten.
FN:s resolutioner 181, 242, 338 och 425 är den
grund på vilken förhandlingarna måste genomföras.
Dessa resolutioner måste respekteras av de inblanda-
de parterna. Det innebär bl.a. försäkran om Israels rätt
till säkra och erkända gränser liksom palestiniernas
rätt till en egen stat. Respekten för detta är grunden
och förutsättningen för en permanent lösning.
Fru talman! Flera av de oroliga områden jag tidi-
gare nämnt och där stort mänskligt lidande förekom-
mer, såsom Algeriet, Bosnien, Sri Lanka, Somalia,
Rwanda, Burundi, osv., är inte krishärdar i första
hand mellan stater utan inom ländernas egna gränser.
Alltmer av det våld och lidande vi dagligen får rap-
porter om, och som vi alla upprörs av, är just av den
karaktären. Vi måste därför allvarligt diskutera hur vi
genom det internationella samfundet skall kunna
reagera och agera för att finna vägar för att minska det
lidande och våld människor utsätts för.
Förenta nationernas främsta roll uppfattas väl av
de allra flesta av oss vara att skapa förutsättningar för
fred länder emellan. Men det blir allt tydligare att
FN:s främsta roll i framtiden mycket väl kan komma
att bli att förhindra inbördeskrig.
Jag vill i detta sammanhang påminna om att FN-
stadgans portalparagraf inte i första hand talar om
länder utan just om folk. De första raderna i FN-
stadgan lyder:
"Vi de förenade nationernas folk, beslutna att räd-
da kommande släkted undan krigets gissel - - - för-
ena våra krafter till upprätthållande av internationell
fred och säkerhet - - - har överenskommit att förena
våra ansträngningar för att förverkliga dessa syften."
Lägg alltså märke till att det talas om "nationernas
folk", inte nationerna i sig.
På grund av att regeringar vägrar att se någon in-
blandning i respektive lands inre angelägenheter för-
svåras FN:s möjligheter att agera. Detta är ett växande
problem för FN och därmed för oss som vill se ett
handlingskraftigt FN.
Carlsson-Ramphal-rapporten Vårt globala grann-
skap tar upp just detta dilemma till diskussion och
förslag. Författarna till rapporten skriver att begreppet
global säkerhet måste breddas från sin fokusering på
staters säkerhet till att omfatta säkerhet för människor.
Just begreppet "säkerhet för människor" innebär att
global säkerhet sträcker sig utöver skydd för gränser
mellan stater, styrande eliter och statsintressen. Det
innefattar skydd för människor.
Det är sannolikt att världen under kommande år
framför allt kommer att plågas av våldsutbrott inom
länder, och då kan inte FN vara bakbundet och förhål-
la sig passivt utan måste kunna agera. Det är också
något som vi ofta hör när rapporter om människors
lidande, exempelvis det som nu sker i Algeriet, når
oss. Människor frågar: Varför gör inte FN något?
Precis som rapporten från kommissionen för glo-
balt samarbete påpekar måste FN göra skyddet av
människor och deras säkerhet till ett mål för global
säkerhetspolitik.
Jag skulle i detta sammanhang vilja ställa en fråga
till utrikesministern.
Sverige är inte enbart medlem av FN utan har i
dag också en plats i säkerhetsrådet. Med det som
bakgrund samt med förre statsminister Ingvar Carls-
son som medförfattare till rapporten Vårt globala
grannskap borde Sverige vara drivande i denna fråga.
Vilka, om några, åtgärder har utrikesministern vid-
tagit eller ämnar hon vidta för att låta säkerhetsrådet
bemyndiga agerande i situationer inom länder där
människors säkerhet är allvarligt kränkt, där männi-
skor i tusental och åter tusental lemlästas och mördas,
såsom fallet är i en del av de länder jag tidigare
nämnt?
Fru talman! Folkpartiet välkomnar att den svenska
regeringen i praktiskt handlande har varit snabbare än
i den inhemska retoriken vad gäller ett allt närmare
samarbete med det nya Nato som är på väg att växa
fram. Sveriges mycket gynnsamma säkerhetspolitiska
läge skulle i sig inte förbättras genom ett isolerat
svenskt medlemskap i Nato. Däremot ökar stabiliteten
och säkerheten i Östersjöregionen, vårt säkerhetspoli-
tiska närområde, i takt med att de baltiska staterna
integreras i olika europeiska samarbetsforum, särskilt
EU och Nato. Ett baltiskt Natomedlemskap ökar för-
utsägbarheten i vårt säkerhetspolitiska närområde.
Därför ligger det i vårt egenintresse att de baltiska
staterna så snart som möjligt kan bli medlemmar
också i Nato, alldeles oavsett vår egen alliansfrihet.
Det bör vi också kunna säga klart och tydligt.
När det kalla kriget ligger bakom oss finns inget
krav på tystnad i den säkerhetspolitiska debatten. Vi
måste ha en handlingsberedskap för det nya som hän-
der. Regeringen verkar också i praktisk handling ha
gått in för detta. Om den svenska opinionen är dåligt
förberedd på en sådan debatt är det dags för regering-
en att också visa detta i en öppen och förutsättnings-
lös diskussion.
Till slut, fru talman! Klockan kvart i två natten till
onsdagen i förra veckan avrättades Karla Faye Tuck-
er, 38 år gammal, i fängelset i Huntsville i Texas,
USA. Trots att protester kom från hela världen nådde
de aldrig in bakom fängelsemurarna. Karla Faye
Tuckers sista ord innan hon dog var "Jag älskar er
alla".
I år är det 50 år sedan FN antog förklaringen om
de mänskliga rättigheterna. De länder som fortfarande
tillämpar dödsstraffet måste inse att det nu är dags att
gå från ord till handling och innan millennieskiftet år
2000 upphöra med detta ovärdiga sätt att straffa
människor.