Herr talman! Det är en styrka för en svensk utri-
kesminister att efter huvudinläggen i vår utrikesdebatt
kunna konstatera att vi på de stora områdena, de hu-
vudsakliga områdena, är överens.
Jag har fått väldigt många frågor. Jag kan natur-
ligtvis inte besvara alla. Det kommer inte tiden att
räcka till. Men låt mig, samtidigt som jag konstaterar
mycket av denna samstämmighet, börja med att svara
på några.
Vi är överens om dynamiken vad gäller det nor-
diska samarbetet, Östersjö- och Barentssamarbetet.
Det är självklart, Ingrid Näslund, att det här också
kommer att innefatta barnens situation i våra samar-
betsländer. Vi är överens om vikten av goda relationer
med Ryssland - inklusive detta att Ryssland skall ha
en lagstiftning som stämmer överens med normala
religionsfrihetsprinciper enligt europeiska kriterier.
Vi är alla överens om att det är viktigt att EU öpp-
nar sig för nya medlemmar liksom att FN har mycket
stor betydelse. Men FN har också en mängd brister -
eller vi medlemsländer stöder inte FN på det sätt som
vi borde göra. Det här gäller inte minst i fråga om
interna konflikter. Där är det svårt att arbeta i FN och
i säkerhetsrådet. Vi har aktivt försökt att få upp frågor
som Rwanda, Burundi, Kongo, Sierra Leone och
Algeriet i säkerhetsrådet. Det har lyckats ibland men
när det gäller Algeriet har det, som ni vet, inte alls
gått. Och Sverige kan inte ensamt bestämma om så-
dana här frågor. Vi arbetar dock aktivt med att frågor
som har karaktär av intern konflikt skall tas upp, ef-
tersom nästan alla väpnade konflikter i dag är av just
det slaget.
Men det går inte att göra som Bodil Francke Ohls-
son gjorde här i sitt engagerade inlägg om Algeriet.
Jag förstår engagemanget och sympatiserar med det.
Men det går inte att tala om ett land som om det inte
skulle ha någon regering. Algeriet har faktiskt det.
FN, där Algeriet är med, måste samarbeta med Alge-
riet. Det finns inget annat sätt att lösa sådana här
frågor.
OSSE är en viktig organisation, Helena Nilsson.
Vi är helt överens om det. Alla är med. Det finns en
bredd i samarbetet. OSSE kan också ge impulser till
samarbetsområden som inte primärt är OSSE:s. Jag
tänker då på ekonomiskt samarbete. Andra organisa-
tioner är säkerligen bättre på att ta hand om frågorna,
men som impulsgivare kan OSSE vara ett viktigt
organ.
Frihandel är något som alla tar upp, och det är
viktigt. Kuba skall självfallet också vara välkommet
när vi har ett seminarium om frihandelsfrågor i Latin-
amerika. Det var ju vad Eva Zetterberg frågade om.
Vad gäller mänskliga rättigheter har nästan alla
tydliggjort hur vi tar avstånd från dödsstraffet. Det
tycker jag är en bra manifestation från denna riksdags
sida.
Vi är också eniga om nödvändigheten av att Iraks
massförstörelsevapen elimineras, och att det här na-
turligtvis i första hand skall ske genom allt starkare
påtryckningar på Saddam Hussein. Samtidigt går det
inte att bortse från att FN inte kan förödmjukas hur
mycket som helst av en obstinat ledare för ett land.
Om alla, och jag understryker verkligen alla, diplo-
matiska och politiska metoder för att få Saddam Hus-
sein att samarbeta med FN är uttömda, så vet vi att
säkerhetsrådet har som sitt absolut yttersta medel att
också besluta om att använda militärt våld. Vi kan
inte helt utesluta detta, men först skall vi pröva alla
fredliga metoder.
Synen på EU skiftar ju en hel del i denna kamma-
re. Det kan vi höra bl.a. i EMU-debatten. Vi social-
demokrater vill inte forcera fram ett beslut om att gå
med i EMU. Vi gör det i respekt för inställningen hos
det svenska folket. Tydligen har Moderaterna en
annan syn när det gäller demokratisk förankring än
vad regeringen har. Det är svenska folket som i val
eller i folkomröstning som skall ta ställning till denna
fråga.
Även om vi inte är med från starten vill vi ju att
EMU skall bli ett lyckat projekt, eftersom det betyder
så mycket för hela EU. Vi kommer att vara med och
besluta om sjösättningen av EMU. Därför är det
självklart att vi i detta arbete kommer att göra vad vi
kan för att bidra till ett framgångsrikt projekt. Eva
Zetterberg menar väl inte att vi skall göra vad vi kan
för att försvåra för detta projekt, så att det blir miss-
lyckat med alla konsekvenser som det skulle få?
Göran Lennmarker var på ett dåligt humör när det
gäller EU-frågorna. Han är uppenbarligen mycket
avundsjuk på svenska framgångar i EU. När vi kom
tillbaka och rapporterade om utfallet av Amsterdam-
fördraget fick vi gratulationer av alla partier i riksda-
gen utom av Moderaterna. Vi prioriterade frågor som
har med medborgarnas väl och ve att göra - kampen
mot arbetslösheten, kampen för en god miljö, öppen-
het, jämställdhet. Vi fick t.o.m. framgångar på dessa
områden. Moderaterna anklagar oss för att välja fel
frågor och tydligen också för att vi fick framgångar.
Jag tycker att det är litet ovanligt att Göran Lennmar-
ker uppträder så förgrämt.
På samma sätt uppträder Göran Lennmarker när
det gäller frågorna om utvidgningen, där förvisso den
linje som Göran Lennmarker företräder, som bara
handlar om att ställa sig bakom kommissionens för-
slag, inte fick genomslag när vi kom till beslut i Lux-
emburg. Också i fråga om detta blev Moderaterna helt
ensamma. Vi från regeringens sida vågade kämpa för
Lettland och Litauen. Jag tror att Lettland och Litauen
är mycket bättre sanningsvittnen när det gäller huru-
vida vi lyckades eller ej än Göran Lennmarker. Det är
bara att ta del av alla de tack som vi har fått från dessa
länder för att vi, till skillnad från Moderaterna, våga-
de kämpa. Göran Lennmarker tycks här ha dåligt
samvete.
Därefter några ord om säkerhetspolitiken. Sverige
har ju en öppen och positiv syn på samarbetet med
Nato. Vi deltar tillsammans med Natoländer i Bosnien
för att skapa fred, och vi övar tillsammans med Na-
toländer inom ramen för Partnerskap för fred. Men
regeringen anser att det är samarbete som gäller. Vi
skall inte söka medlemskap i militäralliansen Nato. Vi
vill ha så mycket samarbete som möjligt men inte
medlemskap. Om detta kan man gärna diskutera. Men
låt oss då också diskutera möjligheterna. Moderaterna
gör i dag något sorts försök att devalvera eller förhåna
den säkerhetspolitiska lösning som alla partier faktiskt
har stått bakom, åtminstone formellt, under väldigt
många år och som t.o.m. Moderaterna så sent som
någon gång i november förra året ställde sig bakom,
nämligen att den svenska militära alliansfriheten skall
bestå. Vad Moderaterna nu gör är att säga att allians-
friheten inte är så bra. De törs inte direkt säga att vi
skall gå med i Nato. Vad som då sker är att vi hamnar
i en osäkerhetsperiod, ett säkerhetspolitiskt vakuum.
Det är en mycket oansvarig politik, Göran Lennmar-
ker. Det är tur att det inte är ni som regerar landet.
Jag menar att vi har den moderna synen på säker-
hetssamarbete. Vi går in för det som hör framtiden
till, att bygga den nya alleuropeiska säkerhetsordning-
en och att ta det kollektiva ansvaret för fred och sä-
kerhet i Europa. Men för det krävs inte Natomedlem-
skap. Det är en gammalmodig ståndpunkt. Det är för
övrigt den ståndpunkt som jag tror att många modera-
ter har haft i många år, och nu passar det särskilt väl
att ta fram den. Moderaterna vacklar på ett mycket
oroande sätt i säkerhetspolitiken. Det beklagar jag,
eftersom det alltid är en styrka om vi kan vara eniga i
denna fundamentala fråga.