Fru talman! Utrikesministern! Kolleger här i riks-
dagen och ni som på läktaren och hemma på TV föl-
jer den här debatten! Jag vill gärna säga till er som
lyssnar på TV att om ni har synpunkter till mig eller
oss andra som är med i den här debatten är vi mer än
glada om ni hörs av så att vi kan utveckla arbetet på
det utrikespolitiska området.
För att se in i några aspekter i framtiden behöver
vi inga projektioner från superdatorer. Mycket av
nästa millennium kan ses i hur vi behandlar våra barn
i dag. Morgondagens värld må influeras av vetenskap
och teknologi, men mer än någonting annat tar den
redan form i våra barns kroppar och sinnen.
Så skriver FN:s generalsekreterare Kofi Annan i
förordet till årsboken Tillståndet för världens barn,
som Unicef, FN:s barnfond, ger ut varje år. Det är för
mig utgångspunkten när vi diskuterar framtiden och
hur den skall formas på olika områden. I dag gäller
det framför allt utrikespolitiken.
Vi närmar oss slutet på en valperiod och skall
blicka framåt. Det var dock en nyttig genomgång som
K-G Biörsmark gjorde av hur vi och den dåvarande
regeringen såg på världen 1988. Jag tror att det är
viktigt att vi ser bakåt för att fundera på vad vi skall
göra framåt. Jag vill peka på något av vad Sverige har
uppnått under de senaste åren som är betydelsefullt på
det internationella området.
Inledningsvis vill jag dock uttrycka en viss allmän
oro över utrikesministerns tal och att störst tonvikt där
läggs på Europa och europeiska frågor. Det samarbete
som bedrivs mellan Östersjöstater och kring Barents
hav samt det nordiska samarbetet är betydelsefullt,
framför allt på miljöområdet. Det är naturligtvis också
roligt att Sverige där spelar en uppenbart positiv roll.
Men likafullt anser jag att det är mer väsentligt att
lyfta fram hur världen ser ut i stort och inte uppehålla
sig huvudsakligen vid Europa.
Om man nu skall uppehålla sig huvudsakligen vid
Europa saknar jag en jämförelse från utrikesministern
med länder som Frankrike och England, där vi har
vänsterregeringar. I Frankrike har det t.ex. precis
debatterats och lagstiftats om 35 timmars arbetsdag.
Där har vi ett lysande exempel som Sverige borde
kunna följa efter.
Fru talman! Vad är det då som har varit uppe un-
der senare tid? Den största framgången för Sverige
under senare tid är att vi kom med i säkerhetsrådet.
Sverige har dessutom uppenbart gjort ett bra arbete
där. Men utrikesministern har själv i andra samman-
hang framfört hur svårt det är att arbeta i säkerhetsrå-
det. Jag saknar en del av den problematiken.
Jag vill också peka på det internationella förbud
mot antipersonella minor som vi har lyckats få ige-
nom. Det är en annan stor framgång på ett område där
man för några år sedan inte såg några möjligheter att
nå framgång.
Personligen vill jag gärna också framhålla
fredsöverenskommelsen i Guatemala. Den har stor
betydelse inte bara för Guatemala utan för regionen
och är ett exempel på att fred är möjligt.
Men med tanke på framtiden är det viktigt att se
vad regeringen vill framöver. Vad presenterar man
inför valet på det utrikespolitiska området? För min
del är det naturligtvis också viktigt att presentera vad
Vänsterpartiet vill och vad vi vill framföra till väljar-
na i valet.
Utrikesministern tar självklart upp den största och
mest aktuella frågan inom EU under många år fram-
över: östutvidgningen och de krav på reformering
inom EU som påskyndas genom denna. Vad det gäller
andra lika väsentliga frågor som EU, Amsterdamför-
drag, Schengenavtal och EMU kommer de att behand-
las framöver i andra debatter, och beslut kommer att
fattas här i riksdagen. Men jag måste ändå fråga rege-
ringen: Varför vänta med folkomröstningen om
EMU? Varför denna ängslan och vånda? Och jag
måste faktiskt instämma i Göran Lennmarkers fråga:
Vad menar regeringen med att säga att Sverige kom-
mer att bidra till att EMU blir framgångsrikt? Vad
innebär det?
Jag saknar också någon kommentar om det brittis-
ka ordförandeskapet och Sveriges framförhållning
inför vårt ordförandeskap. Vad är det för frågor vi
framför allt vill lägga fokus på?
Vad det gäller Vänsterpartiet utgör internationell
solidaritet och rättvisa tillsammans med feminism och
miljöhänsyn grunden för vår politik. På kongressen i
Luleå i januari lade vi fast kursen för vad vi särskilt
vill lyfta fram. Vi pekar på den orättvisa fördelningen
av resurser i världen, alla barns rättigheter och kvin-
nokampen.
För Vänsterpartiet är det svenska engagemanget i
FN och regionala organ som Europarådet och OSSE,
organisationen för säkerhet och samarbete, självklart.
Därför blir jag överraskad över att regeringen inte
mer problematiserar FN-medlemskapet. Det fanns en
intressant artikel i UD:s egen tidskrift i februari som
just belyste svårigheten att få igenom nödvändiga
reformer och, naturligtvis, att USA inte betalar sina
skulder.
En annan fråga vi diskuterat tidigare är kvinnoun-
derskottet i FN och bristande fokus på kvinnors rät-
tigheter.
Vänsterpartiet säger på samma självklara sätt nej
till svenskt medlemskap i Nato, som är en militäralli-
ans, av samma skäl som regeringen redovisar och
precis som en majoritet av svenska folket. Jag delar
utrikesministerns glädje över att Ryssland ändå vill
vara med i praktiskt samarbete med Östersjöländer
och att man har tecknat avtal med Nato. Jag vill dock
påpeka att jag till skillnad från Göran Lennmarker och
andra anser att Natoutvidgningen utgör ett hot mot det
fredliga samarbetet med Ryssland.
Jag vill också från Vänsterpartiets horisont lyfta
fram nedrustningen. Vi vill bidra till den genom att
säga nej till svensk vapenexport. Hur en socialdemo-
kratisk regering aktivt kan sälja JAS-plan till Chile är
för mig en gåta. Och där är vi knappast ensamma. Det
är många enskilda och ideella organisationer som har
reagerat oerhört starkt. Vad Chile och många andra
länder i Latinamerika behöver i dag är stöd för demo-
kratisk utveckling och ett ökat utbyte vad gäller han-
del, kultur och idrott - inte ökad vapenarsenal. Därför
säger Vänsterpartiet nej till JAS-plan till Chile och
upprustning i Latinamerika.
Vad det gäller Guatemala och fredsavtalet är det
nödvändigt att detta följs upp. Vi hade nyligen besök
från den f.d. gerillan, URNG, och ett vänsterparti,
Frente Democrático, från Guatemala, som just under-
stödde behovet av fortsatta insatser när man nu vill
byta krig mot fred och utveckling för hela Guatemalas
befolkning. Där är man angelägen om att Sverige
finns med.
Ytterligare en fråga är Palestina och Mellanöstern.
Mellanöstern är en krutdurk där risken för regelrätt
krig inte kan uteslutas. Utrikesministern säger att
Israels befolkning har rätt till säkra och erkända grän-
ser. Men så länge Israel trotsar folkrätten, utestänger
palestinier från Jerusalem helt i strid mot FN-
resolutioner och fortsätter att bygga ut bosättningar på
ockuperad mark kan ingen varaktig fred uppnås. Jag
välkomnar att regeringen talar klartext vad det gäller
den konflikten, att man kräver att Israel respekterar
folkrätten och att palestinierna har rätt till en egen
stat.
Västra Sahara är ett område som sedan 1975 är
ockuperat av Marocko. Det är den sista kolonin i
Afrika. Nu ser vi äntligen ljuset vad det gäller Västra
Sahara, med den folkomröstning som skall äga rum
nu i december. Här är det viktigt att Sverige ger stöd
- både till själva omröstningen, så att det blir ett val
som går korrekt till, och till insatser för att bygga
demokratin och främja utvecklingen efter själva folk-
omröstningen.
Östra Timor har en liknande situation som Västra
Sahara. Det är ockuperat av Indonesien, som tog över
efter Portugal. Där har övergreppen mot mänskliga
rättigheter pågått under lång tid. Förtrycket är hårt.
Den öppning många av oss hoppades på i och med
nobelpriset till biskop Belo och Ramos Horta har vi
ännu inte sett till. Här menar Vänsterpartiet att rege-
ringen på ett mycket kraftfullare sätt i säkerhetsrådet
och andra internationella fora skulle kunna driva på
för att invånarna på Östra Timor själva skall få avgöra
sin framtid.
Jag vill också peka på kurdernas rättigheter samt
situationen på Kuba, som befinner sig i blockad sedan
mer än 30 år från stormakten USA.
Apropå utrikesministerns invit till ministrar från
Latinamerika till träff med EU:s handels- och utri-
kesministrar här i maj för att diskutera de här viktiga
frågorna med EU utgår jag från att inbjudan också
gäller Kuba.
För Vänsterpartiet är biståndet en annan sådan
kärnfråga. Där har vi länge tillsammans med andra
partier drivit frågan om enprocentsmålet. Men det i
sig är inte tillräckligt. Det är självklart ett effektivt
bistånd, ett bistånd där pengar inte går till korruption
eller lyxkonsumtion. Vi stöder kampanjen för Ju-
bel 2000, som kyrkor och andra organisationer har
initierat. Det kan inte vara något hinder att en regering
går med i den kampanjen. Jag tror att den svenska
regeringen skulle välkomnas i den internationella
kampanjen för skuldbefrielse för de fattiga länderna i
världen.
Biståndet är vårt internationella samarbete och den
nya ingången till partnerskap. Här har regeringen
starkt stöd från Vänsterpartiet och många andra. Det
gäller inte bara ett bistånd till fattiga länder, utan ett
förhållande där vi kan ta emot kunskaper och ha ett
utbyte. Därför ser vi fram emot skrivelsen om Afrika-
politiken.
Mänskliga rättigheter har flera talare varit inne på.
Det är särskilt väsentligt i år när det är 50-årsjubileum
för MR-kommissionen. Men vi har också FN:s kom-
mission i Genève i mars 1998. Jag undrar: Vilka pri-
oriteringar gör regeringen där? Man kan naturligtvis
undra varför vårt statsöverhuvud väljer att göra besök
i Pakistan, ett land som mycket har blivit känt genom
barnarbete, förföljelse av muhajer och andra minorite-
ter.
På MR-området finns det många olösta problem
att ta upp i Genève och under hela året. Vi har Kina,
Burma, Turkiet, Iran, Colombia, Mexiko, Peru, Alge-
riet. Listan kan göras oerhört lång. Det är viktigt att
man stadgar både folkens rättigheter att leva i fred
och att ha tillgång till det som FN stadgar om rätten
till mat, utbildning, hälsa och bostad. Men också de
individuella rättigheterna måste finnas med, männi-
skors rätt till yttrandefrihet och att bilda partier. Det
är också viktigt att Sverige med kraft driver frågan om
att avskaffa dödsstraffet.
Bland de övergrepp mot mänskliga rättigheter som
pågår runt om i världen på grund av religion, åsikter,
sexuell läggning eller kön måste man också särskilt
framhålla övergreppen mot kvinnor, som sker syste-
matiskt i vissa länder. I Iran stenas kvinnor för otro-
het. I Afghanistan förvägras kvinnor sina rättigheter
och förtrycks just därför att de är kvinnor.
Valutakrisen i Ostasien har kommenterats av flera
talare. De som tidigare hyllade de s.k. tigerekonomi-
erna och då inte ansåg att det var så betydelsefullt att
det rådde brist på demokrati i de länderna, hur ser
man i dag på den frågan?
Krisen med Irak är ett sådant område som vi alla
måste kommentera. Självklart är vi alla oroade över
Saddam Husseins roll i världen, där krig kan hota på
nytt från hans sida. Men jag undrar ändå, lösningen
kan inte vara att vi faller in i USA:s fotspår och ac-
cepterar krigföring, att FN skulle gå i bräschen för
någonting sådant eller accepterar att USA tar sådana
initiativ. Från Sveriges sida kan vi inte ha en sådan
undfallande attityd. Man har ju sagt att så länge OS
pågår i Japan blir det inget anfall. Då kanske vi skulle
börja önska oss ett ständigt OS, så att vi slapp att över
huvud taget fundera i de banorna. Jag tror att det är
viktigt att Sverige som har framstående diplomater
använder dem till det de är avsedda för, nämligen att
bedriva diplomati, inte till att understödja krigshot.
Fru talman! Världen har krympt, men klyftorna
har ökat. Jag tycker inte att utrikesministern talar
tillräckligt tydligt om globalisering och de växande
orättvisor vi har runt om i världen. Vi har den s.k.
globaliseringsfällan som man talar om, ett femtedels-
samhälle där 20 % kommer att leva väl och 80 % i
fattigdom. Var de fattiga finns vet vi alla. De finns i
Europa, men de finns framför allt i Latinamerika, i
Asien och i Afrika.
Över 200 miljoner barn under fem år i utveck-
lingsländer är i dag undernärda. Undernäring bidrar
till att mer än hälften av de 12 miljoner barn som dör
före fem års ålder gör det på grund av undernäring.
Därför måste vi i anslutning till det Kofi Annan säger
i Unicef:s årsskrift konstatera att "Världen vet vad
som behövs för att få slut på undernäring. Med en
stark grund i samarbete mellan lokalsamhällen, frivil-
liga organisationer, regeringar och internationella
aktörer, kan framtiden - och våra barns liv - ta den
skepnad vi vill och som de förtjänar, av hälsosam
tillväxt och utveckling, ökad produktivitet, social
jämlikhet och fred." Undernäring, svält, analfabetism
och barnadödlighet är inga naturkatastrofer, det är
något vi kan avvärja.