Fru talman! Trots de akuta hoten finns det anled-
ning att känna optimism över utvecklingen. Globalt
sker betydande framsteg mot demokrati och marknad-
sekonomi. I Europa, vår egen världsdel, byggs en
kraftfull säkerhetsordning. Den europeiska integratio-
nen tar ett stort steg framåt mot Europas enande. Den
gemensamma valutan förverkligas. Det är av historisk
betydelse.
Trots de olika hoten, den avstannade fredsproces-
sen i Mellanöstern, våldet i Algeriet och på andra håll,
har utsikterna för hela mänskligheten aldrig tett sig
ljusare än nu. Det är ett stort ansvar att utveckla sam-
arbetet både globalt och i Europa.
Låt mig i det sammanhanget understryka det rege-
ringen säger om Irak. Säkerhetsrådsresolutioner skall
respekteras och Iraks massförstörelsevapen elimine-
ras. Saddam Hussein vållar ett våldsamt lidande för
sin egen befolkning och hotar sina grannländer.
Fru talman! För första gången någonsin skapas nu
verklig världsmarknad och en global ekonomi där
jordens alla länder i stigande grad deltar. Länge var
världsmarknaden begränsad till Västeuropa, Nord-
amerika och västra Stillahavsområdet. Bara en femte-
del av jordens befolkning deltog egentligen i världs-
marknaden. Protektionismen dominerade i Östeuropa,
Asien, Afrika och Latinamerika.
Nu ser vi en annan utveckling. Nu liberaliseras
marknaderna. Avreglering och privatisering sker i de
flesta länder. Det är u-världens stora chans. Förut-
sättningen för en snabb fattigdomsavveckling är en
kraftig ekonomisk tillväxt som i sin tur är beroende av
en öppen världsmarknad. Erfarenheten visar att det är
möjligt att utveckla ett land från absolut fattigdom till
relativt välstånd på en generation.
Inget land, inte ens mycket stora länder som Kina
eller Indien, kan klara sig på egen hand. Alla är bero-
ende av världshandeln och det globala ekonomiska
samarbetet.
Är då globaliseringen och den allt vidare världs-
marknaden bra? Krisen i Ostasien skapar debatt om
detta. Vi vet bestämt att världsmarknad och globali-
sering är mycket bättre än motsatsen. Mänskligheten
har lång erfarenhet av skyddade marknader och natio-
nella monopol. Protektionism skapar fattigdom. På
1930-talet skapade den katastrof. Spåren förskräcker.
De ostasiatiska länderna har varit extremt fram-
gångsrika. Ingen annan grupp länder har någonsin i
världshistorien skapat större ekonomisk tillväxt och
snabbare minskning av fattigdomen. Det är en enastå-
ende prestation.
Krisen i Ostasien ställer krav på mer marknad, inte
mindre. Staten måste sluta med skadliga interventio-
ner och i stället koncentrera sig på sin viktiga överva-
kande roll. Korruption och sammanväxning av stats-
makt med banker och storföretagsamhet är orsaken till
de finansproblem som många länder drabbas av. Ock-
så demokratin behöver stärkas.
I det här sammanhanget måste vi slå vakt om de
globala institutionerna och stärka dem. Världshan-
delsorganisationen, Valutafonden, Världsbanken
liksom FN-systemet spelar en viktig roll, och den
internationella rättsordningen likaså.
Många ostasiatiska länder får genom kraftiga de-
valveringar sin export mycket konkurrenskraftig. Det
kommer att föda krav på protektionism. För den euro-
peiska unionen är det därför särskilt viktigt att värna
frihandeln.
Protektionismens fula tryne döljs ofta under vack-
ra masker. Social- och miljöklausuler handlar ytterst
om att stänga ute produkter från fattigare länder. Det
kan aldrig vara en riktig politik att förvägra fattiga
länder möjligheten att utveckla sitt välstånd. Undan-
taget är de enstaka fall där FN:s säkerhetsråd har
beslutat om sanktioner.
Sveriges röst för frihandel måste vara tydlig och
klar både i EU och globalt.
Europa befinner sig nu i ett mycket dynamiskt
skede. En europeisk säkerhetsordning håller på att
skapas. Nya demokratier i Central- och Östeuropa har
påbörjat processen mot medlemskap i Europeiska
unionen. En gemensam valuta skapas. Europa tar
viktiga steg för att säkra frihet, fred och välstånd.
Nato växer allt tydligare fram som en central del i
den europeiska säkerhetsordningen. Nato har i likhet
med Europarådet och EU beslutat att vara öppet för
alla Europas demokratier. Det skall inte bli några nya
skiljelinjer i Europa. Europa är ett och odelbart.
Därmed görs den slutliga räkningen upp med den
pakt mellan Hitler och Stalin som påverkade Europa
ända fram till 1990-talet.
Natos process för öppenhet är av historisk bety-
delse. Det kompletterar den europeiska integrationen
och löser uppgifter som denna inte kan klara av.
Natos främsta styrka är att klara en central uppgift
för en säkerhetsordning, nämligen att garantera säker-
heten också för små länder som inte kan försvara sig
mot aggression på egen hand. Det är också därför som
alla nya demokratier i Central- och Östeuropa vill bli
medlemmar.
Nato, som bygger på USA:s starka närvaro i Eu-
ropa, är den enda organisation som kan klara Europas
två viktigaste säkerhetspolitiska utmaningar de när-
maste åren. Den ena uppgiften är att förhindra att krig
åter blossar upp i Bosnien och kanske sprider sig på
Balkan. Den andra uppgiften är att integrera Ryssland
med Europa och väst.
Rysslands utveckling mot en stabil demokrati och
marknadsekonomi kan enbart ske tillsammans med
trygga grannländer.
Medlemskap i alliansen ger den säkerhet som är
nödvändig för att grannländerna skall känna sig tryg-
ga i sin relation med Ryssland. Det möjliggör ökad
handel och annan fredlig kontakt över gränserna. Det
är särskilt viktigt för de många miljoner ryssar som
bor i Rysslands grannländer.
Trygga länder kan ha en generös och öppen poli-
tik. Osäkerhet och hot föder krav på slutenhet och
stängda gränser.
Vad grannländerna fruktar är inte dagens Ryss-
land. Tvärtom ser de hur president Jeltsin och hans
olika regeringar främjat självständigheten och upplöst
Sovjetunionen. Det som oroar är de rödbruna krafter-
na, de revanschister som vill bedriva maktpolitik med
udden riktad mot det s.k. nära utlandet.
Presidentvalskampanjen våren 1996 visade hur
annorlunda det kunde ha sett ut om valet hade fått en
annan utgång. Natoutvidgningen gör det svårare för
sådana politiska krafter i Ryssland.
Det ligger i allas vårt intresse att Ryssland får en
god utveckling mot demokrati och marknadsekonomi.
Därmed kan landets befolkning få en snabbt växande
levnadsstandard. Det kan bara ske i samarbete med
Europa och västvärlden.
Det är en fördel för säkerheten i Östersjöområdet
och hela Europa att Polen snart och Baltikum så
småningom blir medlemmar i Nato och att det finns
ett gott samarbete mellan Nato och Ryssland.
För Sverige är det självklart, vilket också riksda-
gen uttryckt, att verka för en kraftfull europeisk sä-
kerhetsordning och själv delta i denna. Det vore inte
rimligt att Sverige stod vid sidan av väsentliga delar
av den europeiska säkerhetsordningen. Det räcker inte
med att bara återupprepa riksdagens beslut från 1992.
Trots att många viktiga steg har tagits har Nato
inte beslutat om de baltiska ländernas medlemskap.
Skulle så bli fallet vore motsvarande steg naturligt för
Sverige. Vi skulle kunna få en Östersjölösning med
Nato i nära samarbete med Ryssland som en fast
säkerhetsordning för hela Nordeuropa. Det skulle
kunna vara ett viktigt framsteg för frihet, fred och
stabilitet.
Därmed skulle också för första gången hela Nor-
den och Baltikum kunna finnas inom samma gemen-
samma säkerhetsordning. Också i ett nordiskt per-
spektiv vore denna utveckling att välkomna.
EU:s utvidgningsprocess påbörjas nu. Sex länder
får påbörja sina förhandlingar inom några månader,
däribland Estland och Polen av våra grannländer. Vi
hoppas att Lettland och Litauen skall kunna påbörja
sina förhandlingar sent i höst, eftersom det finns en
möjlighet att kvalificera sig in om man snabbt har
genomfört sin reformprocess.
Samtidigt bör det betonas att medlemskapet sätter
tydliga krav. Respekt för mänskliga rättigheter, mi-
noriteters rättigheter och demokrati är oundgängliga
förutsättningar för att vara med i unionen. Kandidat-
länderna måste också ha en kraftfull utveckling mot
marknadsekonomi som gör det möjligt att delta i den
inre marknaden med de krav detta ställer.
Särskilt viktigt är att utveckla fungerande rättssys-
tem och komma till rätta med brottsligheten. En om-
läggning av de ineffektiva sociala systemen är också
nödvändig i många fall.
Medlemskapet bör kunna komma snart för de län-
der som har kommit längst i reformprocessen. Om
fyra, fem år bör de första nya medlemmarna kunna
hälsas välkomna. Det bör vara möjligt om utveckling-
en fortsätter i snabb takt.
Också EU måste reformeras. Särskilt viktigt är att
klara de uppgifter som Amsterdamfördraget miss-
lyckades med, nämligen de som gäller beslutsord-
ningen i rådet och hur kommissionen skall fungera.
En särskild regeringskonferens med dessa mycket
avgränsade uppgifter bör klaras av de första åren in
på nästa sekel.
Regeringen bär en del av ansvaret för misslyckan-
det i det här hänseendet. De frågor som Sverige satsa-
de på saknar nämligen bäring på EU:s historiska
uppgift att ta emot de nya medlemmarna från Central-
och Östeuropa. Man kan konstatera att det som blev
bingo för Sverige blev en nitlott för de nödvändiga
institutionella reformerna inför utvidgningen.
Detta är den sista utrikesdebatten under denna
mandatperiod. Det finns anledning att något summera
vad som skett och inte skett under de gångna åren.
Den första iakttagelsen är att svensk utrikespolitik
har fått en betydligt större tyngd genom EU-
medlemskapet. Nu agerar vi i ett sammanhang där det
inte längre handlar om att bara markera en åsikt utan
mer om att få saker och ting uträttade. Visserligen
återstår en hel del för att få en effektiv gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik inom EU, men likväl har
EU en betydlig vikt och spelar en stor roll i Europa
och Medelhavsområdet. Frihandel och associationsav-
tal är effektiva instrument för att främja utveckling
och demokrati. De har också en stabiliserande verkan
som är lätt att förbise.
EU har också inneburit en förstärkt utrikesdebatt i
Sverige och särskilt i riksdagen. Nu diskuteras utri-
kespolitiska frågor regelbundet i EU-nämnd och utri-
kesutskott. Det skedde inte före EU-inträdet. EU har i
detta avseende stärkt den svenska demokratin.
I många frågor finns samförstånd om Sveriges
agerande såväl i EU som i FN och i andra organ.
Dock är det svårt att ha samförstånd när regeringen
inte har någon uppfattning på många viktiga områden.
Detta försvårar även Sveriges möjligheter att påverka
och ha inflytande.
Fram till 1994 var Sverige en ledande aktör när
det gällde säkerhetspolitiken i norra Europa. Sedan
dess har Sverige tystnat.
Våren 1995 inledde dåvarande statsminister Carls-
son överläggningar för att försöka gå tillbaka till
neutralitetspolitiken. Detta rann ut i sanden. Ett år
senare försökte den nye statsministern Göran Persson
ge en annan och tydligare profil, men han blev snabbt
desavouerad av sin egen regering och sitt eget parti.
Sedan dess råder stor tystnad i säkerhetspolitiken.
Först var det alltså tillbaka till neutraliteten, sedan var
det stöd för Baltikum i Nato, och sedan blev det tyst-
nad.
I efterhand välkomnar man det som andra skapar -
PFF, EAPR, Nato-Ryssland-avtalet, utvidgningen
m.m. - men vad som saknas är Sverige som en pådri-
vande kraft. Sverige måste aktivt bygga säkerheten,
inte passivt vänta.
Att ständigt återupprepa riksdagens beslut från
1992 räcker inte som bidrag till den säkerhetspolitiska
utvecklingen. Regeringen måste faktiskt ha någon idé
om framtiden.
Detsamma gäller regeringens pinsamma hållning
vad avser den gemensamma valutan. Den svenska
regeringen är den enda som över huvud taget inte har
någon åsikt i denna för Europa så viktiga fråga.
Jag noterar nu dock att det i utrikesdeklarationen
sägs: "Sverige kommer därför att bidra till att EMU
blir framgångsrikt." Det måste väl betyda antingen att
Sverige genom att avstå från att vara med i EMU
stärker EMU eller kanske tvärtom att regeringen avser
att gå in i EMU för att stärka det. Det vore bra att få
ett klarläggande på denna punkt.
Redan innan Sverige blivit medlem hade EU givit
rekommendationer till medlemsländerna om att mins-
ka arbetslösheten. Genom Amsterdamfördraget och
Luxemburgtoppmötet i november har EU:s rekom-
mendationer fått ännu större tyngd.
Hittills har EU:s rekommendationer saboterats,
och arbetslösheten ligger fortfarande kvar på hög
nivå, trots god konjunktur i flera år.
Nu är frågan om den socialdemokratiska regering-
en skall bryta sin hittillsvarande politik och följa EU:s
rekommendationer. Någon sådan förändring kan dock
inte märkas. Det har snart gått tre månader sedan
EU:s toppmöte om sysselsättning. Ännu har regering-
en inte ens lagt fram några förslag om en mer flexibel
arbetsmarknad eller minskning av skatterna på arbete.
Tvärtom har de höjts vid årsskiftet. Det går inte att
ideligen år ut och år in deklarera att man visst skall
kämpa mot arbetslösheten men sedan inte göra det.
I två avseenden har regeringen agerat direkt skan-
dalöst.
Det ena gäller när den socialdemokratiska rege-
ringen i fallet Torgny Gustafsson vilseledde Europa-
domstolen. Förutom skadan i det enskilda fallet förlo-
rar Sverige sin trovärdighet. Ingen kunde väl tro att en
svensk regering skulle vilseleda i frågor som rör
mänskliga rättigheter. Andra länder är häpna.
Den andra skandalen gäller koldioxidmålet. I
stället för att fullfölja internationella åtaganden och
minska utsläppen ägnar sig den socialdemokratiska
regeringen åt att hitta vägar för att kunna öka utsläp-
pen. Sveriges miljöprofil är därmed ruinerad. Den
som fuskar tappar all tilltro.
Fru talman! Låt mig avsluta med en av de mer
märkliga episoderna i den svenska utrikespolitiken.
Den har utspelat sig under hösten. Det gäller frågan
om den gemensamma förhandlingsstarten för EU:s
östutvidgning.
I juli presenterades EU-kommissionens förslag.
Det var ett bra förslag. Vi gjorde från Moderata sam-
lingspartiet bedömningen att det på bästa sätt tillgo-
dosåg de svenska kraven. Den socialdemokratiska
regeringen gjorde en annan bedömning. Den ville ha
en gemensam förhandlingsstart.
Men nu inträffade det märkliga att månaderna un-
der hösten gick - augusti, september, oktober och
november passerade - utan att Sveriges regering pre-
senterade något förslag om gemensam förhand-
lingsstart. Framåt november drog de överiga med-
lemsländerna slutsatsen att det inte fanns något
svenskt förslag, eftersom inget hade synts till. Att
komma med ett förslag i sista minuten var naturligtvis
inte rimligt i en så viktig fråga. Också i riksdagens
EU-nämnd fick vi vänta.
En dryg vecka före toppmötet lades i skymundan
fram ett papper som häpnadsväckande nog innebar att
förhandlingsstarten skulle skjutas upp till 1999. Och
inte ens enligt detta förslag skulle det bli en gemen-
sam förhandlingsstart. Följaktligen framfördes inte
heller förslaget på allvar i Luxemburg, utan det blev
det förslag som kommissionen hade lagt fram i juli
som gick igenom.
Fru talman! Låt mig avsluta med en fråga till utri-
kesministern om den gemensamma valutan. Att stärka
den gemensamma valutan är en uppgift för Sveriges
regering. Innebär det att regeringen avser att stå utan-
för för att stärka den gemensamma valutan eller att
Sverige skall gå med för att därmed stärka den ge-
mensamma valutan?