Fru talman! Låt mig börja med att säga att utskot-
tet i det här betänkandet tillstyrker regeringens förslag
till nivå för biståndsramen i relation till BNI för 1998.
Vi uttalar också vårt stöd för regeringens ambition att
åter uppnå enprocentsmålet så snart de statsfinansiella
förutsättningarna för detta föreligger.
Biståndets långsiktiga mål preciserades första
gången 1962. De mål som under Olof Palmes ledning
lades fast var att vidga handeln, lindra nöden, förmed-
la kunnande och tillföra kapital. År 1968 fastställdes
det s.k. enprocentsmålet. Under 70-talet utvecklades
principen med programländer, som innebar att Sveri-
ge tillsammans med mottagarlandet planerade ut-
vecklingsprojekt inom ramen för en anslagen summa,
den s.k. landramen.
Under senare år har strävan varit att sätta in bi-
ståndet i dess bredare ekonomiska och politiska sam-
manhang. Ord som strukturanpassning, givarsamord-
ning och good governance har använts. Det har bl.a.
inneburit att fredsbevarande insatser och katastrofbi-
stånd utgjort en stor del av biståndet, liksom stöd till
mottagarländernas uppbyggande av stabila och funge-
rande samhällsinstitutioner och främjande av demo-
krati och mänskliga rättigheter. Näringslivets och
handelns betydelse för ländernas möjlighet till ut-
veckling har också betonats alltmer.
Trots biståndets förändrade karaktär, vilken inne-
burit dialog med mottagarlandet om övergripande
politik, givarsamordning och projekt som byggt på
goda incitament sitter många länder fast i sitt bi-
ståndsberoende. I många u-länder fördes under 1970-
talet en ekonomisk politik som förryckte marknads-
krafterna, och länderna blev alltmer sårbara för en
ogynnsam världsekonomi.
Många reformer har genomförts, men få länder har
lyckats bryta biståndsberoendet, skapa tillväxt och
minska fattigdomen. Skuldbördan utgör i dag ett av-
görande utvecklingshinder i många av de fattigaste
länderna. Det är därför positivt att Sverige under lång
tid har varit ett av de länder som mest aktivt agerat för
internationella skuldlättnadsprogram för dessa länder.
Det av Världsbanken och IMF igångsatta s.k.
HIPC-initiativet är det hittills mest långtgående inter-
nationella programmet för skuldlättnad. Det är ett bra
initiativ, och det bör utgöra ramen också för svenska
skuldlättnadsåtgärder. Det gäller att säkra en sund och
hållbar ekonomisk politik och inte öppna möjligheter
för nya skuldsättningar som återigen skulle hindra
både tillväxt och utveckling.
De av riksdagen beslutade målen, resurstillväxt,
ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och
politisk självständighet samt demokratisk samhällsut-
veckling, formulerades, som jag tidigare nämnde,
redan 1962. Därefter har miljömålet och jämställd-
hetsmålet fastställts.
Jämställdhetsmålet innebär att jämställdhet mellan
kvinnor och män har införts som ett nytt biståndspoli-
tiskt mål. Jag tror att vi alla är överens om att om
verklig förändring skall komma till stånd bör allt
bistånd utgå från både kvinnors och mäns situation
och bidra till att både kvinnor och män kan påverka,
dra fördel av och själva bidra till utvecklingen. Det
kan även ses som en konsekvent uppföljning av beslu-
ten vid FN:s kvinnokonferens 1995.
De av riksdagen fastlagda målen kompletterar och
förstärker varandra i det övergripande syftet att mins-
ka fattigdomen och skapa rättvisare levnadsvillkor för
fattiga människor. Den tidigare stormaktsrivaliteten
försvårade internationellt samarbete på många olika
områden, och det kalla krigets slut har kommit att
innebära nya möjligheter till global samverkan. För
framtiden är det viktigt att skapa bred uppslutning
kring behovet och inriktningen av det internationella
utvecklingssamarbetet, och liksom tidigare bör bi-
ståndet framför allt koncentreras på stöd till de fatti-
gaste länderna och på insatser som inte kan finansie-
ras på annat sätt. Den långsiktiga fattigdomsoriente-
rade inriktningen av det svenska utvecklingssamarbe-
tet skall förstärkas.
Huvudmålet för den svenska biståndspolitiken är
alltså att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Begrep-
pet levnadsnivå kan naturligtvis diskuteras, men för
mig handlar det om människors möjligheter att på ett
förutsägbart och säkert sätt livnära sig, att ha god
hälsa och tillgång till utbildning och annan social
service. Framför allt handlar det om människors och
samhällens förmåga att själva utforma sin egen och
kommande generationers framtid.
I det sammanhanget vill jag kommentera en del av
den debatt som har förts tidigare. Det går inte att sätta
likhetstecken mellan utveckling och ekonomisk till-
växt. Om man bara ser till den ekonomiska tillväxten
tar man inte hänsyn till fördelningsaspekterna. Det är
inte alltid givet att det blir en bra fördelning.
De sex biståndspolitiska delmålen samverkar för
att nå det övergripande målet för svenskt utvecklings-
samarbete att angripa fattigdomens orsaker. De bi-
ståndsfinansierade insatserna bidrar dessutom till att
säkra fred, åstadkomma demokrati, bistå människor i
nöd och på olika sätt främja en globalt hållbar ut-
veckling.
Fattigdom har globala dimensioner och bidrar till
politisk instabilitet, stora flykting- och migra-
tionsströmmar, miljöförstöring, narkotikaproblem och
terrorism. På grund av detta måste fattigdomen angri-
pas globalt, nationellt och lokalt för att åstadkomma
en samlad politik för fred, säkerhet och utveckling.
Konfliktförebyggande insatser prioriteras genom en
förstärkning av samarbetsformerna mellan FN:s olika
delar, givare, utvecklingsbankerna och enskilda or-
ganisationer.
Det förhållandevis starka stödet till multilateralt
utvecklingssamarbete är en lång svensk tradition som
vi i utskottet ser positivt på. Det bidrar bl.a. till kon-
fliktlösning och konfliktförebyggande, och det är
viktigt att detta arbete präglas av en klar fattigdom-
sinriktning som syftar till att förbättra levnadsvillko-
ren för fattiga grupper av människor.
Vi anser därför att regeringens föreslagna åtagan-
den beträffande FN:s frivilligfinansierade verksamhet
och kapitalpåfyllnader i angivna finansieringssituatio-
ner är lämpliga. FN:s ekonomiska och sociala verk-
samhet bör intensifieras och inriktas på en ökad grad
av effektivisering, större effekt på landnivå, ett finan-
sieringssystem som ger långsiktighet och förutsägbar-
het och en rättvis bördefördelning mellan givare.
Genom medlemskapet i EU har Sverige fått till-
gång till en ny och viktig samarbetsform i biståndet.
Biståndet har funnits som en del i EU:s politik sedan
tillkomsten av gemenskapen 1957. Det begränsades
till att börja med till olika former av stöd och samar-
bete med 18 av de ursprungliga EG-staternas f.d.
kolonier. Biståndsverksamheten har emellertid nume-
ra utsträckts till att omfatta flertalet utvecklingsländer
i tredje världen.
I dag är biståndet en integrerad del av gemenska-
pens utrikes- och handelspolitik. De övergripande
målen för EU-biståndet överensstämmer också väl
med svenska målsättningar. Det har funnits brister när
det gäller effektiviteten i EU-biståndet, och det arbete
som pågår inom EU för att höja kvaliteten och effek-
tiviteten i det gemensamma biståndet är därför mycket
positivt.
Det bilaterala utvecklingssamarbetet bygger på en
helhetssyn på utveckling. Fattigdomsinriktningen är
viktig liksom anpassning till varje lands unika förut-
sättningar och att öka samarbetslandets engagemang i
processen. De resultat som uppnås skall vara vägle-
dande vid landval, inriktning, utformning och om-
fattning av framtida utvecklingssamarbete.
Det har i budgetpropositionen klart angivits att
långsiktigt bilateralt utvecklingssamarbete främst bör
koncentreras till länder som har vilja och förmåga att
bedriva en framgångsrik politik mot fattigdom. En
förutsättning för en långsiktigt hållbar fattigdomsbe-
kämpning är demokrati och respekt för mänskliga
rättigheter. Det är därför positivt att demokratifrågor-
na står i fokus för den syn som präglar det svenska
arbetet kring fattigdomsproblematiken. Det skapar
förutsättningar för de fattiga ländernas folk att själva
lösa sina problem.
Eftersom en stor del av världens fattiga bor på
landsbygden har biståndet en viktig roll att fylla när
det gäller landsbygdsutveckling. God makroekonomi,
stabila spelregler när det gäller t.ex. äganderätt, god
utbildning, fungerande infrastruktur samt insatser för
att höja jordbrukets produktivitet är förutsättningar
för en framgångsrik landsbygdsutveckling.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan i betänkandet i sin helhet och avslag
på samtliga reservationer.