Fru talman! Jag vill gärna ha svar på de två frågor
som jag ställde tidigare till Pierre Schori: Hur har
Pierre Schori kunnat gå med på större nedskärningar i
biståndet än vad som skett på några andra anslagsom-
råden inom svensk politik? Skulle man vara fräck
skulle man nästan citera Dickens och vända det mot
Pierre Schori. Den största åderlåtning som skett i
svensk biståndspolitik har faktiskt Pierre Schori stått
för. Det kan man inte komma ifrån.
Min andra fråga var: Varför ser inte Pierre Schori
till att vi får en snabbare återhämtning nu när ekono-
min enligt socialdemokraterna är i balans? Det är det
man talar om som kriteriet för att man skall kunna
göra en återhämtning. Att då ha den oerhört lång-
samma takt som man föreslår - att den skall inträda år
2000 - tycker jag helt enkelt är skrämmande. Varför
ser inte Pierre Schori till att det kommer att ske i
annan takt och att vi börjar redan nu när ekonomin är
i balans?
Mycket av det Pierre Schori säger om inriktningen
är sådant som också vi har talat om och som vi tycker
är mycket bra. Jag vill också gärna ha ett svar på
frågan: Kommer 1997 års, och för den delen 1998 års,
utfall av biståndet verkligen att bli 0,7 %? Vi kommer
knappast, åtminstone under 1997, att använda pengar
för asylsökande, det kommer inte att behövas. Nu har
man höjt det anslaget. Vad har man haft för anledning
att höja avräkningskostnaderna? Det skulle jag vilja
ha svar på.
Till sist en helt annan fråga. Det har talats om att
vi nu skall vara med och gå in i Kongo. Men det är
alldeles för sent som hjälpen kommer. Det mycket
som borde ha skett tidigare. Jag vill nu inför en ak-
tuell konflikt, rättare sagt en katastrof, fråga: Finns
det beredskap att avhjälpa den annalkande katastrofen
i Somalia? Det är skrämmande bilder som möter oss
av vad som kan tänkas där ske. Finns det beredskap
nu?