Fru talman! Jag vet precis hur det var med sane-
ringsprogrammet. Jag var med i den förhandling som
egentligen resulterade i det stora saneringsarbetet. Det
var bekymmersamt från vår synpunkt, så vi kunde inte
vara med på den neddragning som då skedde. Jag tror
att det rörde sig om 0,83 %. Vi ställde oss avvisande,
men det var inte den lilla neddragningen som var
viktig för saneringen. När det sedan höggs till och
man gick ned till 0,7 % var man, måste jag säga och
som Pierre Schori tidigare så klokt har sagt, vid
skammens gräns.
Jag förstår inte vad Pierre Schori menar när han
säger att Sverige nu går emot strömmen. Det är klart
att det, när vi har en viss tillväxt, blir litet mera peng-
ar. Men vi har faktiskt anpassat oss till strömmen och
rejält sänkt biståndsambitionen.
Vad jag undrar är egentligen: Vad är kriteriet på
det som sägs i propositionen? När är statsfinanserna
så goda att man kan komma tillbaka till vad som tidi-
gare gällt? Vilka är kriterierna?
Jag kan hålla med om att det gäller att göra något
vettigt av de pengar som står till förfogande. I huvud-
sak ansluter jag mig till regeringens målsättning. Jag
har emellertid frågor när det gäller EU och FN-
organen. Det finns oerhört mycket att göra för att få
en bättre kostnadseffektivitet, en bättre inriktning på
fattigdomsbekämpningen och en bättre social inrikt-
ning. Vidare handlar det om att sätta miljömålen i
högsätet. Jag tycker inte att så är fallet i dag när det
gäller de samarbetsformerna.