Fru talman! Jag noterade i Ingrid Näslunds första
inlägg - som för övrigt har fyra chanser till inlägg här
och jag en - att hon ville öka biståndsbudgeten med,
om jag hörde rätt, över 7 miljarder kronor. Samtidigt
vet vi att moderaterna vill minska med 8 ½ miljarder
kronor. Det är en avgrund mellan två partier som
säger sig vilja bilda regering tillsammans. Hur går det
där ihop egentligen? Man måste ha något slags rim
och reson när man diskuterar så pass allvarliga saker
som människors överlevnad, som krig och konfliktfö-
rebyggande insatser, som att lindra nöd, som att få i
gång utvecklingen osv. Då måste man också ha en
ekonomisk grund att stå på. Det går inte bara att yttra
vackra ord. De måste också följas upp av handling.
Beträffande regeringens avsikter har vi nu efter
mycket hårda uppoffringar lyckats att få något så när
kontroll på statsfinanserna. Då gäller det att se till att
den ekonomiska utvecklingen håller i sig, och det
gäller också att se till att vi stärker välfärdens kärna i
Sverige genom de insatser som vi redan har aviserat.
Enprocentsmålet ligger fast, och vi skall närma oss
detta när ekonomin så tillåter. Vi gör det i ett första
steg genom en höjning av biståndet, och det innebär
att vi går emot utvecklingen i praktiskt taget alla and-
ra länder.
Och glöm inte heller att det också har funnits stora
reservationer liggande där man inte har kunnat utnytt-
ja biståndsvolymen! Underutvecklingen är sådan att
det inte alltid går att planera som man själv önskar
inom Sida, inom Regeringskansliet eller i riksdagen.
Men vi skall ännu inte ropa hej över att det eko-
nomiska krisen är över. Regeringen har med riskda-
gens hjälp fått ett grepp, men det gäller också att hålla
fast vid en sund ekonomisk politik. Vi måste ha so-
liditet om vi skall ha solidaritet.