Fru talman! Poeten och presidenten Václav Havel
har fångat samtidens villkor i en enda mening:
"I dagens värld angår allt alla."
Och visst är det så. Efter det kalla krigets slut och
i globaliseringens tidevarv är det mer uppenbart än
någonsin att mänskligheten delar ett globalt samöde.
Men i stället för att söka stöd och gemenskap hos
varandra gör många tvärtom. Vi tycks alltmer prägla-
de av vad Ugandas president Museveni träffande
karakteriserat som "liten solidaritet och stor självisk-
het".
Människa ställs mot människa; skydd till flykting-
ar eller vård av gamla. Men det handlar inte om att
välja mellan dessa utan om att ta ansvar för båda.
Det handlar om solidaritet eller egoism. Det
handlar om människosyn, om hur du betraktar dina
medmänniskor och om hur du vill bli betraktad av
dina medmänniskor. Det handlar om hur vi skapar en
värld i fred och framsteg för alla, inte bara för några
få.
Att bygga upp nya arméer och nya Maginotlinjer
tillhör den gamla tidens säkerhet. Att riva murar och
att väva samman folk och nationer i civilt och fredligt
samarbete är den nya tidens säkerhet.
Bistånd är därför ingen nådegåva, utan ett uttryck
för solidaritet med utsatta och ett sätt att skapa säker-
het och välstånd för oss alla. På samma sätt är en god
flyktingpolitik ingen välgörenhet utan förföljda män-
niskors rätt att söka och få skydd undan terror och
tortyr.
Det internationella utvecklingssamarbetet har tagit
steget in i en ny tid och en ny fas. De förutsättningar
och den kraft som globaliseringen skapar kräver en
helhetssyn. Regeringen har omorganiserat såväl Utri-
kesdepartementet som Sida. I dag har vi slagkraftiga
verktyg för vår politik. Det internationella utveck-
lingssamarbetet och asyl- och migrationsfrågorna är
numera väl integrerade delar av utrikes- och säker-
hetspolitiken. Regeringen har också genomfört ett
omfattande strategiarbete på flera av våra viktigaste
områden.
Den internationella solidaritetens kärnuppgift har
alltid varit att bistå fattiga människor med att få makt
över sin framtid och att med denna makt ta sig ur
underutveckling och förnedring. Fattigdomen är fre-
dens och framstegens värsta fiende. Precis som
världssamfundet en gång bestämde sig för att upphäva
slaveriet, och gjorde det, måste vi nu mobilisera poli-
tisk vilja att verkligen utrota fattigdomen. I juni i år
presenterades för riksdagen den skrivelse där rege-
ringen tar fasta på och förstärker denna huvudinrikt-
ning.
Vi måste särskilt verka för att de fattigaste och
mest sårbara grupperna i samhället, kvinnor och barn,
skall bli mer delaktiga i utvecklingsprocessen.
Sverige har i EU-sammanhang krävt att EU på ett
mer systematiskt sätt skall ta hänsyn till barnens vill-
kor och rättigheter. Vi har särskilt pekat på förhållan-
det mellan fattigdom och barnarbete.
Vi har i dag insikt om jämställdhetens betydelse
för en långsiktigt hållbar utveckling. Vägen till demo-
krati och utveckling går via kvinnans frigörelse. Två
tredjedelar av jordens fattiga är kvinnor. Ofta är de
ryggraden i både samhället och familjen. Men kvinnor
har i många länder mycket små möjligheter att påver-
ka, delta i och dra fördel av utvecklingen.
Ett växande problem i många europeiska länder är
att det har uppstått ett slags moderna slavmarknader
där kvinnor smugglas in i olika länder. Där lever de
sedan illegalt och tvingas ofta prostituera sig. Vi
kommer därför att stödja och driva projekt som syftar
till att motarbeta och förebygga könshandel.
Regeringen kommer i vår för riksdagen att presen-
tera en skrivelse om utvecklingen av Sveriges relatio-
ner med Afrika i ett brett perspektiv. Vår utgångs-
punkt har varit att lyssna på afrikanerna själva. Vid
två olika tillfällen har vi i Sverige och i Afrika samlat
en lång rad politiker, intellektuella och andra i en
dialog om vårt framtida samarbete.
I Afrika pågår en politisk och ekonomisk utveck-
ling som inte längre styrs utifrån. Afrikaner tar nu
själva ansvar för sin utveckling ur fattigdom till väl-
stånd och demokrati. Man finner sig inte längre i att
göra som andra dikterar, som det var under kolonia-
lismens och det kalla krigets tid. En ny generation
afrikaner vill leva i öppna politiska och ekonomiska
samhällen. Men parallellt med denna positiva trend
pågår en annan utveckling med stater i sönderfall, där
humanitära katastrofer och plundringen av resurser
fortsätter.
Afrikas egna strävanden att bryta detta mönster
förtjänar omvärldens stöd. Vi blundar inte för över-
grepp mot mänskliga rättigheter, men vi kräver inte
heller ekonomiska och demokratiska hastverk eller att
våra specifika modeller skall kopieras.
Jag skall nämna Kongo. I 30 år blundade västvärl-
den för hur diktatorn Mobutu, på många sätt ett Fran-
kensteins monster skapat av väst, plundrade sitt land
och förtryckte sitt folk. Några av dessa regeringar
krävde att man omedelbart när Mobutu föll skulle
hålla val. Snarare är det väl så att omvärlden nu
snabbt måste medverka till att Demokratiska Republi-
ken Kongo får i gång återuppbyggnad och utveckling.
Det är en förutsättning för att en demokratisk process
och val skall kunna åstadkommas. Kongos stabilitet är
viktig för hela regionen. Sverige har ombetts att spela
en nyckelroll som ordförande i en återuppbyggnads-
fond som nu tillskapas med hjälp av Världsbanken,
EU-länder och andra, och vi har accepterat detta. Vi
förbereder också ett stöd till en valutareform, vilket är
en förutsättning för att normala ekonomiska aktivite-
ter skall kunna bedrivas i landet.
Många års erfarenhet av utvecklingssamarbete vi-
sar allt tydligare att fattigdom inte bara handlar om
materiella brister utan också om otrygghet och brist
på makt. Långsiktig utveckling som gynnar folkflerta-
let förutsätter demokrati och medinflytande och rege-
ringar och myndigheter som utövar god samhälls-
styrning.
En av våra stora utmaningar är att hitta former
som på olika sätt stöder framväxten av denna utveck-
ling i våra samarbetsländer. Under våren kommer
regeringen att lägga fram en skrivelse till riksdagen
som närmare skall definiera vår politik.
Genom konkret, vardagligt civilt samarbete främ-
jar vi fred och utveckling i vårt land och i våra
grannländer. Det sker på alla områden och i alla for-
mer - folk till folk, kommun till kommun, regering till
regering och multilateralt kring Östersjön och i Ba-
rentsrådet.
Vi har slutit avtal kring Östersjön med samtliga
baltiska länder om viseringsfrihet. Och vi har stött
uppbyggnaden av deras gränskontroll. Detta är i allra
högsta grad en illustration av den öppenhet och sä-
kerhet som samarbetet har skapat kring Östersjöregi-
onen.
Den ekonomiska omvandlingen i Öst- och Cent-
raleuropa har skapat stora sociala problem som vi inte
kan blunda för, och det drabbar i högsta grad kvinnor
och barn. Folkhälsa, socialtjänst och socialförsäk-
ringssystem är exempel på områden där vår kompe-
tens och erfarenhet kan bidra till utveckling.
Sverige kommer att i ännu större utsträckning än
nu stödja Estland, Lettland, Litauen och Polen i deras
förberedelser för medlemskap i EU. Riksdagen kom-
mer i mars att få ta ställning till en särproposition om
det kommande samarbetet med Central- och Östeuro-
pa fram till år 2001.
Inom EU pågår just nu ett arbete med det nya av-
tal som skall slutas inom ramen för Lomékonventio-
nen. Det reglerar, som vi vet, samarbetet med 71
låginkomstländer och kommer att bli ett test på EU:s
vilja att skapa mer jämlika villkor med dessa världens
fattigaste nationer. Ett ekonomiskt partnerskap som är
ett viktigt mål kräver att vi ger ökat tillträde till EU-
marknaden.
Finanskrisen i Sydostasien är ett färskt exempel på
hur intimt sammanvävda vi är och också hur viktiga
de globala institutionerna är. Utan Bretton Woods-
institutionerna, Världsbanken, IMF och den asiatiska
utvecklingsbanken hade krisen inte kunnat mötas
effektivt. På samma sätt som det globala finansiella
systemet kräver övervakning och förmåga till snabb
respons vid kriser, kräver fattigdom, orättvisor och
humanitära kriser att vi skapar en global offentlig
sektor. Instrumenten finns redan och också den globa-
la etiken som den lagts fast i FN:s olika deklarationer
och vid toppmöten.
Sverige engagerar sig nu aktivt i utformningen och
finansieringen av vår gemensamma globala sektor.
Och i höstas arrangerade vi tillsammans med den
alliansfria rörelsen en konferens för att diskutera
globaliseringens villkor. Vi har också tagit på oss en
drivande roll i reformeringen i FN och drar nu också i
gång ett initiativ kring hur utvecklingsfrågorna i FN
och utvecklingsbankerna skall kunna finansieras i
framtiden.
Framtidens internationella utvecklingssamarbete
handlar om att bryta biståndsberoendet och om att
skapa ett genuint partnerskap, om en utveckling som
bygger på självtillit och inhemsk resursmobilisering,
inte minst skattevägen, och som stärker länders och
människors eget ansvarstagande. Miljarder människor
måste bli delaktiga i den globala ekonomin för att få i
gång den utveckling som ger lyftet ur fattigdomen.
Alla, inte minst vi själva, har mycket att vinna på att
utvecklingen kommer i gång i låginkomstländerna.
Det skapas nya marknader, vilket gynnar även svens-
ka företag som kan öka produktionen och i förläng-
ningen skapa fler jobb.
Partnerskap är ett samarbete på mer jämlika vill-
kor. Utgångspunkten måste då vara en gemensam
värdegrund. Utifrån detta kan parterna göra en över-
enskommelse och sluta ett slags utvecklingskontrakt
som båda parter respekterar och tar ansvar för. I
praktiken innebär det att positiva processer skall
uppmuntras och stödjas, medan negativa skall brytas.
Öppenhet måste ersätta slutenhet, och misstänksamhet
måste bytas mot tillit. Vi vill stärka vårt samarbete
med länder vilkas färdriktning går mot fred, demo-
krati och utveckling. Regeringar som saknar vilja eller
motarbetar dessa mål kan inte påräkna vårt stöd.
En dag kommer bistånd inte längre att behövas.
Men vägen dit är ännu lång. Enligt FN:s beräkningar
lever mer än 1,3 miljarder människor på mindre än
10 kr om dagen. Om det fortsätter i denna takt och om
ingenting ändras kommer andelen fattiga i världen att
fördubblas på 30 år, och det blir en tickande bomb.
Det är vårt ansvar att i dag medverka till att desarme-
ra detta hot, och det är ingen omöjlig uppgift. Kina
har, tillsammans med ytterligare 14 länder i Asien, på
20 år faktiskt lyckats halvera andelen fattiga. Det
skulle kosta 80 miljarder dollar om året att ge en
acceptabel social basservice till alla människor på
detta klot. Om industriländerna mobiliserade viljan,
spenderade biståndsresurser på ett klokt sätt och fick
låginkomstländernas fulla engagemang skulle mycket
stora framsteg på vägen mot att verkligen utrota fat-
tigdomen kunna göras.
Globaliseringens goda sidor är de bästa möjlighe-
ter vi någonsin haft för att åstadkomma fred, demo-
krati och utveckling. Men globaliseringen behöver en
moralisk kompass, ett globalt politiskt och etiskt
ramverk. Globaliseringen måste ges ett mänskligt
ansikte. Den måste styras av solidaritet och inklusion,
inte av egoism och utslagning, för annars riskerar vi
att få en framtid i global apartheid.
Fru talman! I dagens sammanflätade värld handlar
utrikespolitiken om samma frågor som inrikespoliti-
ken. Därför måste samma värderingar styra. Fred och
solidaritet är mer än vackra ord. Det är först när de
omsätts i verklig handling som det går att mäta deras
värde med medmänskliga mått. Stödet för en aktiv
svensk utrikespolitik har av hävd varit mycket stort i
denna riksdag. I år, i en tid då behoven är särskilt
stora, tycks vi stå inför en ny situation. Jag tänker då
på Moderaternas drastiska nedskärningar av bistånds-
och flyktingbudgeten som sammanlagt beskär den
svenska utrikespolitikens handlingsfrihet.
Uppdrag fred kostar pengar. Uppdrag fred kräver
resurser. Uppdrag fred får inte bli en läpparnas be-
kännelse, en tom rubrik utan innehåll. Uppdrag fred
går helt enkelt inte ihop med Moderaternas åderlåt-
ning av svensk utrikespolitik.
Till sist, fru talman! Svensk välfärd är beroende av
att vi klarar av att skapa ett effektivt regionalt och
globalt samarbete. Svenskt näringsliv behöver alltmer
marknaderna också utanför Europa. Sveriges mil-
jöproblem kan inte lösas av oss ensamma. Sverige
kommer inte att stå opåverkat om fattigdom, orättvi-
sor och förtvivlan tilltar och driver fram en ökad
migration. Sverige kommer också att drabbas om
intolerans och främlingsfientlighet eldar under nya
konflikter.
Det är en illusion att tro att vi kan bygga vår väl-
färd under en glänsande glaskupa, i isolering och
inåtvändhet. Välfärdsenklaven, den må vara svensk
eller västeuropeisk, är i längden varken moraliskt eller
politiskt hållbar. Lika viktigt som det är att bistå so-
cialt och ekonomiskt utsatta människor genom natio-
nell välfärdspolitik är det därför att bistå socialt och
ekonomiskt utsatta nationer via en internationell väl-
färdspolitik.