Fru talman! Jag hade väntat mig fler frågor kring
samma tema, men jag svarar gärna redan nu.
Regeringen har, som bekant, haft en gigantisk
uppgift när det gäller saneringen av budgeten. Vi tog
över ett konkursbo; detta är ingen ny debatt i denna
riksdag eller någon annanstans. Det fanns alltså
strukturella problem som Sveriges regering och riks-
dag hade att ta itu med - i form av 240 miljarder
kronor i budgetunderskott, en galopperande hög ränta,
den högsta i Europa, och en tredubbling av arbetslös-
heten. Både regeringen och en ansvarskännande riks-
dag måste givetvis ta ett helhetsgrepp om detta.
Var tredje krona var också i fråga om biståndet lå-
nade pengar, som Helena Nilsson sade, precis som det
var när det gällde en operation, arbetslöshetskassan
etc. Detta måste man ändra på. Det här är grunden till
att vi var tvungna att göra en åtstramning också på
biståndet.
Nu går Sverige emot den internationella trenden,
som är så negativ som Hans Andersson sade. Aldrig
tidigare har biståndsflödena minskat så dramatiskt i
världen och aldrig tidigare har behoven varit så stora.
Sverige går emot den trenden. Vi försöker uppmuntra
andra. Vad vi inom EU-kretsen tillsammans med den
nya engelska Labourregeringen lyckades uppnå som
formulering var att man åtminstone skulle stoppa
nedgången. Där har vi ambitionen i genomsnitt, kan
man säga, både i Europa och i övriga världen. Vi vet
ju hur det är i Japan, som nu drar ned, och i USA.
Sverige går alltså i bräschen för ökade biståndsin-
satser. Vi vill också göra det på strategiskt viktiga
områden. Jag angav dessa i mitt inledningsanförande.
Jag tycker att det är hög tid att vi koncentrerar oss på
en diskussion om vad vi skall göra i fråga om vår
höga biståndsvolym snarare än att bråka om 0,02 %
hit eller dit.