Fru talman! Världen förändras. Utbetalningsmålen
var de första mål vi satte upp för biståndet, och efter
hand har man funnit att man bör förfina de använda
metoderna. Fattigdomsinriktningen lanserades först av
Moderaterna. Socialdemokraterna har följt efter med
detta. Jag tror att det är en betydligt klokare målsätt-
ning.
Moderaterna genomförde enprocentsmålet i rege-
ringsställning. Sedan har vi funderat på var vi står och
funnit att det är effekterna i de fattiga länderna som är
det viktiga. Vad vi behöver är kraftinsatser för att
utrota fattigdomen. I det sammanhanget tycker jag att
Sidas annonser är förödande, med sin plottrighet och
sitt utspillande av små insatser. Det är ett bekymmer
för biståndsviljan.
Tillämpar man procentmål och har gjort utbetal-
ningen så är ju målet redan uppnått. Man kan lugnt slå
sig till ro, men resultatet kan då bli, som det ibland
har blivit, penningflöden, i värsta fall benämnda im-
portstöd, som får användas helt okontrollerat, t.ex. till
bilar åt parlamentsledamöter. Svenskt bistånd bör inte
skapa incitament till korruption. Det finns det redan
nog av. Korruption är en förödande röta i samhället,
som måste motverkas med kraft. Det är därför vi i
stället ställer upp för ett kontraktsbundet projektbi-
stånd.
Målsättningar som räknas i procent av svenska
pengar är dessutom för mottagarna, som måste räkna i
dollar, beroende av både kronkursen och den even-
tuella svenska tillväxten. Realvärdet av 1 % har ju
halverats på 25 år.