Fru talman! "The world has enough for everyone's
need, but not for everyone's greed." Det tycker jag är
ett viktigt citat av Mahatma Gandhi. Det sätter ljuset
på hur mycket som finns, dvs. resurserna, men fram-
för allt på hur man fördelar det. Att täcka behov -
riktiga behov, mänskliga behov - är en sak; att täcka
de giriga behoven är en annan sak. Hur fördelningen
ser ut är till stor del en maktfråga.
Vänsterpartiet har i andra sammanhang föreslagit
en internationell transaktionsskatt på kapitalrörelser.
Hade vi haft en sådan beskattning på en halv procent
skulle vi på två år ha haft intäkter motsvarande tredje
världens samt östländernas skuldbörda.
Vi kan också titta på världens militärutgifter, 800
miljarder US-dollar. Man brukar säga att knappt 10
miljarder dollar skulle räcka till att få fram vatten till
kvinnorna på landsbygden i hela världen. 20 miljarder
dollar skulle räcka till att få fram mödra- och barna-
vårdsprogram för alla fattiga över hela världen.
Det är i hög grad en fråga om fördelning. Afrika
har under 1990-talet betalat av ungefär dubbelt så
mycket på sin skuldbörda som man har förbrukat på
utbildning och sjukvård. Det är sådana jämförelser
man måste göra. Som K-G Biörsmark sade har
OECD-länderna nedbringat sin biståndsvolym till
0,25-0,26 % av BNP. Det är skamligt - det är Väns-
terpartiets uppfattning.
Bistånd handlar naturligtvis om en liten del av det
som måste ske för att vi skall bekämpa fattigdomen
och få en dräglig värld att leva i. Vi har en oerhört
ojämn utveckling. Den globala kapitalismen skördar
många offer, samtidigt som vissa regioner dras med i
en tillväxt som skapar möjligheter till en bättre väl-
färd - men också stora klassklyftor, social utslagning
och marginalisering.
Den nyliberala, globala kapitalismen har fått stark
hjälp av många av de strukturanpassningsprogram
som Bretton Woods-organen har genomfört. Jag har
själv på många håll, framför allt i Latinamerika, sett
de brutala effekterna av dessa omstöpningar.
När Bertil Persson lägger fram sin moderata syn
hör jag verkligen cynismerna vina genom salen. Visst
finns det vanstyre, visst finns det korrupta politiska
system. Men man kan inte skylla världens fattigdom
på vanstyre och på att man inte har tillsatt tillräckligt
dugliga politiker utan att säga ett ord om kolonialis-
mens folkmord, om hur Europa med brutalt våld rita-
de om kartorna, drog sina gränser som man ville,
exploaterade naturresurserna, dödade tio miljoner,
kanske hundra miljoner människor under seklernas
gång. Inte ett ord sägs om att bomba tillbaka länder
till stenåldern, inte ett ord om hur de kapitalistiska
marknadskrafterna skövlar miljön och de sociala
villkoren för många människor. Jag har mött det här
år ut och år in i ett arbete bland mycket fattiga männi-
skor runt om i Latinamerika, Bertil Persson, och jag
blir förvånad när jag hör det omdömet.
Det verkar så lätt. Bara man gör som några länder
- jag förmodar att det är några av de asiatiska tigrarna
som åsyftas eller kanske Chile, som har en helt annan
befolkningsstruktur och tradition - är det ingen konst.
Snabbt, utan stöd eller insatser tar man sig ur fattig-
domen. Det är en felsyn. Det finns inga enkla lösning-
ar, lika litet på det här problemet som när det gäller
arbetslösheten i Sverige, där moderaterna också tror
att det räcker med en avreglering och en skattesänk-
ning. Sedan fixar det sig.
Skall vi få en värld att leva i krävs det oändligt
många insatser i den allmänna ekonomiska politiken
och i handelspolitiken. Man måste avveckla skuld-
bördan, nedrusta, få en annan maktstruktur i FN och
andra organ. Då krävs det ett mycket större socialt
intresse, ett ekologiskt intresse, ett riktigt intresse för
riktiga människors mänskliga rättigheter än vad mo-
deraterna har förmåga att uppbringa.
Låt mig också säga att många av de här frågorna
är verkliga maktfrågor, inte bara mellan länder, inte
bara mellan klasser inom länder utan också mellan
kön. Om jag tittar närmare på hur fattigdomen är
strukturerad ser jag hur kvinnor verkligen är dubbelt
drabbade i de fattiga länderna. Man brukar säga att
kvinnor gör två tredjedelar av världens arbete. De får
en tiondel av världens inkomster och besitter ägande-
rätten till en hundradel av världens tillgångar.
I den omfattande ekonomiska internationalisering
vi i dag har står de 500 största bolagen, de transnatio-
nella företagen, för över 70 % av världshandeln. Den
makt som det här ger uttryck för är också ett problem
som måste lösas. Det är en maktomfördelning som
måste till om vi på allvar skall komma till skott med
att bekämpa fattigdomen för alla människor på alla
kontinenter.
Det här är en av förklaringarna till att jag vill yrka
bifall till reservation nr 8, ett nationellt råd för
Världsbanksfrågor. Det handlar om de organ, Bretton
Woods-institutionerna, som genomför de brutala
strukturanpassningarna. Ibland är det viktigt med
dessa strukturanpassningar, men de måste ske på ett
sätt som man har förtroende för i landet, som gynnar
demokratiska krafter som i sin tur gynnar ett sam-
hällssystem som kan få bukt med korruption och
missbruk av resurser. Att låta svenska enskilda orga-
nisationer och parlamentariker från alla partier delta i
ett råd för att kommunicera med regeringen inför de
diskussioner som förs i Bretton Woods-institutionerna
vore ett rejält steg framåt. Det vore ett steg mot att
fokusera några av de viktigaste frågorna för att få
bukt med fattigdomsproblemen i världen.
Jag vill också yrka bifall till reservation 6. Jag är
då inne på biståndet som naturligtvis är en mindre del,
som man brukar säga, av det som måste till för att få
bukt med fattigdomsproblemet. Men det är så viktigt.
Jag skall med kraft vända mig mot den process vi har
haft, där vi har droppat vårt volymmål från 1 % ned
till 0,7 %. Jag håller med Pierre Schori om det han en
gång sade, att det var en skammens gräns.
De flesta länder i världen är inte i närheten ens av
de 0,7 procenten. Men det är inget skäl för att Sverige
skall svika sitt åtagande. Om man har lovat kyrkan sitt
tionde, inte säger man väl då: Nu tyckte jag att det
blev litet för dyrt med julklappar, det var litet jobbi-
gare att betala skatten, så det blir en femtondel i år.
Det är motsvarande de 0,7 procenten. Inte kan man
säga så. Det är omoraliskt.
Inte kan man, Helena Nilsson, spekulera i vad som
hänt med kronkursen det senaste året. När den gick
ned första gången rasade den verkligen. Det är klart
att kronkursen fluktuerar. Därför är det reala innehål-
let av det vi lovar att ge i bistånd fluktuerande. Det
beror på vår tillväxt och det beror på vår valutakurs.
Självklart, eftersom vi framför allt betalar i annan
valuta. Det är därför det är så viktigt att veta och
kunna lita på att vi är beredda att avstå inte ett tionde
men en hundradel.
Det är en del för mycket för moderaterna, som
grinar så illa över de inhemska skatterna. Det är en
avgrund mellan oss, Bertil Persson. Men tyvärr också
till Pierre Schori. Det går inte att hävda att målet inte
är så viktigt. Effektiviteten är oerhört viktig. Det kan
inte vara viktigare. Vi skall få ut så mycket som möj-
ligt av pengarna. Men åtagandet att kunna avstå en
hundradel skall stå fast.
Det regeringen i budgetpropositionen kommer
med är att ingenting händer nästa år, ingenting händer
1999 och år 2000 kommer vi upp till 0,72 %. Då har
man överträtt skammens gräns, tycker jag, när man
samtidigt signalerar den oändliga optimismen om den
svenska tillväxten och den svenska ekonomins till-
frisknande. Sverige är i det här fallet ett exempel. Jag
har mött så många människor ute i världen som har
noterat att Sverige gav upp en solidarisk målsättning.
När det gäller målsättning och metoder är det, som
jag sade tidigare, inte lätt att få ett bra utvecklat sam-
arbete i partnerskap med underifrånperspektiv som
gynnar den demokratiska utvecklingen med de bi-
ståndsmål vi har. Men från Vänsterpartiets sida delar
vi den strategi som regeringen har mejslat ut och det
är ett långsiktigt arbete. Kan det bara konkretiseras på
ett riktigt sätt tror jag att Sverige återigen skall kunna
bli ett föregångsland, om vi åtminstone tar tillbaka
volymmålet.