Fru talman! Biståndet och biståndsviljan är satt
under hård press i dag, både internationellt och här
hemma i Sverige. Opinionsundersökningar visar att
biståndsviljan stadigt sjunker år efter år. I tider då det
internationella samarbetet borde öka och det interna-
tionella utvecklingssamarbetet borde stärkas pekar
utvecklingen åt motsatt håll. Detta är mycket allvarligt
och mycket olyckligt.
SCB har så gott som varje år sedan 1975 frågat
svenskarna om deras inställning till biståndsanslagen.
Man har ställt följande frågor: "Tycker du att bi-
ståndsanslagsnivån är lagom? Tycker du att den bör
höjas? Tycker du att den bör sänkas? Tycker du att
biståndet helt bör slopas?"
Under dessa 20 år har andelen biståndspositiva
halverats. 1975 ansåg 85 % av svenska folket att
biståndet är lagom eller bör öka. I dag är den siffran
nere under 50 %. De som vill minska eller helt slopa
biståndet utgjorde endast 15 % 1975, men utgör i dag
40 %.
Om vi särskiljer ytterlighetsgrupperna, dvs. de
som vill öka respektive helt slopa biståndet, ser vi än
kraftigare svängningar. År 1975 var det 25 % av
svenskarna som sa sig vilja se en ökning av biståndet.
I dag - 20 år senare - är den gruppen nere på endast
10 %. Antalet svenskar som helst vill se att biståndet
slopas har tredubblats under motsvarande tid - från
5 % till 15 % i dag. 15 % av den svenska befolkning-
en anser alltså i dag att utvecklingsbiståndet helt skall
slopas. Det är en skrämmande utveckling.
Denna biståndsnegativa svenska opinionsutveck-
ling har fått bra draghjälp av den socialdemokratiska
regeringen, som genom sina kraftiga neddragningar
på de svenska biståndsanslagen på sitt sätt bekräftar
och understryker opinionsutvecklingen. Det är en
opnionsutveckling i fel riktning. Regeringens politik
får bra draghjälp här i riksdagen av såväl Moderaterna
som Centerpartiet, vilket dagens betänkande bekräf-
tar.
Moderata samlingspartiet har under många år i si-
na motioner föreslagit kraftiga nedskärningar av bi-
ståndet - så också i årets budgetförslag, där Moderata
samlingspartiet dels önskar se en neddragning av
biståndet totalt, dels gör en kraftig omfördelning från
biståndet till världens allra fattigaste länder till östbi-
ståndet. Men som sagt - detta är inget nytt. De senaste
15-20 åren har nedskärningar inom biståndet varit
moderat politik. Det finns en konsekvens.
Dock har det inte alltid varit så. Jag har framhållit
det tidigare här i riksdagen. När enprocentsmålet
uppnåddes för första gången 1976 framhöll Modera-
ternas utrikespolitiske talesman, som var den inte helt
obekante Allan Hernelius, följande: "Vi marscherar
nu vidare och når en procent av 1976 års bruttonatio-
nalprodukt. Och det skall inte stanna härvid; därom är
utrikesutskottet enigt. Naturligtvis kan och skall vi
göra mera. Stark åstundan härtill finns i alla partier. Å
andra sidan finns också en annan opinion, vars mot-
stånd det gäller att övervinna. Information och upp-
lysning kan bidra härtill."
Det var då det. Det är något att fundera över och
begrunda - kanske inte bara för Moderaterna.
Dessvärre tvingas vi se hur även Socialdemokra-
terna och Centerpartiet fallit in i samma mönster. Det
känns onekligen trist att behöva konstatera det, efter-
som dessa båda partier tidigare framtonat som pro-
gressiva och biståndsvänliga och starkt försvarat
enprocentsmålet. Nu hjälps de åt med att parkera det
svenska biståndet på den nivå som biståndsministern
kallat för skammens gräns - det historiskt låga 0,7 %.
För bara några år sedan var detta en politik som
enbart bedrevs av Ny demokrati här i riksdagen. Jag
vill åter citera från en riksdagsdebatt för att illustrera.
Dan Eriksson, nydemokrat, sade när han satt i riksda-
gen följande: "Sveriges långsiktiga biståndsmål bör
vara 0,7 % av BNI". Han talade för partiet.
Nu har Socialdemokraterna med hjälp av Centern
sett till att detta långsiktiga nydemokratiska bistånds-
mål förverkligats. En skammens rodnad borde fram-
tona på biståndsministerns kinder.
Tyvärr kan jag samtidigt konstatera att de ned-
dragningar av de svenska biståndsanslagen som suc-
cessivt skett under 90-talet inte enbart är ett svenskt
fenomen. Det samlade internationella biståndet har
under den här tiden sänkts från 0,33 % till 0,25 % av
BNI. Det är den lägsta nivån någonsin. Det är stora
summor som döljer sig bakom dessa nedskärningar
inom biståndsområdet. Vart är vi på väg?
En annan intressant opinionsundersökning, där
svenskarna fått rangordna 14 olika samhälleliga in-
satsområden, visar att ökad u-hjälp kommer längst
ned på listan. Samtidigt anger dessa svenskar att de
allra viktigaste samhällsinsatserna bör vara att värna
kommande generationer, skapa bättre miljö och käm-
pa för freden. De ligger högst på listan. Det är områ-
den som direkt kan kopplas till biståndet och utveck-
lingssamarbetet.
Det gäller att kunna se kopplingen mellan interna-
tionella miljöfrågor, fredsfrågor, kommande genera-
tioners framtid och ett generöst och effektivt bistånd.
Uppenbarligen är det alltför många som inte ser den
kopplingen. De som inte ser kopplingen blir, som jag
framhållit tidigare, alltfler.
Trots nedskärningarna i biståndsanslagen går stora
summor av skattebetalarnas pengar till internationellt
utvecklingssamarbete. Närmare 11,5 miljarder kronor
anslås för detta ändamål budgetåret 1998, och Folk-
partiet föreslår att ytterligare en och en halv miljard
skall gå till det ändamålet.
En berättigad fråga är naturligtvis: Används peng-
arna effektivt? Eller, som det ofta uttrycks: Når hjäl-
pen fram? Dessa frågor möter vi väl alla då och då.
Information är svårt, men samtidigt har Sida under
senare tid på ett föredömligt sätt via annonser i dags-
pressen givit exempel på bra bistånd. Jag delar alltså
inte Bertil Perssons uppfattning att detta är fel använ-
da pengar. Jag delar däremot den uppfattning som
Allan Hernelius en gång framförde här, att det är
viktigt med information kring biståndsfrågorna. Det är
helt avgörande.
Jag har tagit med mig några av de annonser som
Bertil Persson helst inte vill se. Här står i en annons
från Sida "Ett annat slags fredsarbete", och sedan
följer hundratals exempel. I den andra annonsen, som
Bertil Persson tydligen inte heller vill se, står "Det är
många som hjälper oss att minska klyftorna i värl-
den", och sedan följer en massa exempel. Det är bra
använda pengar för att informera om vad bistånd
egentligen är, vad utvecklingssamarbete går ut på,
nämligen att bygga en säkrare, fredligare värld, att
minska klyftorna i världen. Det är vad det är fråga
om.
Jag kommer i mitt nästa inlägg, i nästa debattrun-
da, att komma in på hur vi i Folkpartiet vill se ett
effektivare och bättre bistånd. Vi lyfter i det samman-
hanget mycket kraftfullt fram demokratifrågorna.
Jag vill slutligen ställa ett par frågor, den ena till
Centerpartiets företrädare. Centerpartiet skriver i sin
reservation att Sida bör få i uppdrag att förbereda en
marsch mot enprocentsmålet. Varför det? Det är ju en
regeringsfråga. Det var regeringen som dirigerade och
sade att biståndet skulle ligga på 0,7 %, och sedan
fick Sida anpassa sig efter det. Sida och biståndsor-
ganisationerna klarar mycket väl av en återgång över
några år till 1 %. Det behövs inte några längre utred-
ningar för den sakens skull.
Jag skulle också vilja ställa en fråga till bi-
ståndsministern, eftersom han är här. Ser biståndsmi-
nistern den koppling jag här har gjort mellan vad
regeringen gör i fråga om kraftiga neddragningar på
biståndet och den sjunkande biståndsviljan i Sverige?