Fru talman! Under den här avdelningen ber jag att
få yrka bifall till reservation 6, som gäller enpro-
centsmålet.
Klyftan mellan fattiga och rika i världen fortsätter
att växa. År 1997 har inte utgjort något undantag.
Biståndet till utvecklingsländerna kan naturligtvis inte
av egen kraft rätta till dessa skevheter och orättvisor,
men det är ett viktigt instrument i arbetet för att skapa
en långsiktigt hållbar utveckling med framtidstro och
hopp för alla människor i alla länder och kulturer.
Alla människor är lika mycket värda, och vi bär
alla ett gemensamt ansvar för varandra. Vi måste
gemensamt förvalta vår jords begränsade resurser så
rättvist som möjligt. Solidariteten med de svaga är
därför det allra viktigaste argumentet för en generös
biståndspolitik, enligt vårt sätt att se.
Även för vår egen räkning är det angeläget att bi-
dra till bättre levnadsförutsättningar i andra länder.
Ekonomiska och sociala orättvisor leder förr eller
senare till oro och utgör en latent risk för inre, och i
förlängningen även mellanstatliga konflikter. Ju mer
vi kan främja en demokratisk, social och ekonomisk
utveckling i världen, desto mindre blir risken för
väpnade konflikter. Demokratistöd och konfliktföre-
byggande verksamhet kan effektivt bidra till att stabi-
lisera nyblivna men ännu svaga demokratier och där-
med också bidra till fred.
Även befolkningsfrågan är starkt länkad till de sä-
kerhetspolitiska aspekterna. Det finns olika uppgifter
om hur snabbt världens befolkning kommer att ha
fördubblats. Sådana prognoser är alltid vanskliga.
Men vi vet att den största ökningen kommer att ske i
fattiga länder. Vi vet också att vi kan starkt bidra till
en naturlig nedgång av denna ökning om människor
får det bättre. Då föder man inte så många barn, det
har vi sett på många håll i världen. För att förhindra
att väpnade konflikter uppstår måste stora satsningar
på förebyggande åtgärder vidtas med en särskild fo-
kusering på kvinnors hälsovård och utbildning.
Ytterligare ett skäl till ett generöst bistånd är att
Sverige genom den s.k. barnkonventionen har för-
bundit sig att verka för barnens rätt till en dräglig
tillvaro oavsett nationell tillhörighet. I artikel 4 står att
"konventionsstaterna ska sträva efter att till det ytters-
ta av sina resurser söka förverkliga barnens rättighe-
ter. När resurserna inte räcker till krävs internationellt
samarbete". Kristdemokraterna välkomnar därför
regeringens uttalade inriktning att det svenska bistån-
det skall stödja och hjälpa fattiga barn i u-länderna.
Jag kommer tillbaka just till barnens situation i senare
anföranden.
Mot denna bakgrund är det tragiskt att konstatera
att världens samlade bistånd under det senaste året har
sjunkit till den lägsta nivån i modern tid, från 0,33 %
till 0,25 % av BNI.
Sverige har sedan 60-talet haft en biståndsnivå
som i global jämförelse varit bland de högsta bland
världens givarländer. Det har inneburit en hög bi-
ståndsprofil och att vårt land tjänat som föredöme för
andra givarländer. Enprocentsmålet, dvs. målsättning-
en att Sverige skall ge 1 % av sin BNI till fattiga
länder, har sedan riksdagen fattade beslutet 1968 varit
grundstenen i biståndet.
Hela idén med att låta det internationella biståndet
uppgå till 1 % av BNI, i stället för att låsa det till ett
bestämt belopp, är att en procentsats automatiskt
innebär en anpassning till den ekonomiska situation
som råder. 1 % ansågs rimligt med tanke på den stora
klyftan mellan de rika och fattiga länderna. Behoven
är omätliga. Därför kan man inte säga att ett visst
belopp räcker till. Under goda ekonomiska förhållan-
den då BNI ökar hamnar biståndet på en högre nivå,
om man upprätthåller målet på 1 %. När läget där-
emot är kärvt anpassas också då biståndet genom
enprocentsregeln till den minskade förmågan. Att
godtyckligt ändra målet 1 % till 0,7 % anser vi är att
avvika från den tanke som ligger till grund för beslu-
tet om enprocentsregeln, som tidigare har fattats av
riksdagen.
Bara vid två tillfällen, 1982 och 1992, har bistån-
det i verkligheten nått denna nivå. Jag talar då om
utbetalt bistånd. Vid båda dessa tillfällen leddes fak-
tiskt Sverige av icke-socialistiska regeringar.
Sedan regeringsskiftet 1994 har biståndsnivån
minskat från fyrpartiregeringens nivå på 0,9 % 1994
till dagens nivå på 0,7 %. Det är en sänkning som
historiskt sett är den största någonsin och som utgör
en av de största posterna i regeringens besparingspro-
gram. Det är en besparing som drabbar de absolut
fattigaste och mest utsatta människorna i världen.
Enprocentsmålet verkar ha förpassats till historie-
böckerna, även om man säger annorlunda. Dessa
farhågor bekräftas av den närmast obefintliga ökning-
en på 0,02 procentenheter av biståndsbudgeten som
andel av statsbudgeten som man föreslår för de när-
maste tre åren. Den skall komma först år 2000.
Med en sådan takt skulle biståndsbudgeten uppnå
1 % av BNI först om ett halvt sekel. Man skulle ha en
del sänkningar däremellan, sedan skulle det stå stilla i
flera år och därefter skulle man ta ett litet hopp uppåt
på 0,02 %.
Nu får vi hoppas att det inte blir så galet, men det
kan vi inte veta. Därmed skulle vårt land inte längre
föregå med gott exempel - det kan man inte med
bästa vilja i världen säga. Det finns en stor risk att
våra sänkta ambitioner påverkar även andra länders
biståndsvilja.
Jag har i det här sammanhanget två frågor till
statsrådet Pierre Schori.
Hur har för det första Pierre Schori kunnat gå med
på större nedskärningar i biståndet än vad som har
skett på andra anslagsområden? Varför har inte bi-
ståndsministern stått upp till försvar för sitt eget så
angelägna område?
För det andra vill jag fråga: Varför ser inte Pierre
Schori till att det blir en snabbare återhämtning nu när
ekonomin enligt alla socialdemokratiska påståenden
befinner sig i balans igen? I utskottet talar man ju om
att när ekonomin kommer i balans, skall man göra
någonting åt det här. Hur är det egentligen: Är den nu
i balans eller inte?
Jag hoppas att jag får svar på de här två frågorna
till Pierre Schori.
Vi har för att försöka komma någorlunda rätt när
det gäller enprocentsmålet föreslagit en höjning under
detta år och de två följande åren med totalt 7,2 mil-
jarder jämfört med regeringens förslag. Vi menar att
detta blir en god avstamp mot målet att återigen nå
enprocentsnivån någon gång i början av nästa sekel.
Vi har klart för oss att man inte ens med denna stora
satsning kommer upp till 1 %, men vi menar att man
redan nu måste påbörja vandringen tillbaka mot det
målet.
Jag menar att detta också har med biståndsviljan
att göra. Jag har naturligtvis klart för mig att den
sänkning av biståndsviljan som vi kan konstatera och
som vi redan tidigare i dag har hört talas om har
många orsaker. Bl.a. har naturligtvis den ekonomiska
lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten spelat
in.
År 1991 kunde man konstatera att 66 % tyckte att
biståndet hade en bra nivå eller att det skulle ökas. År
1994 hade denna andel sänkts till 63 %. Det kan sä-
kert vara en förklaring till att vi då tvingades sänka
biståndet något. Enligt mitt förmenande sänktes det då
för mycket, men om vi hade följt socialdemokraternas
förslag i krisuppgörelsen, hade biståndet vid det till-
fället sänkts med 3 miljarder. Det vet jag med säker-
het. Det blev hälften av detta, och sedan ökades bi-
ståndet redan året därpå. Vi började alltså när det
ekonomiska trycket lättade något omedelbart att för-
söka återgå.
Jag menar att de signaler vi som politiker skickar
ut, inte minst från regeringen, har stor betydelse också
för biståndsviljan. Det skall naturligtvis också till
informationsinsatser. Det finns många olika sätt att
öka biståndsviljan.
Jag skulle här vilja ta upp frågan om beräkningen
av asylkostnader. Trots att antalet asylsökande i Sve-
rige har minskat allteftersom t.ex. förutsättningarna
för en varaktig fred i det forna Jugoslavien förbättras
innebär förslag i årets budgetproposition att avräk-
ningen ökar. Detta är märkligt. Motiveringen är att
man vill ha reserver för det fall att antalet asylsökande
plötsligt skulle öka.
Det bedrövliga i sammanhanget är dock att om
detta inte sker och vi alltså inte behöver dessa pengar,
återförs dessa inte till biståndsbudgeten. Härigenom
kommer vi när räkningen är avslutad inte att komma
upp i 0,7 %. Är det verkligen 0,7 % som gäller för
nästa års budget?