Herr talman! 1,2 miljarder människor somnar
hungrande varje kväll. Den absoluta fattigdomen är
världens största gissel. Fattigdomen är det enda som
är gemensamt för alla de fattiga folken. Det är den
som skall utrotas och ersättas med tillväxt. Det är
därför vi moderater sätter tillväxt och fattigdomsut-
rotning som det övergripande målet för alla våra in-
satser för u-världen.
Vi har alla ett gemensamt ansvar för att utrota fat-
tigdomen i världen. I det ansvaret ligger också att
göra detta så snabbt och effektivt som möjligt. Många
länder i Asien har visat att det är möjligt att på 20-30
år gå från absolut fattigdom till relativt välstånd -
t.o.m. i avsaknad av rika naturresurser.
Vi skall inte hymla med att orsaken till fattigdo-
men i alla u-länder är eller har varit vanstyre. Det är
den egna regeringen i landet som har hindrat utveck-
lingen. Oftast har det handlat om brott mot mänskliga
rättigheter, avsaknad av ett rättssamhälle, korruption
och enpartivälde. Samtidigt har landets befolkning
inte tagit tillräckligt ansvar för vem som har fått rege-
ringsmakten.
Södra Afrika har varit hårdare drabbat än de flesta
andra på grund av sina tre konsekutiva katastrofer -
slavhandeln, kolonialismen och socialismen. Våra
svenska ambitiösa försök att etablera oss som koloni-
satörer och slavhandlare i Cabo Corsa på Guldkusten
blev ju aldrig så där riktigt framgångsrika. Men när
det gällde att sprida planekonomi och socialism i
södra Afrika kan vi inte avsvära oss en betydande
skuldbörda. Detta innebär naturligtvis ett speciellt
ansvar för Sverige när det gäller fattigdomsutrotning-
en i just dessa länder.
Fattigdomsutrotningen är redan framgångsrik på
många håll. Stillahavsasien har utvecklats snabbast -
även om ett visst bakslag nu har kommit. Troligen är
det dock tillfälligt. Många länder i Latinamerika har
på kort tid gått från att vara tidsinställda bomber i
världsekonomin till att bli magneter för internationellt
kapital, och man har också lyckats att bli av med alla
diktatorer utom Fidel Castro. Sydasien har en hyfsat
god, om än något instabil, tillväxt. Arabstaterna och
Nordafrika står och stampar trots mycket stora bi-
ståndsflöden och ofta stora naturrikedomar i form av
olja - tillgångar som ofta högbelånats i onödan.
Det finns således anledning till betydande opti-
mism. Fattigdomen kan utrotas - och det kan ske
relativt snabbt om man bygger vidare på vunna erfa-
renheter.
Bistånd skall inte vara välgörenhet utan kun-
skapsöverföring och samarbete. Det vi traditionellt
kallar bistånd - gåvobiståndet - bör kunna utrangeras
över en tjugoårsperiod.
De stora problemen finns i Afrika söder om Saha-
ra. Det är här som fattigdomen ökar. Det är här som
barnantalet ligger på nästan sex barn per kvinna. Det
är här som aids skördar sina flesta offer. Det är här
som våra insatser behövs som allra mest. Det är här
som vi behöver kraftsamla.
Att Sida tror att man bäst leder och följer upp in-
satser i de fattigaste byarna i Afrika från ett marmor-
palats på Sveavägen är ännu ett exempel på Parkin-
sons lag och byråkratins triumf.
Den svenska diskussionen om biståndet har ofta
fastnat i en sifferexercis. Utbetalningsmål som det allt
övergripande målet gör att krav på kvalitet och resul-
tat hamnar i bakvatten. Visst är det enkelt - och ford-
rar föga av tänkande - att räkna sina moraliska kvali-
teter i procent av BNP i stället för i effektivitet, t.ex.
antalet flickor som fått basal utbildning, antalet män-
niskor som fått basal hälsovård eller hushåll som fått
rent vatten.
Vi moderater kräver effektivitetsmål i stället för
utbetalningsmål. Vi är inte ute efter välgörenhet, utan
vi vill att fattigdomen skall utrotas så snabbt och
effektivt som möjligt. Den årliga kostnaden får bero
på tillgången på bra projekt.
Vad är det som skapar tillväxt? Främst på listan
kommer frihandel. U-ländernas handel är tio gånger
större än biståndet. Att vi öppnar våra marknader för
deras produkter är angelägnare än något annat. Spe-
ciellt gäller detta på jordbruksområdet. Här måste
Sverige arbeta aktivt inom både EU och WTO. Allde-
les särskilt viktigt är att inte falla undan för alla dessa
krav på dolda handelshinder, t.ex. miljö- och ar-
betsmiljökrav, som fack och hotade inhemska bran-
scher så ivrigt kommer dragande med. Låt i stället
Sida hjälpa u-länderna att förbättra sin arbetsmiljö.
På många håll har framstegsinriktade regimer av-
löst gamla utvecklingsfientliga. De har då ofta tving-
ats att från sina korrupta företrädare överta en orimlig
nationell skuldbörda. Vid sådana tillfällen är skuldav-
skrivning en mycket viktig insats för att skapa förut-
sättningar för tillväxt.
Men skuldavskrivningar får inte ske villkorslöst -
för en korrupt regim skapar det ju bara nytt låneut-
rymme. Då är statsbankrutt med efterföljande regim-
skifte oftast att föredra. Världsbankens metod att
kräva tre års välskött ekonomi före skuldavskrivning-
ar vill vi rekommendera. Även kyrkans kampanj,
Jubel 2000 - låt den fattigaste miljarden människor
bli skuldfria, ställer upp på Världsbankens linje. Kom
ihåg att det är vi moderater som i budgeten har en
specifik post för skuldavskrivningar för skuldsatta
låginkomstländer.
Vi anser för vår del att det inte finns någon som
helst anledning att samarbeta med regimer som inte
delar vår grundläggande syn på mänskliga rättigheter,
demokrati och marknadsekonomi. Visst kan befolk-
ningarna i sådana länder behöva stöd från Sverige,
men då skall det stödet kanaliseras via enskilda orga-
nisationer och inte via staten.
Alltför mycket bistånd skapar biståndsberoende -
regimen kan bli mer beroende av biståndsgivarna än
av det egna folket. Sådant är förödande. Det urholkar
själva grunden för demokratin. Vi tycker därför att
bistånd sällan bör överstiga 10 % av BNP i ett land.
Katastrofhjälp kommer alltid att behövas, och det
kanaliseras bäst via enskilda organisationer som Röda
korset, Rädda Barnen och kyrkorna.
Så går jag över till de direkta, tillväxtfrämjande
insatserna.
Respekten för de mänskliga rättigheterna och de-
mokratin som styrelseform är basala faktorer, som
Inger Koch kommer att belysa i detalj. Det gäller
likaså ett fungerande rättssamhälle. Jämställdhet är en
kärnfråga.
Basal utbildning för alla, inte minst för flickorna,
är en oerhört viktig insats. Det hindrar barnarbete,
ökar jämställdheten och reducerar effektivt födelseta-
len. Detta och en basal sjuk- och hälsovård kostar
aldrig mer än 5 % av BNP i ett u-land. Biståndet är
oftast mycket högre än så. Vi kan inte acceptera att
dessa behov inte tillgodoses i majoriteten av bi-
ståndsländer.
Marknadsekonomi är nödvändig för all tillväxt.
Ekonomisk frihet som inkluderar individuell frihet,
äganderätt och fri företagsamhet är nödvändiga förut-
sättningar. Vad vi skall göra är att hjälpa till med
kunskapsöverföring och uppbyggnad av marknadse-
konomins institutioner.
Mycket av den övergripande ledningen för bistån-
det bör återföras till UD. Det har också revisorerna
talat om i sin granskning av UD. Den bör integreras i
den samordnade politiken gentemot våra samar-
betsländer. Den statliga egenregiverksamheten bör
successivt minskas, samtidigt som biståndshierarkin
reduceras. Vi bör gå över till mer av kontraktsbundet
bistånd. Projekten bör upphandlas i konkurrens från
företag och organisationer. Sidas nuvarande utbild-
ningar bör köpas från universiteten, och Sidas konsti-
ga svenska reklamkampanjer, om snuttinsatser över-
allt i världen, bör skattebetalarna slippa - både att se
och att betala. Ett bra bistånd är bästa reklamen.
En fristående utvärderingsorganisation behövs,
inte minst för erfarenhetsåterföringen till riksdagen.
Detta hindrar självfallet inte att Sida har egna control-
ler.
Alltmer av biståndet bör kanaliseras via de enskil-
da organisationerna, som ofta har både den lokala
traditionen, förankringen och erfarenheten. De når
fram med biståndet, oavsett vilken regering landet
har. Det är också enligt vår uppfattning så man ökar
biståndsviljan här hemma i Sverige. Efter överlägg-
ningar med åtskilliga NGO:er har vi funnit att en årlig
ökning med 10 % är vad de enskilda organisationerna
anser sig klara av att ta hand om på ett bra sätt. Detta
är därför vårt förslag.
Fattigdomen kan - och skall - utrotas. Det kan -
och skall - göras snabbt och effektivt. Bistånd är inte
en fråga om kontinuerlig välgörenhet. Det är en fråga
om ett temporärt och effektivt samarbete, för att göra
alla länder till framgångsrika välfärdssamhällen på en
integrerad världsmarknad.
Fru talman! Jag står självfallet bakom alla de mo-
derata reservationerna i detta ärende, men jag nöjer
mig för tids vinnande med att yrka bifall endast till
reservation 2, som sammanfattar våra viktigaste ut-
gångspunkter.