Herr talman! I flera riksdagsmotioner ställs frågor
på temat: Vart är Sverige på väg, i socialt hänseende
och i fråga om välfärd och det goda livet?
Också i debatten här i kammaren har flera oroande
frågeställningar tagits upp. Det har pekats på våldet,
som går lägre ner i åldrarna och blir råare - vi har
vant oss vid att vuxna brukar våld, men det är något
nytt att barn gör det. Vi ser gängvåldet, senast skin-
heads framfart i Stockholm.
I motioner tas också bostadssegregationen upp.
Den föder utanförskap. Vad kommer att hända i mil-
jonprogramsområdena?
Också det mångkulturella Sverige föder spänning-
ar. Vi ser nu framför oss andra generationens invand-
rare. De har våra attityder, vårt språk och våra käns-
lor, men kan mötas som invandrare ute på stan. Hur
hanterar vi sådana frågeställningar?
Barns situation tas upp i motionerna. Vad är hel-
hetsbilden? Ja, som riksdagsledamöter får vi ingen
helhetsbild. Enskilda rapporter visar på positivt och
negativt, men vi saknar i Sverige ett informations- och
redovisningssystem, och därför kan vi inte få en total
bild av barns situation.
Motionärerna pekar på vad nedskärningarna kan
leda till. Man har inte råd med skolvakter, och våldet
på skolgårdarna ökar. Man har inte råd med kura-
torsinsatser. Svårt utsatta kan inte klaras. Socialut-
skottet besökte LVU-hem och kunde konstatera att ett
antal elever har genomgått grundskola med stora
problem, och i åttonde och nionde klass har det upp-
täckts att barnen har läs- och skrivsvårigheter. Hur
kunde det få gå så långt innan skolan uppmärksam-
made detta och ingrep?
Medievåldet pekar man på. Vad görs åt det råa ut-
budet av våld riktat till barn i den kommersiella
TV:n?
När gamla sanningar inte håller söker vi nya för-
klaringar. Nu kommer nya förklaringsmodeller. Man
pekar på våldet i medierna, droger, att det är för lätt
att komma åt vapen, etc. Men den helhet som efter-
frågas har vi inte. Varje delförklaring kan vara sann,
men helheten saknas. Det är den helheten som ett
antal riksdagsmotionärer vill ha.
Vi har nu efterkrigstidens mest sönderkörda stats-
finanser och högsta arbetslöshet. Det vore mycket
mycket illa om vi därtill skulle åstadkomma svåra
revor i välfärden.
De nyliberala nationalekonomerna fick ju som de
ville: mer marknad och mindre folkmakt. Bankerna
körde i diket, Sveriges ekonomi har kört i diket, ar-
betslösheten är jättehög. Nu vill de gå in och styra
med ekonomin som enda måttstock också inom den
sociala välfärden. Det är en hotbild, att lägga till de
andra som har tagits fram i debatten.
Jag tror att motåtgärder kan åstadkommas, men
det förutsätter mer av en politik för människovärdet.
Det krävs för övrigt både internationellt och natio-
nellt. Det är i dag långt mellan ord och handling i
fråga om de mänskliga rättigheterna på den europeis-
ka arenan. Här hemma har etiken blommat i högtids-
tal och deklarationer, samtidigt som man har infört
köp-och-sälj-system, tryckt tillbaka människovärdet
och kört fram ekonomisynen ute i ett antal systemskif-
teskommuner.
Jag kan också konstatera att formerna för hur vi i
Sverige skall organisera välfärdens bas har varit det
intressanta de senaste fem-tio åren. Man har talat om
formen köp-och-sälj, formen entreprenad, formen
privat ägande, men innehållet och kvaliteten har inte
fokuserats på samma sätt. De behöver nu lyftas fram.
Det verkar som om man i de här riksdagsmotio-
nerna efterlyser litet av en synförändring i välfärden.
Detta rör flera områden, det rör socialutskottets, bo-
stadsutskottets och justitieutskottets område. Frågan
är om de olika utskotten kan svara upp, om riksdagen
kan ta sitt ansvar och återkomma med en helhetssyn
på hur de här frågorna skall greppas, ge ett svar på
den oroande frågan om vart Sverige är på väg, för-
hindra allvarliga revor i välfärden och åstadkomma
åtgärdsstrategier.