Herr talman! Att vara barn i Sverige i dag ter sig
väldigt olika. Vårt samhälle är så mångfasetterat att
det inte finns en livsstil, en familjesammansättning
eller en nationalitet. Det gör att det är svårt att få ett
grepp om barn som grupp.
Statsrådet sade tidigare här att våra barn mådde
förhållandevis bra. Statistiskt sett kan man ganska
enkelt se att svenska barn har det bra. Våra barn har
t.ex. inte drabbats av det som Unicef i dag rapporterar
om, nämligen att 2 miljoner barn har dödats under de
senaste tio åren i väpnade konflikter. Det har våra
barn sluppit. Men säkert har våra vapen varit med och
dödat många av dessa barn.
Det innebär inte att man kan blunda för det som
håller på att hända i samhället i dag, nämligen att vi
med den förda politiken går med en rasande takt mot
tvåtredjedelssamhället.
I dag rapporterades det också om att självmords-
försöken bland unga flickor ökar. Nästan hälften av
de unga flickorna har funderat på att ta livet av sig. I
årskurs 8 var siffran 40 % och i gymnasiet 47 %.
Detta är mycket oroväckande. Med anledning av detta
hoppas jag att få höra vad regeringen har tänkt att
vidta för åtgärder. Det här kan man inte blunda för.
Man måste självfallet agera. Det är betydligt allvarli-
gare tycker jag än den stora aktivitet på ministernivå
som "galna ko-sjukan" förorsakade. Den smittan hade
funnits länge. Men detta är mycket oroväckande.
Vi måste också lära oss att på olika sätt lyssna på
barnen och de signaler som de ger. Det är ytterst
sällan som barn får tala och berätta om hur de upple-
ver sin situation. Ett bra undantag utgörs av den rap-
port som Rädda Barnen har tagit fram. Det rör sig om
ett femkommunsprojekt, där det bl.a. ingår en rapport
om barnen i Malmö. De har intervjuats om sin vardag,
och det är ingen upplyftande läsning. Ett påtagligt
inslag i barnens berättelser är rädslan för våld. 80 %
av de barn som intervjuats i Rosengård nämner spon-
tant våldet i skolan och på fritiden som ett av deras
största problem. 61 % av barnen nämner i samma
undersökning att de själva har blivit slagna, och då
var normala kamratkonflikter inte inräknade.
Över huvud taget går det i intervjuerna med dessa
barn en skiljelinje mellan dem som å ena sidan upp-
fattar vuxenvärlden runt omkring dem som trygg och
närvarande och å andra sidan de barn som känner sig
svikna av vuxna och som inte har någon att gå till när
de är ledsna. Att ha någon vuxen som ser en framstår
som en räddningsplanka i en vardagstillvaro fylld av
våld och hot. Politiska beslut som har fattats under de
senaste åren har lett till att just dessa räddningsplan-
kor utanför barnets egen familj har dragits in. Resur-
serna för kuratorn, fritidsledaren, extraläraren, ele-
vassistenten - alla de vuxna som fanns i barnens var-
dag - har reducerats. Naturligtvis är detta mycket
allvarligt, men i områden av Rosengårds karaktär är
det katastrofalt.
Att konsekvenserna har blivit att barn- och ung-
domspsykiatriska kliniker har fördubblat sina vänteti-
der är ganska väntat. I regeringens vårbudget nämns
inte ett ord om hur barnen påverkas av nedskärning-
arna. Det är bra att det i nästa budget skall komma en
barnrapport som bilaga. Hoppas bara att den inte ger
uttryck för samma handlingsförlamning som de mil-
jörapporter som vi har sett och där det inte har hänt
särskilt mycket på åtgärdssidan.
Jag vill därför ha en tydligare beskrivning av vad
regeringen tänker göra för de utsatta barnen än bara
dessa hänvisningar till pågående utredningar.
Statistiken är hela tiden oroväckande. 12 % av vå-
ra barn är i dag beroende av socialbidrag, och detta i
en tid då man måste kunna förlita sig på samhällets
skyddsnät. Vi har varit väldigt bra på att sörja för våra
barn i Sverige. Vi har kanske t.o.m. varit bäst i värl-
den, men det är vi inte längre.
Antalet anmälda fall av barnmisshandel har ökat
med 47 % under de senaste två åren. BRIS beräknar
att närmare 40 000 barn misshandlas i Sverige varje
år. Antalet barn som har beviljats en kontaktfamilj
eller en kontaktperson har fördubblats sedan början
av 80-talet. Det är en av de få åtgärder som kvarstår
för socialtjänsten att bevilja, eftersom resurserna har
försvagats.
Det som är viktigt och som vi måste ta tag i är att
vi måste lyssna på barnen. Vi måste ge barnen möj-
lighet att vara med i processen att påverka sitt samhäl-
le. Därför anser jag att vi måste ta itu med dessa frå-
gor. Jag tycker att det vore bra om man tog ett brett
parlamentariskt grepp, om så är möjligt. Men det är
bråttom. Det går inte att tillsätta utredningar som skall
arbeta i två år, vilket har föreslagits. Vi måste komma
betydligt snabbare i takt med hur våra barn mår.
I detta anförande instämde Per Lager, Ragnhild
Pohanka och Eva Goës (alla mp).