Herr talman! Jag vill gärna ta vid där Görel Thur-
din slutade, och ta upp diskussionen om familjen. För
mig verkar det litet grand som om vårdnadsbidraget
för kds är som ett slags Columbi ägg. Man vet inte
exakt vad det är, men det passar alltid väldigt bra in.
Jag tycker att det vore angeläget om man kunde
hitta en reform där småbarnsfamiljer fick möjlighet
till kortare arbetstid och till att utnyttja den hur de
vill. Men det förslag som vi genomförde under den
förra mandatperioden innebar inte det för stora grup-
per, framför allt inte för ensamföräldrar. Det medgav
inte en förkortad arbetstid, utan det var fråga om ett
val antingen eller. För många var det väldigt bra.
Problemet med reformen var att den innebar en utgift
som vi inte riktigt hade råd med.
I sitt första inlägg jämför Inger Davidson 50-talet
med 70-talet. Men nu är det 90-tal. Då, på 50-talet
och på 70-talet, handlade det om att mamma antingen
måste vara hemma eller jobba, men det var fortfaran-
de mamman som hade det hundraprocentiga ansvaret
för barnet oavsett vad hon valde. Nu, herr talman,
handlar det om delat ansvar och om nya möjligheter.
När vi pratar om mer tid för barnen handlar det om att
skapa möjligheter, både inom jobbet och inom famil-
jeekonomin, så att människor skall kunna välja själva.
Det handlar om att stödja familjerna att ta delat an-
svar. Barnen behöver både mamma och pappa. När
mamma och pappa delar på ansvaret får barnen
mycket mer tid av de vuxna. Delat ansvar ger mer tid.
Vi behöver ett arbetsliv där det de facto går att
förena föräldraskap med arbete. Man skall kunna vara
helt frånvarande, man skall kunna jobba deltid och
man skall kunna jobba i mycket mer flexibla former.
Delat ansvar ger större möjligheter.
Vi vet att det är ensamföräldrarna som har den
största pressen, både när det gäller tid och när det
gäller pengar. Det är där vi måste sätta in de första
stötarna.
Barn behöver båda sina föräldrar, särskilt när de
är små. Det var den viktigaste drivkraften för oss
liberaler när vi drev fram den s.k. pappamånaden.
Det var motigt, men vi fick nästan hela riksdagen med
oss. Vi ville villkora försäkringspengarna just för att
visa att barnen har rätt till sina pappor och att pappor-
na har rätt till sina barn - oavsett vad mamman, che-
fen, arbetskamraterna eller svärmodern säger. Den
pappa som en gång har fått komma nära sitt barn och
som tidigt har fått skapa den viktiga, nära relationen
försvinner inte sedan. Han låter sig inte köras bort.
Vi tycker därför att det är mycket allvarligt att so-
cialdemokraterna använder sin välbekanta osthyvel
även här. Sänkningen av ersättningsnivån på de indi-
viduella delarna är mycket mer än en inskränkning av
pengar. Det är en inskränkning av signalen att barn
har rätt till sina pappor.
Herr talman! Många särskilt utsatta barn bor i seg-
regerade områden. Det är en grov förenkling, för att
inte säga en förvanskning, att säga att segregationen
skulle öka när man även där får större möjligheter att
välja och att ha makten över sitt eget liv. Dessutom
visar alla utvärderingar att det ger helt fel resultat och
att det är helt fel tänkt.
Att ge även de utsatta, dem med dålig ekonomi
och sociala problem, makt över sin vardag är tvärtom
ett sätt för dessa att kunna stärka sin roll som föräld-
rar och att kunna stärka sin situation.
Herr talman! Några av de allra mest utsatta barnen
är barn med handikapp. Återigen: På initiativ av
Folkpartiet och Bengt Westerberg fick de rätt till
personlig assistans. Det är ett avgörande steg när det
gäller värdighet och livschanser. Vi tycker att rege-
ringens osthyvel är extremt okänslig nu när man, trots
att många av förslagen dragits tillbaka, ändå kommer
att inskränka möjligheterna för barn när det gäller
rätten till personlig assistans. Att de har fått möjlighe-
ter att något litet mera vara som vanliga barn och
klara mera på egen hand tycker vi inte är ett utslag för
att låta barnperspektivet genomsyra här. Det måste gå
att göra andra ekonomiska prioriteringar.