Herr talman! Alla barn är våra barn.
Så inleder vi i Folkpartiet vårt program för bättre
levnads- och uppväxtvillkor för barn och ungdomar.
Alla barn är våra barn. Det betyder att alla vi vuxna
har ett ansvar för barnen, de som är så helt beroende
av vuxenvärlden.
Självfallet är grunden för barnens trygghet och ut-
veckling familjelivet, deras hemmiljö och deras för-
äldrar. Vi är alltid som föräldrar huvudansvariga, men
det räcker inte. Alla föräldrar har inte alltid kraften
och möjligheten. Även vuxna lever i utsatta situatio-
ner där de behöver stöd och omsorg. Barn kan ha
behov som är större än vad föräldrarna klarar av att
tillgodose. För oss liberaler är kärnfamiljen och den
lilla världen aldrig någon gräns för vårt gemensamma
ansvar för barnen.
FN:s barnkonvention är ett viktigt redskap för att
förverkliga visionen om en värld där alla barn är våra
barn, där alla kan växa upp med likvärdiga livschan-
ser. Fjärde artikeln säger att vi skall vidta alla lämpli-
ga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för
att genomföra de rättigheter som finns i barnkonven-
tionen. Man skall utnyttja det yttersta av sina till-
gängliga resurser.
Vi vet att det i Sverige finns oerhört mycket gott
för våra barn, allt från barnhälsovård till parklekar.
Framför allt har vi successivt fått ett samhällsklimat,
en växande kultur där vi faktiskt lyssnar på barnen,
lyssnar till deras synpunkter, önskemål och behov och
lyssnar till deras åsikter när problem uppstår. Vi lyss-
nar och bryr oss om.
Ändå finns det alltför många barn som inte har
någon som lyssnar, inte har någon som orkar, som
klarar av att bry sig om. Och många barn blir utsatta
för övergrepp.
Vi skall använda det yttersta av våra resurser. Då
tror jag inte att några familjepolitiska reformer som
skulle hjälpa den ganska välartade medelklassen att
på ett bättre sätt klara sitt vardagsliv är det som främst
behövs. Självfallet är det angeläget, men det är inte
det som löser de problem som vi talar om nu.
Barnombudsmannen tillsattes efter förslag från vår
Folkpartiledare och barnminister Bengt Westerberg.
Det var ett led i förverkligandet av vår vision.
Barnombudsmannens rapport, som väl i mångt
och mycket är grunden för dagens debatt, visar att det
framför allt handlar om att den psykosociala hälsan
hos barn och ungdomar nu försämras. Fler barn lever i
utsatta situationer samtidigt som de resurser som finns
för att stödja, hjälpa och kompensera minskar. Kort
sagt: Fler barn med särskilda behov skall få stöd av
färre.
Allt fler föräldrar lever under hårda ekonomiska
villkor och i arbetslöshet. Det påverkar barnen. Ar-
betslösheten för yngre personer är betydligt högre än
för mer medelålders, ungefär dubbelt så hög för dem
som är i barnfamiljsåldern mot dem som är litet äldre.
Fördelningspolitiska studier visar att just barnfamiljer
har fått de största ekonomiska försämringarna. Det är
självklart svårt att vara en bra mamma om man är
arbetslös eller oroar sig för hur man skall kunna beta-
la hyran. Barn som med tryggare hemförhållanden
skulle finnas på rätt sida hamnar nu på fel när margi-
nalerna är så små.
Låt mig få poängtera att jag inte tycker att "barn
måste få kosta". Det blir bara barnen som får betala
förr eller senare. Men man kan spara på olika sätt. Det
finns tydliga vägval. Vi ser att regeringen inte alltid
gör samma prioriteringar som vi gör. Man har t.o.m.
slutat med de fördelningspolitiska redovisningarna i
propositionerna. Man visar inte längre hur barnfamil-
jer får det jämfört med andra hushåll, utan man redo-
visar enbart i inkomstklasser. Samtidigt har framför
allt ensamstående som försöker förbättra sin egen
situation och familjens framtid, t.ex. genom studier,
fått det svårare genom sänkningen av svux och svuxa
och borttagandet av barntillägget. Barn behöver för-
äldrar som orkar tänka framåt, som tror på framtiden
och som kan göra något åt sin situation.
Herr talman! Många barn växer upp i utsatta mil-
jöer. Livet i storstädernas förorter är hårt. Arbetslös-
het, låga inkomster, många ensamföräldrar, missbru-
kare, psykisk ohälsa, socialbidragsberoende och in-
vandrare som inte har kommit in i det svenska sam-
hället. I många områden är den här spiralen snabbt på
väg nedåt. Besparingar som i andra sammanhang
kanske inte nämnvärt påverkar verksamheten leder till
helt oacceptabla konsekvenser.
Många kommuner har fått en hårdare ekonomisk
situation på senare tid. Det är där de stora barngrup-
perna finns. Vi i Folkpartiet var mycket glada åt om-
läggningen av det kommunala utjämningssystemet,
som är en viktig del i att ge de här kommunerna bättre
förutsättningar. Vi vill ha en ytterligare omfördelning
till förmån för de kommuner som har de tyngsta socia-
la kostnaderna.
Herr talman! Samtidigt måste givetvis orsakerna
angripas med all kraft. Den höga arbetslösheten ska-
par sociala problem och gör att vi får mindre resurser
att ge de mest utsatta det stöd de behöver. Men fram-
för allt förtar den människors framtidstro, och det är
nog det allra värsta. Barn som växer upp utan fram-
tidstro är barn som förvägras den allra viktigaste
livschansen. Därför sätter vi i Folkpartiet nu kampen
för jobben allra främst på vår politiska dagordning.
Barnombudsmannens årliga rapport bör och skall
leda till en riksdagsdebatt, en debatt som leder framåt.
Jag är mycket glad för det. De förslag som finns från
Barnombudsmannen skall vi ta till oss. Den utredning
som riksdagen ville ha och som nu har börjat jobba
med svensk tillämpning av barnkonventionen är
mycket bra. Genom det arbetet kan mycket bli bättre.
Vi behöver få handlingsplaner mot våld och mobb-
ning - ingen skall behöva vara rädd för att gå till
skolan. Vi måste bekämpa sexuella och andra över-
grepp mot barn. Jag tänker också på barns rätt vid
separationer, osv. Det finns mycket vi kan jobba vida-
re med och som inte främst är budgetfrågor.
Visst är det kommuner och landsting som i mycket
har huvudansvaret för den praktiska verksamheten,
men vi i riksdagen är ansvariga för lagar, ramar och
förmedling av attityder. Den viktigaste attitydföränd-
ringen handlar om att barnperspektivet måste genom-
syra all vår verksamhet. Barnombudsmannen skrev i
förrgår att det verkar vara stor tidsbrist eller brist på
intresse i de politiska partierna. Det gjorde mig
mycket, mycket olycklig. Låt oss nu gemensamt se till
att Barnombudsmannen aldrig mer har anledning att
framföra den kritiken.
I detta anförande instämde Margitta Edlund, Carl-
Johan Wilson och Siri Dannaeus (alla fp).