Herr talman! Jag efterlyser fortfarande de före-
byggande åtgärderna. Hur skall vi ge föräldrarna mer
tid till barnen? Jag hör ingenting om det.
Att vårdnadsbidraget inte blev så flexibelt som vi
kristdemokrater hade tänkt oss berodde, Karin Pilsä-
ter, på Folkpartiets insatser. Vi ville att det skulle vara
flexibelt så att man skulle kunna använda det till skära
ned sin arbetstid och dryga ut pengarna med vård-
nadsbidraget. Men tyvärr blev det ett något mer stelt
system på grund av de förhandlingar som vi hade.
Jag tror inte alls att vårdnadsbidraget är ett Co-
lumbi ägg. Men jag tror att flexibilitet är snudd på
det. Det är just det som behövs för att man skall kun-
na anpassa sig efter hur situationen är just för tillfäl-
let.
Föräldrarna har valt att leva som de gör, säger
statsrådet. Ja, har de i själva verket något val? Barn-
omsorgsplatserna är subventionerade till snudd på
100 %, men om man vill göra på något annat sätt får
man ingenting.
Innebär vårdnadsbidraget valfrihet för ensamstå-
ende mammor? Ja, fråga dem som i dag är arbetslösa
och som får gå till socialbyrån och få socialbidrag.
Om vårdnadsbidraget hade funnits hade de visserligen
inte fått valfriheten att välja ett jobb, eftersom de är
arbetslösa, men de hade haft de 2 000 kronorna i
månaden att dryga ut sina låga övriga inkomster med.
Jag förstår inte resonemanget. Vårdnadsbidraget är
bra för dem som utnyttjar det utan att det skadar dem
som väljer att inte utnyttja det. Paretokriteriet kan
man hänvisa till.
Ingvar Carlsson sade i en av sina avskedsintervju-
er, när han fick frågan om han var besviken på nå-
gonting under sin tid som statsminister: Jag är besvi-
ken på att vi byggde ett välfärdssamhälle och fick
droger och kriminalitet.
Jag tror att Ingvar Carlsson har börjat inse att
sambandet inte är så direkt att när alla får en upp-
byggd välfärd enligt den modell som Socialdemokra-
terna förordar är allt gott och väl. Vi behöver också
social gemenskap i små grupper. Jag menar att vi i
dag har en statsskuld inte bara av ekonomiskt slag
utan vi har också en mänsklig statsskuld. Vi har tillåtit
en kontaktlöshet att breda ut sig både mellan oss vux-
na - vi ägnar ingen tid åt våra relationer - och mellan
oss vuxna och barn. Det är det som har gett den här
utvecklingen när det gäller att barn mår psykiskt då-
ligt.
Barn som inte blir sedda och bekräftade mår förr
eller senare dåligt. Ibland dröjer det längre tid innan
det visar sig, men vi vet att det kommer. Då är den
bästa förebyggande insatsen att ge i första hand för-
äldrarna möjlighet att få mer tid, uppmuntra dem, tala
om att de är de bästa personerna för sina barn. Så är
det i 99 % av fallen. Tala om att samhället har behov
av deras insatser, ge dem litet civilkurage. I dag hän-
der det att föräldrarna abdikerar och säger: Nu får
samhället ta över, jag orkar inte, jag klarar inte det
här. Det beror ofta på att de har vuxit upp under den
tid då föräldrarollen har nedvärderats. Man har inte
insett hur viktig föräldrarollen är.
Med alla de fel och brister som vi alla har som
föräldrar är vi ändå det bästa för våra barn. Vi politi-
ker måste ge föräldrarna möjligheter till det. Sedan
skall vi vidta alla de åtgärder som bl.a Görel Thurdin
har räknat upp och börja tidigt för att upptäcka vilka
som behöver extra stödinsatser. Man säger på mödra-
vårdscentralerna att man ser det redan under gravidi-
teten. Då får det inte finnas några begränsningar av
ekonomiskt slag, utan då skall vi sätta in alla åtgärder
för att stödja i god tid.
Jag vill tacka alla som har deltagit i denna debatt.