Herr talman! Barns behov av stöd har ökat, men
antalet vuxna som kan hjälpa har minskat. Så skulle
man kunna sammanfatta Barnombudsmannens rap-
port, som nyligen har publicerats. Allt fler barn behö-
ver särskilt stöd inom barnomsorg och skola, och allt
fler drabbas av psykiska besvär. Antalet barn som har
behov av barnpsykiatrisk hjälp har enligt rapporten
ökat med hela 30 % på tre år.
Det här är allvarliga varningssignaler, och av det
skälet är den här debatten mycket viktig. Det här är en
debatt som inte bara kan handla om nedskärningar
som sker inom landsting och kommuner, utan debat-
ten måste också handla om de bakomliggande faktorer
som gör att vi nu ser skillnaden mellan barns villkor
och att allt fler barn växer upp under hård press.
Barnens tillstånd och antalet födda barn i ett land
brukar användas som mätare på nationens tillstånd.
Många och välmående barn indikerar ett gott samhäl-
le. Låga födelsetal och larmsignaler om barn som mår
dåligt antyder motsatsen. Nu är det emellertid så att
de allra flesta barn i Sverige - det är 2 miljoner - mår
bra. Men andelen som inte mår bra ökar, och det är
inte bra. Tillståndet i landet är inte bra när köerna till
barn- och ungdomspsykiatriska kliniker runt om i
landet växer.
Herr talman! Barns välbefinnande är framför allt,
vilket ständigt förtjänar att påpekas, en uppgift för
föräldrarna och inte bara samhällets uppgift. Det är
självklart så att barn kan fara illa när föräldrar är
arbetslösa och lever på marginalen, och när kommu-
ner och landsting inte anser sig ha tillräckliga resur-
ser, helt enkelt inte har råd att gå in med de insatser
som behövs för att stötta barn och familjer som har ett
utsatt läge.
Orsakssammanhangen är självklara och glasklara,
och de står naturligtvis att finna i regeringens politik.
Det gäller en rad områden: den ekonomiska politiken,
skattepolitiken i synnerhet, arbetsmarknadspolitiken
och inte minst familjepolitiken, eller, rättare sagt,
avsaknaden av en genomtänkt familjepolitik.
Skattepolitik och familjepolitik är i väsentliga av-
seenden sammankopplade. Det gäller bl.a. den all-
männa skattenivån och möjligheter för familjer att ha
bestämmanderätt över sin ekonomi. Skattetrycket i
Sverige är i dag drygt 50 % av hela ekonomin, och
om man ser på andelen av genomsnittshushållens
ekonomi är den sannolikt 60 %. Familjer disponerar
alltså förhållandevis liten del av sin ekonomi, vilket
gör att man blir beroende av bidrag och starkt sub-
ventionerade offentliga tjänster för att klara sin för-
sörjning.
Den socialdemokratiska politiken tar ingen som
helst hänsyn till familjers försörjningsbörda vad avser
skattepolitiken. Skatt efter bärkraft är uppenbarligen
ett okänt begrepp. Det kom till uttryck i kammaren i
går under remissdebatten, när statsrådet Klingvalls
kollega i regeringen, finansministern, sade att alla
måste vara med och betala.
Dagens familjepolitik utgår i stort sett från den
jämlikhetsrapport som under Alva Myrdals ordföran-
deskap lades fram 1969 inför den socialdemokratiska
kongressen. Den ekonomiska självständigheten makar
emellan som en grundförutsättning för jämlikhet
skulle ligga till grund för framtida lagstiftning inom
skattepolitik och socialförsäkringar. Utbyggnaden av
förskolan skulle i första rummet inriktas på att tillgo-
dose behovet av heldagstillsyn. Målet var ett samhälle
där både kvinnor och män förvärvsarbetade, medan
alla barn fick samma vård och fostran i kommunal
barnomsorg. Vi ser nu resultatet av den förda politi-
ken.
Det är ganska häpnadsväckande att lyssna på stats-
rådet Klingvall och höra att hon vill fokusera en del
av de här problemen på den valfrihetsreform som
genomfördes under den borgerliga regeringsperioden,
nämligen när man införde en valfrihet för föräldrar att
välja skola och barnomsorg. Den valfrihetsreform
som den borgerliga regeringen införde, i form av ett
blygsamt vårdnadsbidrag och avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader, blev dess värre en kort paren-
tes innan återställaren kom. När vårdnadsbidraget
togs bort ökade trycket på den kommunala barnom-
sorgen, och det är självklart att det resulterade i att
kvaliteten blev sämre, vilket också Barnombudsman-
nen påpekar i sin rapport.
Jag kan bara konstatera att denna socialdemokra-
tiska blockering när det gäller vårdnadsbidrag och
friskolor knappast har gagnat barn och föräldrar och
inte heller kommunerna.
Min första fråga till statsrådet Klingvall är: Vilka
åtgärder kommer statsrådet att vidta för att förbättra
situationen för de mest utsatta barnen och familjerna?
Och när avser statsrådet att lägga fram förslag till en
ny, modern familjepolitik?