Herr talman! Först vill också jag uttrycka min
uppskattning av att kds har tagit initiativ till att bar-
nens situation tas upp till diskussion och samtal här i
kammaren.
Sverige är ju en av initiativtagarna till FN:s barn-
konvention och också ett av de första länder som
ratificerade den. Därigenom blev konventionen folk-
rättsligt bindande, vilket innebär att vi har gjort ett
internationellt åtagande att följa den. När vi fattar
beslut som rör barn måste vi alltså utgå från principen
om barnets bästa och låta det komma i första hand,
och det gäller politiker på alla nivåer i samhället, och
även inom alla sektorer som berörs av barns och ung-
domars villkor. Det är därför bra, tycket jag, att Soci-
aldepartementet kommer med sin barnbilaga - det är
ett steg i rätt riktning. Det skall bli intressant att ta del
av en analys av de konsekvenser som regeringens
nedskärningar i tilläggsbudgeten får för bl.a. barn.
När det gäller barnkonventionen är frågan: Upp-
fyller vi åtagandena att följa konventionen, både till
innehåll, mening och anda? Jag skulle i mitt anföran-
de vilja utgå från en av de mer grundläggande artik-
larna, som talar om barns lika rätt att få sina behov
tillgodosedda oavsett kön, socialt eller etniskt ur-
sprung. Frågan är: Får de det? Hur mår barn i dagens
samhälle?
Låt mig också tydligt markera att de flesta barn
mår ganska bra. Internationellt sett mår svenska barn
bra över lag. Men - och det är mycket allvarligt - det
finns en ökande grupp barn och ungdomar som mår
allt sämre i samhället. Samstämmigheten i de rappor-
ter som publicerats under senare tid visar att så är
fallet. Det gäller såväl de undersökningar som Skol-
verket och Barnombudsmannen nyligen har presente-
rat som den som SKTF har gjort. Det gäller också
tidigare publicerade rapporter som Barns villkor i
förändringstider. Samtliga ger en ganska mörk bild av
förhållandena för de mest utsatta barnen.
Jag vill påminna Liselotte Wågö om att det här
inte är något nytt. Redan 1992 slog flera barn- och
ungdomspsykiatriska kliniker i landet larm om en
tydlig ökning av antalet nybesök. Redan året därpå
var den trenden etablerad i hela landet, och ökningar
med 20, 50 ja, ända upp till 200 % kunde rapporteras.
1995 larmades det åter om nya rekordstora ökningar
för de olika BUP-mottagningarna. Störst är ökningen i
tätorterna. Som konkret exempel kan jag nämna att i
Mjölby fördubblades antalet nybesök redan under
årets första fyra månader, och i Norrköping har man
infört ett s.k. intagningsstopp. Man tar bara fall som
är speciellt prioriterade.
Vilka psykiska problem i barn- och ungdomsåren
ökar då i det här samhällsklimatet? Ja, i princip alla
de problem som barn inte kan bemästra själva, utan
stöd från vuxenvärlden: sömnproblem, identitets-
problem, självdestruktivitet, personlighetsstörningar,
etc. De nya patienter som tillkommer är framför allt
yngre, stökiga tonårspojkar, men även inåtvända ton-
årsflickor med anorektiska problem hör till gruppen
som ökar mest. Ett särskilt problem är de som är inåt-
vända, tysta och deprimerade - de gör inte så stort
väsen av sig, och därför upptäcks de inte i tid.
Till barn- och ungdompsykiatriska mottagningarna
kommer också barn som är offer för familjevåld och
som har blivit känslomässigt övergivna mycket tidigt.
Dessa unga har djupa depressioner, känner livsleda,
gör självmordsförsök och skadar sig själva. Flykting-
barnen med sina upplevelser från krig och svält står
ännu bara på tröskeln till vården. Vi vet att alkohol-
missbruk har ökat enligt polisen och även gått nedåt i
åldrarna. Vi vet också att segregationen ökar. Det gör
även det oprovocerade och många gånger mycket
grova våldet.
Hur har det då blivit så här?
Först och främst ställer det moderna samhället sto-
ra krav. Föräldrarna ansträngs hårt av dubbelarbete,
ekonomisk stress och arbetslöshet. Barn får tidigt
vistas i miljöer som kräver förmåga att vistas i grup-
per och att lita på många personer. Kraven i skolan
blir snabbt höga. Stora grupper placeras redan under
skoltiden i samhällets B-lag. Vuxna värderingar och
livsstilar tränger långt ned i åldrarna och förkortar
barndomen och ungdomstiden. Leken ersätts med
träning, relationer sexualiseras och ungdom är en
marknad för droger. I spår av drogmissbruket är även
våld ett vanligt fenomen. Informationstrycket saknar
historiskt motstycke, och den tekniska utvecklingen
går så fort att vuxna inte självklart har kunskaper och
erfarenheter att hjälpa och stödja.
Men den främsta orsaken är att många barnfamil-
jers livssituation är hårt pressad till följd av arbetslös-
het med därtill hörande otrygghet, försämrad ekono-
mi, sänkta nivåer i a-kassan, sjukförsäkringssystemet,
minskade barnbidrag, minskat vuxenutbildningsstöd,
höjda taxor och avgifter osv. Särskilt har situationen
för yngre, lågutbildade, ensamstående mammor och
deras barn försämrats under senare år.
Till detta kommer de stora kommunala nedskär-
ningarna i barnomsorgen och skolan. Statsbidragens
andel av kommunernas externa utgifter har mellan
1985 och 1994 minskat med 6 %, vilket motsvarar 16
miljarder kronor. Allt fler kostnader har vältrats över
från stat till kommun. Socialbidragskostnaderna i
kommunerna har under den här tiden fördubblats.
Samhällets starkaste stöttepelare för barn i riskzonen
för psykisk ohälsa och social missanpassning - barn-
omsorgen, skolan och fritidsverksamheten - klarar
inte längre sin uppgift.
Det är detta som har lett till ökad utslagning bland
barn och även till ökad efterfrågan av psykisk barn-
och ungdomsvård. Vad vi ser är en systematisk ur-
holkning av barnens livsmiljöer. Inget enskilt beslut
är tillräckligt för att förklara detta, men summa blir ett
sammanbrott för barnens livsmiljöer, och det drabbar
ojämlikt - det vill jag återkomma till.
I detta anförande instämde Hans Andersson och
Maggi Mikaelsson (båda v).