Herr talman! Statsrådet räknade upp ett antal åt-
gärder som regeringen har på gång för att hjälpa barn
som har det svårt, utsatta barn. Dem har jag ingenting
emot, långt därifrån. Jag tackar också särskilt för det
vackra Palmecitatet. Jag kan också hålla regeringen
och Socialdemokraterna räkning för att ni har gjort
mycket för att öka föräldrarnas, eller om man så vill
kvinnornas, valmöjligheter när det gäller att fördela
förvärvsarbete och hemarbete.
Men i sin iver att snabbt uppnå jämställdhet på
alla områden har Socialdemokraterna bokstavligen
riskerat att hälla ut barnet med badvattnet.
Vi har förflyttat oss från ett dike till ett annat på
några årtionden. Min mamma hade i praktiken inga
valmöjligheter på 50-talet. Då gick jag och mina
kompisar, det minns jag mycket väl, förbi traktens
enda kindergarten, som det hette, med viss bävan. Vi
funderade på varför barnen måste leka innanför stake-
tet och fantiserade om att deras föräldrar var döda
eftersom de inte var hemma hos dem. Många vuxna
tittade säkert snett på de föräldrar som utnyttjade
kommunal barnomsorg då.
Sedan började daghemsutbyggnaden på 60-talet.
När jag själv fick mina barn på 70-talet hade pendeln
svängt - då var det dagis som gällde. Barn hade blivit
förvärvshinder. Visserligen var det fortfarande ont om
dagisplatser, men ropen fortsatte att skalla om dagis åt
alla. I praktiken hade inte jag heller så stora möjlighe-
ter att välja, därför att trycket var så stort att välja rätt,
dvs. att bara utnyttja de sex månader som föräldraför-
säkringen då omfattade och sedan återgå till jobbet.
Det var dessutom nästan omöjligt då att leva på en
lön, och det är det fortfarande.
De som det handlade om - barnen - tillfrågades
aldrig. I båda fallen var det de vuxna och den för
tillfället rådande politiska trenden som styrde utveck-
lingen.
Nu på 90-talet borde vi ha kommit till den punkt
då vi inser att alla inte kan eller vill göra lika. Dess-
utom har vi alla de rapporter som ligger till grund för
den här debatten och som pekar på att våra barn inte
mår bra med dagens system. De får inte den tid de
behöver, varken av sina föräldrar eller av personalen i
barnomsorg och skola.
Vi har kommit in i en ond cirkel som är ohållbar.
Först byggde vi ut och förbättrade den kommunala
barnomsorgen och utökade antalet stödpersoner kring
barnen i takt med att behoven växte. Budskapet till
föräldrarna var att de förväntades återgå till jobbet när
barnen var omkring ett år. Kommunen skulle i gen-
gäld stå för barnomsorgen.
När de flesta nu har anpassat sig till den modellen
visar det sig att statens och kommunens pengar är
slut. Plötsligt finns varken föräldrar eller stödpersoner
att tillgå för barnen i tillräcklig omfattning. Föräldrar-
na är pressade från alla håll. Antingen har de jobb upp
över öronen, eller också är de arbetslösa och tycker
sig ha förlorat sin identitet. Den är ju numera kopplad
till vilket jobb man har.
Relationsproblem och skilsmässor är vanliga, och
föräldrarna har helt enkelt ofta nog av sitt eget. Sam-
tidigt har barngrupperna på dagis och i skolorna blivit
större. Kuratorn och psykologen har sparats bort, och
bidragen till psykmottagningarna har dragits ned. Då
går ekvationen inte ihop längre, och risken med ett
statiskt och stelt system visar sig. Det borde vara en
lämplig tidpunkt att tänka om och se över systemen.
Herr talman! Det finns en stor kunskap om barns
behov. Vi vet att de skiftar med åldern. För det allra
minsta barnet räcker det med mat, kärlek, trygghet
och den stimulans som det innebär att mamma eller
pappa jollrar och kelar med det. Om identifikations-
processen skall fungera är det viktigt att det inte är för
många vuxna kring barnet. Något äldre barn har be-
hov av andra barn, får stimulans av att leka i grupp
och av att träffa andra vuxna än föräldrarna. Barn
mognar dessutom olika snabbt och är över huvud
taget små personligheter, med högst varierande tem-
perament och läggning. Det alla har gemensamt är att
de behöver bli älskade, sedda och bekräftade för att
må bra.
Den här insikten borde leda oss politiker till att
försöka utforma ett system för barnomsorg som inne-
bär att föräldrarna kan anpassa sig efter barnens be-
hov. Vi måste ge föräldrarna möjlighet att få det som
de allra helst vill ha: mer tid för sina barn. Vi måste
också erkänna att vi politiker inte klarar oss utan
föräldrarnas insatser, hur bra kvalitet vi än har på den
offentliga barnomsorgen. Det får aldrig vara så att
föräldrarna ses som komplement till barnomsorgen i
stället för tvärtom.
Vi har en barnomsorgslag som ger alla föräldrar
som arbetar eller studerar rätt till en dagisplats för
varje barn som fyllt ett år, och de flesta kommuner
arbetar för högtryck för att leva upp till den lagen.
När den infördes av fyrklöverregeringen kombinera-
des den med ett vårdnadsbidrag. Det är en nödvändig
komplettering, om föräldrarna inte skall tvingas in i
ett system som innebär att de inte kan ta hänsyn till
barnens varierande behov. Om alternativet till att få
en dagisplats för ettåringen är noll kronor i subven-
tion för att ordna barnomsorgen på annat sätt fungerar
det naturligtvis styrande.
Fördelen med ett bidragssystem som riktas direkt
till föräldrarna är att det kan användas på olika sätt av
olika familjer och på olika sätt av samma familj under
olika perioder. De många ensamstående arbetslösa
mammorna, för att ta ett exempel, som i dag måste
begära socialbidrag för att överleva, hade förmodli-
gen sluppit det om vårdnadsbidraget funnits kvar. I
tider med god tillgång på jobb ökar vårdnadsbidraget
föräldrarnas valmöjligheter och därmed möjligheterna
att ta hänsyn till barnet. I tider med hög arbetslöshet,
som nu, kan det hjälpa upp den ekonomiska situatio-
nen och därmed göra föräldrarna mindre pressade,
vilket också kommer barnen till godo. Det här är en
viktig systemförändring, som behöver återinföras. Jag
skall återkomma till flera sådana i nästa inlägg.