Herr talman! I Rädda Barnens kommunstudier,
som jag talade om tidigare, framgick också att kom-
munerna inte använder sina resurser på bästa sätt. Det
var dålig samordning. Vi har fortfarande en massa
förvaltningsgränser och sektorsgränser i vårt samhälle
som omöjliggör att man kan sätta barn och ungdomar
i centrum för de beslut som handlar om dem.
Vi har ju stor kunskap om barn i Sverige. Det är
faktiskt känt internationellt. Vi måste börja använda
den kunskapen, kopplad till prioriteringar av resurser,
för att vi verkligen skall kunna stödja där människor
behöver stöd och göra det i tid.
Vi kan lyfta fram detta med barnhälsovård. Det
kommer signaler om att man drar in resurser från just
barnhälsovården. Det finns inte tillgång till barnläka-
re. Det är nog nödvändigt att se över detta, för just
inom barnhälsovården säger man att man får de tidiga
signalerna om vilka barn som kommer att fara illa.
Det förundrar mig att vi fortfarande inte har ett sätt att
ta tag i de signaler som når barnhälsovården för att
verkligen följa upp och stödja de familjer som behö-
ver stöd för att inte barn och ungdomar skall fara illa.
300 000 kvinnor per år blir enligt BRIS slagna
och utsatta för våld här i Sverige. Då skall vi också
veta att i 85 % av de fallen står ett eller flera barn och
ser på. I de flesta fallen finns barnet eller barnen i
närheten. Hur påverkar inte detta deras syn på framti-
den och på sina möjligheter att använda det goda
inom sig för att åstadkomma en bra framtid för sig
själva? Vi måste börja titta på varför barn är rädda. I
hemmen begås väldigt många våldshandlingar, och
våld är ju många gånger ett rop på hjälp. Det kan bero
på långvarig arbetslöshet, drogmissbruk och sjukdom.
Det kan ha många olika orsaker.
Vad ger vi, om vi tittar på det här med våldet, för
signaler? Tar vi itu med barnet som kommer hem med
djävulstecken på skivomslaget? Diskuterar vi rätt och
fel och moral och etik med barnen på ett sätt som
visar att vi faktiskt respekterar dem som individer
med lika stort värde som vuxna? Gör vi det på ett
sådant sätt att de förstår att vi vill lyssna på vad de har
att säga och diskutera med dem?
Varje dag när jag går från Götgatan ner till riksda-
gen går jag förbi en förskräcklig affär. Allt som säljs
handlar om krig och strid och våld. En stor låda ligger
i skyltfönstret. På den står: The Blood Bowl. Det
handlar om fotboll! När mina pojkar var små handla-
de det om en tidning som hette Buster. Den handlade
om en fotbollsspelare som var duktig på att spela
fotboll, men som dessutom var snäll. Vilka förebilder
håller vi på att ösa över barn och ungdomar i vårt
samhälle utan att diskutera saker och ting med dem?
Hur många vuxna går in i den butiken och köper till
sina barn och ungdomar? Hur många pojkar får sina
förebilder via den sortens affärer?
Denna diskussion är väldigt viktig. Och nu kom-
mer jag till männen. Männen styr och ställer fortfa-
rande väldigt mycket i vårt samhälle. De hör till de
högsta beslutsfattarna i högre grad än vad kvinnorna
gör - även om vi har ett väldigt jämställt samhälle.
När det kommer till ekonomiska prioriteringar och
kalkyler handlar det till övervägande delen om män.
Men när det är stora bekymmer i familjerna saknas
ofta papporna. Männens engagemang i fråga om våra
barn och ungdomar måste öka.