Herr talman! Jag vet inte om Maj-Inger Klingvall
håller med mig om att klyftorna i samhället har ökat
och att det märks tydligt då det gäller barn och ung-
domar som mår dåligt och som saknar framtidstro. Jag
vet inte om Maj-Inger Klingvall håller med mig om
att vi har fått en klassbunden utslagning som präglas
av ekonomisk kris och isolering. Vardagliga svårighe-
ter förstärks till fördjupade problem och till slut till ett
manifest behov av hjälp från socialvård och sjukvård.
Jag skulle vilja ta upp något som står i slutrappor-
ten Barns villkor i förändringstider, som publicerades
redan 1994: Vissa barnfamiljer har mycket begränsa-
de möjligheter att ekonomiskt och på annat sätt kom-
pensera sina barn för bortfall i den offentliga servicen.
Grupper med små eller inga marginaler är familjer
med låg inkomst, många barn och ensamstående för-
äldrar. Ensamstående föräldrar har ofta mera begrän-
sade möjligheter att vid behov ägna mera tid åt sina
barn.
Som det nu ser ut har en spricka uppstått i väl-
färdssamhället. Förskräckande nog har det rapporte-
rats från de tre största städerna att det redan finns
barnprostitution och hemlösa ungdomar som är ute-
liggare. Det finns tendenser till att skjuta tyngdpunk-
ten och ansvaret från förebyggande insatser i miljön,
såsom satsningar på familjen, barnomsorgen och
skolan, till ett kontrollsystem byggt på ordningsmak-
ten där utslagning blir ett alltmer accepterat utfall.
Skillnaderna i samhället ökar mellan dem som har
arbete och bra inkomster och dem som är arbetslösa
eller låginkomsttagare. Allt detta drabbar inte bara de
vuxna i samhället. Även barnen påverkas av dessa
förhållanden. Den mest dramatiska skillnaden mellan
barn och vuxna är att barn inte för sin egen talan utan
är beroende av vuxna. De psykiskt sjuka och psyko-
socialt utsatta barnen är dubbelt drabbade, eftersom
även deras föräldrar ofta tillhör de tysta i samhället.
Ingen grupp kan ha större behov av det offentliga
samhällets uppmärksamhet och hjälp.
Barns liv är alltid mer eller mindre problematiskt.
Den grundförutsättningen har dagens komplicerade
samhälle förstärkt. Desto viktigare är det då att de
miljöer där barn lever sina liv är stabila, stödjande,
hjälpande, förklarande, tröstande och läkande. Det
gäller i första hand familjen, skolan, dagis och fritis.
Det är i de miljöerna som livets normala svårigheter
får sin lösning innan de blir riktiga problem - dvs. om
de miljöerna tillåts fungera.
Problemet är att de samhällsförändringar som vi i
dag befinner oss mitt uppe i leder till sammanbrott i
barnens miljöer. Barnens livsmiljöer urholkas. Barn i
riskabla livssituationer förlorar mest. De får mera
psykosociala problem och riskerar en sämre prognos i
livet.
Vad tänker regeringen göra åt situationen? Tänker
ministern se till att de stora barnmiljöerna återupprät-
tas och dimensioneras så att de kan ge barnen en
värdig och utvecklande miljö med tillgång till goda
vuxna? Ett samhälle som så mycket tagit de vuxnas
liv i anspråk måste också ta ett stort ansvar för socia-
liseringen av barnen.
Vi var på väg, men nu har utvecklingen vänt
bakåt. Det är tragiskt att se, tycker jag. Vårt eget
samhälle har också kopplats närmare den världspoli-
tiska scenen. Stora grupper flyktingar och invandrare
ger samhället en ny bild av potentiella svårigheter om
vi inte förmår ge de här människorna ett värdigt mot-
tagande. Redan i dag finns det tendenser till att ghet-
tokulturer skapas i storstäderna. De ungdomsgrupper
som på det sättet ställer sig utanför samhället bekräf-
tar ständigt att de löper stor risk när det gäller både en
asocial och en kriminell identitet.