Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag är
glad att denna debatt faktiskt kommit till stånd efter
en del förvecklingar. Vi kristdemokrater blev verkli-
gen förvånade när vi först fick avslag på vår begäran
om en aktuell debatt om barnens situation. Var skall
den diskussionen föras om inte här i riksdagen? Vis-
serligen fattas inte alla beslut om barn här i kammaren
utan på andra politiska nivåer, och de allra flesta
beslut om barnen fattas av deras mammor och pappor,
men vi riksdagsledamöter har ändå tillsammans med
regeringen ett övergripande ansvar för vilka förut-
sättningar vi ger föräldrarna att klara sin viktiga upp-
gift.
Det har den senaste tiden kommit ett antal rappor-
ter om hur våra barn mår. Om man skall sammanfatta
innehållet i dem kort kan man säga att barnens fysiska
hälsa på de flesta områden har förbättrats, men deras
psykiska hälsa tycks ha försämrats ganska drastiskt.
Riktigt små barn drabbas av övergivenhetsdepres-
sioner. Koncentrations- och personlighetsstörningar
har blivit vanligare. Fler pojkar visar ett aggressivt
och ofta våldsamt beteende. Fler flickor sluter sig
inom sig själva, men många flickor har också börjat
likna pojkarna och blivit hårdare och tuffare i sitt
uppträdande. Förmågan till inlevelse i hur andra kän-
ner - empati - och därmed respekten för andra män-
niskor har avtagit hos många barn. Det märks redan
långt ned i åldrarna. Bland tonårsflickor har själv-
mordstankar, självmordsförsök och genomförda
självmord ökat. I morse kom en ny rapport just om
detta.
Socialförvaltningar, mödravårdscentraler, lärare
och elevvårdande personal på skolorna, psykiska
barn- och ungdomsmottagningar och olika frivilligor-
ganisationer ger en samstämmig bild av att antalet
barn med psykiska problem ökar. På vissa håll är
ökningen drastisk. Barnombudsmannens rapport, som
presenterades häromdagen, bekräftar bilden.
Detta är uppgifter som vi måste våga ta till oss,
både som vanliga vuxna och som politiker. Det finns
självfallet inga helt entydiga svar eller generella lös-
ningar för att komma till rätta med problemen. Det
behövs många pusselbitar, och lösningarna kan se
olika ut för olika barn.
Det vore enkelt för mig att skylla barnens situation
på regeringens nedskärningspolitik. Den har varit
våldsam i vissa stycken. Jag kunde ge igen med sam-
ma mynt som socialdemokraterna betalade med när de
var i opposition. De skrädde inte orden när fyrklöver-
regeringen beslutade om en så måttlig besparing som
att frysa barnbidragen som ett led i den budgetsane-
ring som vi inledde.
Det är självklart att de stora nedskärningar som
riktats både mot barnfamiljerna direkt och mot verk-
samhet som de är beroende av och den fortsatt höga
arbetslösheten drabbar många barn. Föräldrarnas
ekonomiska problem blir barnens. Men jag tror ändå
inte att det är hela förklaringen till att så många barn
mår dåligt i dag.
Jag skulle önska att vi kunde vidga debatten och få
en konstruktiv diskussion och att vi trots våra olika
ideologiska utgångspunkter kan sätta barnens situa-
tion i centrum och utgå från deras perspektiv och
behov. Det vi borde kunna enas om är att något har
gått snett när hundratals barn varje år ringer till BRIS
hjälptelefon och säger: Ingen bryr sig om mig. De
vuxna varken orkar eller hinner. Inte förrän dessa
barn reagerar på ett sätt som vuxenvärlden inte kan
acceptera blir det en reaktion.
Diskussionen måste handla om hur vi med de
samlade resurser vi har skall forma samhället så att
vartenda barn får sitt behov av kärlek, trygghet och
bekräftelse tillfredsställt.
Det är den viktigaste uppgift vi har, menar jag,
som föräldrar, politiker, människor som arbetar pro-
fessionellt med barn och vanliga vuxna. Vi måste lösa
detta problem tillsammans. Därför måste frågan också
diskuteras på högsta politiska nivå, och det är orsaken
till att vi kristdemokrater har begärt denna debatt.