Herr talman! När jag följer debatten i svensk press
och även här i kammaren tycker jag många gånger att
det har skett en strukturell förändring i vårt samhälle.
Det är som om innebörden av begrepp som rättvis
social fördelning av resurser, elever med särskilda
behov och likvärdighet gradvis har förskjutits och mer
och mer på allvar ersätts med begrepp som rätt att
välja skola och konkurrensutsättning. De marknadse-
konomiska lösningarna har gjort sin entré inom den
offentliga och gemensamma sektorn, och det verkar
som om de kanske är där för att stanna.
Det finns alltså i varje fall ett klart samband mel-
lan den ekonomiska politikens fördelningspolitiska
profil och barns situation. Om nedskärningarna i
barnomsorgen, i skolan och i landstingens budgetar
fortsätter, måste man dra den slutsatsen att barnens
behov inte längre tillgodoses, och gränsen har passe-
rats redan före nästa steg i den aviserade nedskär-
ningsprocessen. Enligt Kommunförbundet kommer
40 % av kommunerna att fortsätta att skära ned, och
då är det - det vet vi - just de här områdena som
drabbas väldigt hårt.
Jag är bekymrad över det här. Vi får inte undermi-
nera den offentliga verksamheten för barn och ung-
dom under några krisår på ett sådant sätt att det tar
decennier att reparera det. Jag tycker att det är en
mänsklig tragedi men dessutom inte samhällsekono-
miskt försvarbart. Vi har inte råd att bara se på när
ungdomsvåldet ökar och allt fler barn mår dåligt.
Men fortfarande finns det idéer, engagemang och
kunskaper hos många människor som jobbar med
barn och ungdom på det här området. Låt inte en
generation av barn och ungdomar få se många av sina
kamrater bli utslagna vrak. Jag menar att den kommu-
nala konsumtionen måste få ökat utrymme. Kommu-
nerna måste kompenseras för de riksdagsbeslut som
påverkar den kommunala ekonomin negativt. Det är
oerhört viktigt.
Maj-Inger Klingvall kan inte mena att kostnaderna
för utslagna barn, den ökande grupp som vi talar om
här, är acceptabla och nödvändiga för att Sverige
skall uppfylla konvergenskraven och pressas in i den
europeiska monetära unionen, något som en majoritet
av svenska folket vill stå utanför.
Maj-Inger Klingvall tog mycket riktigt upp be-
kämpningen av arbetslösheten, och jag håller helt med
om att det är den viktigaste uppgift som regeringen
och riksdagen har tillsammans. Jag är glad över rege-
ringens ambition att halvera den öppna arbetslöshe-
ten. Det är utmärkt. Men man måste fråga: Är det
möjligt att genomföra, och är löftet trovärdigt? Jag
hoppas det.
Den mest markanta åtgärden hittills i tilläggspro-
positionen är de de aviserade 130 000 utbildnings-
platserna inom vuxenutbildning och högskola. Det är
bra, säger jag, med fasta platser i stället för med det
ad hoc-system som vi hittills haft. Det underlättar
planeringen, och det höjer förmodligen kvaliteten i
undervisningen. Det är bra att pengar förs från ar-
betsmarknad till utbildning. Det är sådant som Väns-
terpartiet har föreslagit tidigare.
Men 130 000 nya utbildningsplatser är en bokfö-
ringsteknisk fint, en lek med siffror. I själva verket rör
det sig om 4 050 nya utbildningsplatser höstterminen
1996, om man räknar snällt. Åren 1997 och 1998
tillkommer ytterligare ca 50 000. Men med detta
kommer man inte till rätta med arbetslösheten.