Herr talman! Vi tycks alla vara ganska överens om
lägesbeskrivningen. Men däremot tycker jag att det är
mer sällsynt med konkreta åtgärder för hur vi skall
ändra utvecklingen. Det som jag kanske saknar mest
är det förebyggande arbetet. Att vi måste sätta in
åtgärder när barnen redan börjat må dåligt är själv-
klart. Vi har kommit till ett läge där vi inte längre kan
dra ned på verksamhet som arbetar med utsatta barn. I
det avseendet har det ibland redan gått litet för långt
när det gäller psykiska ungdomsmottagningar och
liknande.
Men det är ju det förebyggande arbetet som är
viktigast. Vi kan inte skylla på den situation som vi
har just nu, när vi t.ex. läser om självmordsförsöken
och de genomförda självmorden bland tonårsflickor.
Det måste ju ha sin bakgrund längre tillbaka i tiden.
Det är inte heller så att det bara finns problem i so-
cialt utsatta familjer. Det är inte alls så att det alltid
syns på ytan om barn i en familj mår dåligt. Ofta är
det tidsbrist det handlar om.
Det är just för att ge föräldrarna möjlighet till mer
tid för sina barn som vi har detta förslag som vi envi-
sas med att upprepa, statsrådet, nämligen ett vård-
nadsbidrag. Det är inte så att förslaget bara diskute-
rats i riksdagen. Det var 166 000 föräldrar som frivil-
ligt valde vårdnadsbidraget framför en kommunal
dagisplats för sina ettåringar och tvååringar under den
korta tid som vårdnadsbidraget fick finnas till. Det är
inte heller så som Karin Pilsäter påstår. Hon har gått
på myten om att vårdnadsbidraget är en reform för
välutbildade medelklassfamiljer med god ekonomi.
Detta är en flexibel reform, vilket jag sade i mitt in-
ledningsanförande, som kan användas på olika sätt av
olika personer och familjer.
Statsrådet kallade här - liksom Leif Pagrotsky
gjorde häromdagen - vårdnadsbidraget för en kredit-
finansierad kosmetisk reform. Jag menar att varken
Maj-Inger Klingvall eller Leif Pagrotsky vet vad de
talar om i det här fallet.
Om bara några procent av de föräldrar som annars
skulle begära en mångdubbelt dyrare kommunal
barnomsorgsplats för sina ettåringar och tvååringar,
vilket de har rätt till, i stället valde vårdnadsbidrag, så
vore kalaset betalt. Eftersom långt mer än hälften av
de föräldrar som var berättigade till vårdnadsbidrag
tidigare valde detta vet vi att detta är en lönsam re-
form.
De positiva effekterna i form av möjligheter till
mer tid för barnen, som nästan alla föräldrar efterfrå-
gar i dag, är den viktigaste fördelen med bidraget. Jag
tror att den kan betecknas som kosmetisk bara av
någon som har umgåtts mer i finans- och aktieägar-
kretsar än med småbarnsföräldrar, som Leif Pagrotsky
har gjort. Jag vill också uppmana statsrådet att gå ut
och fråga småbarnsföräldrar, vars barns ettårsdag
närmar sig, hur många som skulle föredra att få något
mer tid för sina barn eller åtminstone en möjlighet att
jobba halvtid tills barnen blir litet större.
Jag tror också att arbetslivet måste förändras, om
vi skall kunna sätta barnens behov i första rummet.
Det var inte bara vårdnadsbidraget som drogs in av
Socialdemokraterna utan också rätten att vara tjänst-
ledig under tre år. Detta har jag ännu svårare att för-
stå. Är ni så säkra på att er modell är den rätta? Var-
för är ni rädda för att öppna möjligheten för små-
barnsföräldrar att vara hemma längre utan att behöva
mista jobbet? Rätten att få komma tillbaka är ju en
viktig förutsättning för att man skall våga avstå från
förvärvsarbete under en tid. Att rätten finns tvingar ju
ingen till ett beteende som ni tycker är felaktigt. Men
det är också ett viktigt budskap till arbetsmarknadens
parter från politikerna att man faktiskt har rätt att föda
barn och att vara förälder utan att helt avstängas från
arbetslivet.
I dag kommer det rapporter om att unga männi-
skor av sina arbetsgivare tvingas att skriva på baby-
kontrakt. Detta är fullständigt vansinnigt. Jag menar
att Socialdemokraterna har bäddat för ett sådant bete-
ende, bl.a. genom att de tagit bort rätten till tjänstle-
dighet för småbarnsföräldrar. Arbetsgivarna måste ju
också ta ansvar för utvecklingen i samhället. De är
också beroende av att barn och ungdomar inte mår så
dåligt att de inte klarar att fullfölja sin utbildning.
Arbetsgivarnas insats borde vara att ordna vikarier
under tjänstledigheten och erbjuda viss kontinuerlig
fortbildning för att göra det smidigt att komma tillba-
ka.
Vad jag efterlyser är en parlamentarisk kommitté.
Jag vet att det redan finns kommittéer. Men jag tror
att vi behöver göra en översyn, utifrån de resurser
som vi har, för att försöka komma fram till ett mer
flexibelt omsorgssystem, som ger föräldrarna möjlig-
het att anpassa sig till barnens behov såsom de ut-
trycks i barnkonventionen. Jag vill fråga statsrådet om
hon är beredd att överväga tillsättandet av en sådan
kommitté för att se över hela systemet.