Herr talman! Jag vill börja med att uttrycka min
stora uppskattning över den konstruktiva ton som vi
har fått höra i den här diskussionen. Det känns väldigt
bra, därför att det visar också på den respekt som vi
alla känner inför denna stora och svåra fråga. Vi har
också fått redovisat det allvar som verkligen ligger
bakom många exempel från olika håll i vårt samhälle.
Jag tror att detta bidrar till att skapa en förståelse för
att vi som har det yttersta ansvaret är beredda att sätta
barnet i centrum.
Jag vill verkligen understryka det som sades i flera
av inläggen. Görel Thurdin sade att det fordras ett helt
samhälle för att fostra ett barn. Ja, visst är det så.
Karin Pilsäter sade att vi skall lyssna till barnen och
att det finns väldigt mycket som vi kan jobba vidare
med och föra en debatt om, en debatt som leder
framåt utan att vi fastnar i att bara tala om ekonomi.
Ja, visst är det så. Det är oerhört viktigt att betona vårt
gemensamma ansvar när vi vill ta steg framåt och
göra det bättre för barnen.
Den tonen andades också Inger Davidson, även
om jag gärna vill tillföra några saker. Inger Davidson
sade att våra barn inte mår bra med dagens system.
Jag kan tänka mig att hon åsyftade på dagens familje-
politik. Det är att förenkla, tycker jag. Det som ligger
i botten på mycket av barnens situation i dag är natur-
ligtvis deras föräldrars situation, hur samhället ser ut.
Den höga arbetslösheten har lett till otrygghet och just
bristande framtidstro, den framtidstro som vi är så
besjälade av att återskapa.
Arbetslösheten är ett oerhört gissel för människor-
na och för samhällsekonomin. Inger Davidson sade att
pengarna nu är slut just när vi har anpassat oss till det
här systemet. Vad beror då det på? Jo, det beror na-
turligtvis på att vi har haft flera år av svår ekonomisk
kris. Jag tänker inte börja diskutera den närmare nu.
Men det finns ett mycket stort ansvar att utifrån den
ekonomiska krisen se till att vi kan sanera statens
budget, få ned arbetslösheten och på det sättet klara
en bättre ekonomisk situation, både för samhället och
för den enskilde.
Att i det här läget, som Inger Davidson gör, på
nytt ta fram förslaget om vårdnadsbidrag är väldigt
märkligt. I och för sig förvånar det mig inte, för det är
en fråga som kds har drivit under många år. Men vad
som är mer intressant att notera i dag är att frågan om
vårdnadsbidrag, såvitt jag förstår, endast diskuteras i
Sveriges riksdag. Det finns ju inte något engagemang
eller tryck i frågan, utan det är här diskussionen förs.
Vår inställning till vårdnadsbidrag är ju väl känd.
Vi avskaffade det när vi återfick regeringsmakten. Att
man i dagens situation över huvud taget funderar på
att återinföra det förvånar mig mycket. Kostnaden för
vårdnadsbidraget var ju nästan 4 miljarder när det
infördes 1994, så bara det borde säga att det är en
omöjlighet.
Men jag skall återgå till dagens situation. Den
familjepolitik som vi har, med barnbidrag, föräldra-
försäkring och barnomsorg, har ju gett barn och för-
äldrar unika möjligheter att välja, kombinera och
finna den form av familjeliv som man har känt mest
för. Det som känns så angeläget i dag är naturligtvis
att vi kommer i balans och får ned arbetslösheten, så
att vi kan värna den välfärd som våra barn så oerhört
väl kommer att behöva inför en ny framtid.
Naturligtvis har vi alla en viktig uppgift. Hur skall
vi gå vidare med den kunskap som vi är på väg att
skaffa oss i de utredningar som finns och i de kommit-
téer som arbetar och inte minst i det som vi kommer
att få fram i barnbilagan? Självfallet skall kunskapen
vägleda oss i regeringen när vi går vidare. Den skall
också över huvud taget vägleda beslutsfattare i sam-
hället. Här är naturligtvis också det som händer i
kommuner och landsting av central vikt. Men det
skall också vägleda alla oss som föräldrar tycker att
barnfrågor är bland det viktigaste vi har att arbeta
med i vårt samhälle. Därför är det oerhört viktigt att
ha denna kunskap i botten.
Om vi skall kunna ha ett välfärdssamhälle med
stöd till barnfamiljerna i framtiden, måste vi nu få
bukt med problemen i ekonomin.