Herr talman! Till skillnad från statsrådet Klingvall
har jag för vana att svara på de frågor som ställs till
mig.
Vad skall man göra för de mest utsatta barnen?
Självklart skall man rikta åtgärder i det korta pers-
pektivet inom ramen för det stöd som finns i dag.
Man kan ju inte sitta helt passiv.
Och i ett längre perspektiv måste man naturligtvis
se till att man får en familjepolitik och en ekonomisk
politik i det här landet som gör att människor kan
känna sig trygga i sin föräldraroll. De måste ha till-
gång till de resurser som krävs när man kommer i
utsatta lägen. Vad har en ensamstående lågavlönad
eller arbetslös mamma för valmöjligheter? Varför
skall en lågavlönad ensamstående mamma betala en
tredjedel av sin lön i skatt och bli beroende av bidrag?
Hon hamnar kanske i ett bidragsberoende som gör att
hon inte har möjlighet att förbättra sin egen försörj-
ningssituation av egen kraft. Framför allt gäller det ju
att se till att vi får arbetstillfällen här i Sverige. Där är
ju statsrådet Klingvall delaktig i regeringens arbete.
För barnens skull behöver vi en ny modern famil-
jepolitik. Vi behöver en politik som bygger på lös-
ningar i det civila samhället. Det innebär att männi-
skor får ett större ansvar för sin situation och att de
också ges möjligheter att själva organisera tillvaron.
Detta skapar äkta trygghet.
Dagens familjepolitiska stöd ses ju ibland som nå-
gon sorts kompensation för att barnfamiljerna under
de senaste årtiondena drabbats av samma skattehöj-
ningar som alla andra. Men skattereformen har fak-
tiskt slagit långt hårdare mot barnfamiljerna än mot
andra hushåll eftersom man inte har tagit hänsyn till
skatteförmågan.
Skatteomläggningen har också framställts som en
möjlighet att höja familjestödet. Sanningen är den att
det är barnfamiljerna själva som har fått betala hu-
vuddelen av sitt ökade stöd. Och det har definitivt inte
blivit bättre av att den politiska styrningen av famil-
jerna ökat.
Herr talman! Den offentliga sektorn kan aldrig
administrera fram mer resurser. Den kan bara fördela
om dem som redan finns. Jag vill inte påstå att den
offentliga sektorn inte spelar någon roll för männi-
skors upplevelse av trygghet. Men när de offentliga
finanserna genomlever en ekonomisk kris känner
människor sig svikna. Man kan faktiskt tala om den
dubbla sociala nedrustningen. Först monteras de so-
ciala skyddsnäten ned. Sedan framtvingas en ned-
skärning av de offentliga sociala systemen. Resultatet
kan bara bli ett - individerna hamnar i en mycket
utsatt situation. I det här fallet är det barn och barn-
familjer som råkar illa ut.
En sänkning av det totala skattetrycket är en av de
viktigaste välfärdspolitiska reformerna. Om vi inte
tillåter människor att i större utsträckning själva pri-
oritera sina egna resurser kan man inte heller räkna
med att de skall ha en möjlighet att ta mer omfattande
ansvar, och då gäller det också ansvaret för barnen.
Vi moderater arbetar för en utveckling där famil-
jen ges en tydligare uppgift med ansvar för barnens
omvårdnad och uppväxt. Föräldrar vill och kan i
allmänhet ta ansvar och även fullfölja detta ansvar för
barn och familj. Det är när föräldrarna ges förutsätt-
ningar att ta ett sådant ansvar som möjligheterna för
barn att känna trygghet ökar. De barn som bäst behö-
ver samhällets stöd i dag får det inte, och det är oac-
ceptabelt, statsrådet Klingvall.