Herr talman! Jag skall börja med att kommentera
några saker från debatten. Jag vill återigen säga att det
vårdnadsbidrag som vi var med och införde faktiskt
inte ökade möjligheterna till förkortad arbetstid. När
bidraget hade gått till avgiften fanns inga pengar kvar
att klara kostnaden för en förkortad arbetstid. Det
finns ingen anledning att rota i det, men om man fi-
nansierar med indragningar i barnomsorgen blir det
en självklar effekt.
Till Maj-Inger Klingvall vill jag säga att visst
finns personlig assistans kvar, men inte i barnens
dagliga verksamhet i skolan. Det är kanske där det är
som allra mest viktigt att man kan vara med på någor-
lunda samma villkor. Att då bryta kontinuiteten och ta
in helt nya personer för att hjälpa till på olika sätt är
inte att utforma dessa barns vardag så att de får den
bästa möjliga livschansen.
Herr talman! Jag tror att det finns väldigt mycket
vi kan göra. Vi tycker olika om en hel del, och vi
kanske t.o.m. ibland har olika verklighetsbeskrivning
eller olika analys. Men det finns oerhört många kon-
struktiva möjligheter att kunna gå vidare och lyfta
fram barnen i centrum. Det kan vara allt från att på
lokal nivå förbättra möjligheterna med samtalsstöd på
barnavårdscentraler, i barnläkarverksamheten och i
barnomsorgen till föräldrastöd i skolan osv. Det kan
vara handlingsplaner mot mobbning. Inga barn skall
behöva vara rädda för att gå till skolan.
Men det handlar samtidigt om val och priorite-
ringar. Både landsting och kommuner har ett stort
ansvar för hur man fördelar resurser.
Det är t.ex. i Stockholms läns landsting väl känt
och visas av många gedigna forskningsrapporter att
behoven är större i vissa delar av länet än i andra. Där
barnen med de största behoven finns måste också de
största resurserna sättas in, inte tvärtom. Så är ändå
fallet när det gäller barnläkartätheten i nordost, som är
dubbelt så hög som i sydväst. Köerna till barn- och
ungdomspsykiatrin växer, och ändå föreslår social-
demokrater, vänsterpartister och miljöpartister att
resurserna till barn med psykiska och sociala problem
skall skäras ned. Detta kan inte vara det mest kon-
struktiva sättet att försöka fördela resurser i en tid av
problem.
Alla barn är våra barn, och om skall klara att byg-
ga upp en gemenskap där vi på alla nivåer kan ta ett
samfällt ansvar, måste vi bejaka den lokala utveck-
lingskraft som finns, framför allt i våra mest utsatta
bostadsområden. Vi måste då våga låta folk ta saken i
egna händer. För det krävs att vi ger dem möjligheter
och raserar hinder, inte att vi bygger upp nya hinder
och försvårar. Det kräver också att vi prioriterar. Där
de barn bor som har de sämsta möjligheterna att få
med sig något i bagaget hemifrån måste skolan bygga
upp de bästa möjligheterna för barnen.
Vi måste våga att till våra segregerade förorter
fördela mer av pengar och av resurser, de bästa lärar-
na och de bästa krafterna, för att kunna kompensera
barnen och ge dem en ny framtidstro, någonting att
stoppa i sin ryggsäck för sitt vidare arbete.
Detta är sådant som jag engagerat arbetar med i
Storstadskommittén. Det måste finnas utvecklings-
kraft, utvecklingsmöjligheter och bra uppväxtvillkor
för barn och ungdomar i våra segregerade förorter.
Det är hela Sveriges och allas vårt ansvar, inte någon-
ting som endast förortspolitiker eller någon storstads-
kommitté skall ha ansvar för. Barnen måste komma i
centrum, och det måste genomsyra vår debatt här i
riksdagen.
Återigen: Jag hoppas att Barnombudsmannen ald-
rig mer skall kunna kritisera riksdagen och de politis-
ka partierna för att vi inte avsätter tid för våra barn.