Herr talman! Det finns ett afrikanskt ordspråk som
säger: "It takes a village to raise a child." Det krävs
ett helt samhälle att fostra och utveckla ett barn. Är
det inte fint? Det krävs ett helt samhälle att fostra och
utveckla ett barn.
Jag hoppas att debatten i dag, som så förtjänstfullt
har begärts av kds, kommer att handla om just detta.
Det har sagts, och det kan sägas igen, att det stora
flertalet av våra svenska barn har det bra. Men de
barn och ungdomar som redan tidigare levde i en
jobbig tillvaro får det allt sämre, vilket gör att skillna-
derna mellan de barn som mår bra och de barn som
mår dåligt ökar.
Det står också klart att det är många barn som far
illa, och det är många invandrarbarn som far illa. Vi
måste nog börja bry oss om varandra litet mer. Sam-
hället i form av det offentliga klarar inte att ge all den
trygghet som vi människor kan ge varandra. Vi behö-
ver ge varandra och framför allt barnen mer tid.
I en tid med ekonomiska neddragningar får vi akta
oss för att skylla allt på ekonomin. Även barn måste
förstå ekonomiska realiteter. Det viktiga är att vi ger
ekonomiskt utrymme för att i första hand stötta dem
som verkligen behöver stöd. Jag tänker också på dem
som har svåra handikapp, där assistenthjälp handlar
om livskvalitet och inte bara pengar.
Vi politiker måste vara mycket observanta på de
förändringar som sker. Ingen av oss vill ha tillbaka
slumområden i Sverige. Men det finns signaler som vi
måste reagera på. Det finns en tendens till en kraftig
segregering i boendet. Det finns signaler från skolan
som vi måste vara lyhörda till. Skolan är ju en viktig
del av det lokalsamhälle, det grannskap som barn
lever i och utgör en stor del av deras tillvaro under
uppväxttiden.
Vi politiker har ett ansvar att gå före. Vi måste
stimulera fram en förändring. Översyner och kommit-
téer är väldigt bra, en barnbilaga som belyser situatio-
nen är bra, men jag skulle vilja fråga: Vilken strategi
har regeringen för att använda den här kunskapen till
att vända utvecklingen, till att gå före och medverka
till att överbrygga skillnader mellan kommuner och
mellan bostadsområden?
Jag är glad över den mycket mjuka framtoning
som statsrådet har i sociala frågor, för jag tror att vi
måste in med mycket mjukhet när vi pratar om våra
barn. Vi har alla ett ansvar för att ge barnen en hållbar
uppväxt. Det är den största garantin för Sveriges
framtida utveckling. Den sociala dimensionen måste
in i debatten om landets tillväxt. Så länge vi inte har
riktiga konsekvensbeskrivningar, förslag och beslut
vet vi faktiskt inte vad som inträffar, och då blir det
inte heller någon beredskap att möta besparingar och
nedskärningar så att prioriteringarna görs rätt.
Centerns förslag om ett beskattat barnkonto
handlar om en omfördelning till fördel för just de
familjer och barn som i dag har det svårast ekono-
miskt, t.ex. ensamma mammor, arbetslösa, lågin-
komsttagare, de som inte har tillgång till kommunal
barnomsorg. Barnkontot är för oss en prioriterad
reform, som handlar om rättvisa och valfrihet. Vård-
nadsbidraget var ett steg på vägen, men tyvärr vågade
inte regeringen ha det kvar så att det kunde utvärde-
ras.
I vårpropositionen har dessutom Centern försökt
att värna om barnfamiljernas ekonomi. Barn behöver
trygghet, tillit och tid. Barn behöver resurser i form av
vuxenkontakter.
Det finns en intressant kommunstudie som Rädda
Barnen har genomfört. Den bygger på intervjuer med
flera hundra barn i fyra kommuner. Genom att man
frågar barn får man veta också vad de tycker. Här
visar det sig att barn, framför allt flickor, är rädda för
det våld som finns mellan barn. Det finns inga vuxna
att vända sig till när det behövs.
Barnen behöver andra vuxna som komplement till
föräldrarna. De vuxna som inte orkar med sin föräld-
raroll behöver stöd av andra vuxna. Barns villkor
hänger intimt samman med föräldrarnas, varför deras
situation måste förändras för att barnens situation
skall kunna påverkas. När en familj får problem drar
sig samhället långsamt undan i stället för att grann-
skapet går in och stöttar där det finns problem.
Jag anser att det handlar mycket om att det sociala
kontaktnätet kring barnen fungerar sämre i dag. Vi har
inte tid att lära oss att lyssna, att förstå, att verkligen
sätta barnen i centrum. Vi har inte lärt oss att göra det
i de politiska besluten. Beslutsfattare vet inte hur man
gör, och därför hoppas jag att dagens debatt, de
kommittéer som arbetar och den översyn som pågår
skall lära oss i Sverige att sätta barnet i centrum för
att åstadkomma barnets bästa enligt barnkonventio-
nen.