Herr talman! Jag konstaterade i en replikrunda ti-
digare vad Bo Könberg sade när han talar om olika
förmånstak och olika avgifter. Det finns som han
säkert känner till ett väl etablerat generellt välfärds-
system som svensken i gemen har accepterat och
tycker om. Han känner också till hur budgeten och
det statsfinansiella läget har varit under åren och var
vi befinner oss i dag. Då kan han finna en hel del svar
på sina frågor.
Men det som jag reagerade lite grann för var att
Bo Könberg, såvitt jag förstod, var beredd att gå från
5,5 basbelopp upp till 7,5 basbelopp när det gäller a-
kassesystemet.
Samtidigt har Bo Könberg och jag deltagit, vilket
tidigare talare har diskuterat, i en CNS-debatt, där jag
blev väldigt bekymrad över just välfärdsrapportens
åsikter om a-kassesystemet. Detta finns att läsa på s.
145. Men grundtanken i det resonemanget, som Bo
Könberg anslöt sig till, var, om jag förstod det rätt, att
man skulle socialisera a-kassan för att det var ett - jag
måste tyvärr använda ordet - perverst system. Det
finns anledning att återkomma till den debatten.
Beträffande det som sades om FINSAM, raka rör
och avgifter, vill jag säga att det talar lite grann mot
sig självt, tycker jag, när vi konstaterar att socialför-
säkringarna kostar mer pengar än vi har anslagit. När
man då talar om raka rör och att hämta pengar ur
sjukförsäkringsdelarna vill jag säga att det definitivt
inte är fråga om några raka rör däremellan och avgif-
ten.
För den uppmärksamme sade jag att regeringen
återkommer i en särskild proposition vad gäller rehab.
Det handlar om att ta till vara alla bra saker som har
kommit fram för att sedan försöka samla det hela och
gemensamt göra någonting bra av det.
När det gäller närståendepenningen kan jag bara
säga att det är just utifrån budgetsituationen som det
inte går att genomföra vad som här tagits upp.