Herr talman! Ronny Olander hoppades på en bra
replikdebatt, och jag skall göra det lilla jag kan för att
bidra till den genom att ta upp några av de frågor som
Ronny Olander ställde i sitt inlägg.
Den ena frågan handlade om att Ronny Olander
var mycket tydlig i fråga om att ett syfte med social-
försäkringarna var att omfördela mellan människor
med olika risker. Där är vi helt överens.
Den fråga som jag har till Ronny Olander är var-
för han är anhängare av att man skall ha olika för-
måns- och avgiftstak i sådana system. Varför vill
Ronny Olander ha ett tak för förmåner, det gamla
som vi har haft sedan 50-talet, medan han däremot
låter himlen vara tak för själva avgifterna?
Den andra frågan gäller FINSAM-systemet, som
jag var inne på redan i mitt tidigare inlägg. Jag är lite
nyfiken på hur Ronny Olander ser på det som nu har
hänt. Vi har haft en försöksverksamhet, som Ronny
Olander omnämnde, i fem områden. Den fick våren
1997 ett mycket positivt omnämnande av Riksförsäk-
ringsverket och Socialstyrelsen i den beställda utvär-
deringen, och den har av regeringen och, tyvärr, av en
riksdagsmajoritet lagts på is en bra bit in på 2000-
talet. Någon gång på hösten 2001 kanske man skall få
reda på om de goda erfarenheterna från FINSAM
skall utnyttjas. Varför?
Min tredje fråga gäller närståendepenningen. Där
har Ronny Olander och hans kolleger i utskottet när
det gäller förslaget från Centerpartiet och Folkpartiet
sagt att utskottet ser "inga ekonomiska möjligheter att
inom en nära framtid utöka förmånerna". Det står,
herr talman, i detta sammanhang inte hur mycket det
kostar. Men det är fråga om en kostnad på ca 50 mil-
joner kronor. Det är förvisso pengar, men man kan
om man vill jämföra det med anslaget i dess helhet på
80 500 miljoner kronor eller vad maxtaxan skulle
kosta, nämligen minst 3 500 miljoner kronor. Det är
uppenbart att det inte är pengarna som det är fråga om
utan en ovilja att vilja hjälpa de närstående.