Fru talman! Två av de mest centrala delarna i väl-
färdspolitiken är för oss socialliberaler för det första
att ha en sjukvård, äldreomsorg, skola, handikappom-
sorg, m.m. som är tillgänglig för alla medborgare,
oavsett förmögenhets- eller inkomstförhållanden. För
det andra är det, vilket har mer att göra med den här
punkten på dagordningen, att vi har goda socialför-
säkringar eller trygghetsförsäkringar. De skall vara
allmänna, avgifterna skall tas ut utan hänsyn till vil-
ken risk den enskilde löper och de skall handla om att
i hygglig utsträckning ersätta den förlust som man har
rönt. Det senare leder fram till den s.k. inkomstbort-
fallsprincipen. Det är den bortfallna inkomsten som
försäkras i trygghetsförsäkringar.
Det har under det senaste decenniet ägt rum en
mängd förändringar inom de svenska socialförsäk-
ringarna. Många av oss har varit medskyldiga till
detta. Men det är alldeles uppenbart att det behöver
tas ett mer samlat grepp över de svenska socialförsäk-
ringarna. Vi har från fem partiers sida lyckats göra
det med den största och kanske viktigaste av våra
socialförsäkringar, den som har att göra med hur vi
skall ha det ekonomiskt på gamla dar, pensionssys-
temet.
Men i övrigt har det inte tagits något riktigt bra
samlat grepp, även om en del förändringar har ägt
rum under 90-talet som har gått åt rätt håll, enligt vår
mening, och som har handlat om att göra försäkring-
arna mer försäkringsaktiga.
Vi lade, fru talman, sommaren 1997 fram ett för-
slag om en stor reform på det återstående socialför-
säkringsområdet, en reform som till vissa delar var
inspirerad av den stora pensionsreformen. Enligt det
förslag som vi lade fram skulle vi få till stånd tre
stycken självständiga socialförsäkringar: en för pen-
sionerna, som vi nästan är klara med nu, en andra vid
sjukdom, inklusive långtidssjukdom, dvs. det som vi i
vanliga fall har förtidspensioner för, och, till skillnad
mot nuläget, en tredje socialförsäkring vid arbetslös-
het.
Samtliga dessa försäkringar ville vi i mycket stör-
re utsträckning skulle utformas med s.k. raka rör. Det
skulle finnas ett samband mellan den avgift man
betalade och den förmån man fick ut i den händelse
det man försäkrade sig mot inträffade: sjukdom, ar-
betslöshet eller glädjen att få bli gammal.
De raka rören i socialförsäkringarna har enligt vår
mening också mycket att göra med att försöka få till
stånd en bättre tingens ordning vad gäller skatter och
förmåner i vårt land, dvs. kunna minska de skattekilar
som många gånger är mycket stora. Ett av de största
problemen om man har ett så pass högt samlat skatte-
och avgiftstryck som vi har i vårt land är ju att det
hämmar arbetsviljan, inte minst den vita arbetsviljan.
Ett sätt att minska de problemen är förstås att få ett
större samband mellan de i och för sig obligatoriska
avgifterna och de förmåner som man får. Därmed
skulle skattekilar och marginaleffekter kunna mins-
kas.
De här socialförsäkringarna, eller trygghetsförsäk-
ringar som vi har kallat dem, skulle vara åtskilda från
statsbudgeten. De skulle stå under tillsyn av en myn-
dighet, t.ex. Finansinspektionen, och alltså vara själv-
ständiga.
Vi har, fru talman, utvecklat de här tankegångarna
i samband med behandlingen av dagens frågor. Vi har
pekat på några av huvudprinciperna i reservation nr 3.
I samband med att vi presenterade det här försla-
get skrev vår partiledare Lars Leijonborg till övriga
partiledare och föreslog att man skulle ha gemen-
samma samtal i akt och mening att uppnå en bred
överenskommelse, kanske liknande den som vi lyck-
ades med på pensionsområdet, då mellan 80 % och
85 % av kammarens ledamöter stod bakom reformen.
Vi fick i massmedierna relativt trevliga kommen-
tarer från en del av de andra partiernas sida. Social-
demokraternas partisekreterare och före detta social-
minister Ingela Thalén uttalade sig välvilligt om be-
tydande delar av förslaget. Inte alla, jag tror det fram-
för allt var egenavgifterna hon inte var så förtjust i,
icke oväntat. Moderaternas partiledare, Carl Bildt,
uttalade sig också positivt om det, och vi fick positiva
kommentarer från olika håll. Så mycket har inte hänt i
frågan sedan dess, kan jag säga.
Vi har i utskottet, fru talman, stött förslaget om en
bred utredning av de här frågorna. Det har i år bara
fått fyra partier bakom sig. Miljöpartiet har hoppat av
sedan i fjol, vilket var synd, eftersom de fem partier-
na hade räckt för ett tillkännagivande till regeringen.
Nu kan regeringen göra det här ändå. Därför vän-
der jag mig till socialförsäkringsminister Maj-Inger
Klingvall och undrar hur socialdemokraterna i dag ser
på möjligheterna att åstadkomma en bred uppslutning
bakom en reform liknande pensionsreformen på de
här områdena. Eftersom hon finns här i kammaren
och är anmäld på talarlistan finns det goda möjlighe-
ter att få ett svar på den frågan, kan jag tro.
Bakom förslaget om en bred utredning står de fyra
borgerliga partierna. Det är ingen hemlighet att det
finns skillnader i synen på de olika socialförsäkring-
arna mellan de partierna. Det är kanske inte heller
någon hemlighet vad de skillnaderna består i.
Jag delar bl.a. Rose-Marie Frebrans uppfattning
att det är utomordentligt värdefullt att man i den all-
männa debatten lyfter fram olika förslag. Senast
skedde det i skriften från SNS, där man bl.a. har gjort
en intressant genomgång av de s.k. medborgarkonto-
na, som ibland har dykt upp i debatten och som
handlar om att man i stor utsträckning skulle gå från
en försäkringsmodell till en sparmodell. Det är något
som vi från Folkpartiets sida inte tycker verkar vara
något riktigt bra förslag om man vill ha någonting
som skall skydda människor mot risker. Det är en syn
som, såvitt jag kan se, har delats av de av SNS nyin-
rättade välfärdsråden.
Fru talman! Det finns förstås på den här punkten
flera andra förslag än de grundläggande principer
som jag har valt att tala om inledningsvis. En stor och
tung fråga handlar om på vilket sätt sjukförsäkringen
skall samverka med sjukvården.
Det är alldeles uppenbart att det finns berörings-
punkter. Det ledde till att ett antal personer från skilda
partier i bohuslandstinget i mitten på 80-talet vände
sig till den dåvarande socialdemokratiska regeringen
med ett förslag om att man skulle få pröva att använ-
da delar av sjukförsäkringen för att korta vårdköer.
Tanken bakom var så rasande enkel som att det för-
stås är bättre att människor får en operation och kan
komma på benen igen, komma tillbaka till arbete eller
vad det är fråga om, hellre än att man månad efter
månad betalar ut passiva pengar.
Det dröjde länge innan de och vi i Folkpartiet fick
gehör för den här tankegången. Men vi fick det en bit
in på 90-talet, efter många års tjatande. Tyvärr har
den nuvarande regeringen, med de ansvariga statsrå-
den på Socialdepartementet, stoppat de försöken
fr.o.m. den 1 januari i år. Man har röstat ned en fort-
sättning av den s.k. finansiella samordningen, FIN-
SAM-modellen, och infört någonting annat som har
samma efternamn och ett vackert förnamn, nämligen
fri. Det kallas för FRISAM. Men det synes vara näs-
tan omöjligt att få reda på vad det egentligen handlar
om. De som har fått pröva den förra modellen är
mycket ledsna för att de inte har fått fortsätta med
densamma.
Jag har en fråga även i anslutning till detta till so-
cialförsäkringsministern: Är det rätt uppfattat att de
lyckosamma försöken med FINSAM skall ligga i
träda till en bra bit in på år 2001, när regeringen möj-
ligen samlar sig till en utvärdering av en annan mo-
dell än den som det här är fråga om?
Ett problem som vi har kunnat uppmärksamma i
utskottet under hösten är att ett av kontona som lyder
under detta utgiftsområde, som har att göra med sjuk-
försäkringen, verkar överskridas kraftigt. Även om
man skulle tillgodoräkna sig att det blir mindre an-
vändning av pengarna på rehabiliteringsanslaget,
vilket kan vara bekymmersamt i sig, tycks det handla
om ett överskridande på över 1 miljard kronor. Ut-
skottet kommer att ägna sig åt att försöka sätta sig in i
den frågan. Men även här vore det intressant att få
veta mer om hur det ansvariga statsrådet ser på dessa
kraftiga överskridanden.
Till sist, fru talman, skulle jag vilja säga några ord
om närståendevården. Det är förstås som så att vi i
vårt samhälle skall ha tillgång till vård för alla männi-
skor, oavsett vilka förhållanden de lever under. Själv-
klart skall det vara så oavsett inkomst, förmögenhet,
m.m., oavsett om de har närstående eller inte och
oavsett om man har närstående som vill, kan och
orkar ställa upp. Men de insatser som de närstående
gör i vårt land är utomordentligt omfattande och helt
nödvändiga för att vi skall kunna upprätthålla en
anständig omsorg om framför allt äldre människor i
vårt land.
Vi har från Folkpartiets sida nu för fjärde året i
rad motionerat om att man skall vara mer generös när
det gäller reglerna för närståendepenningen. Vi har
motionerat om att staten borde känna sitt ansvar och
ta upp överläggningar med bägge kommunförbunden
om hur man gemensamt, inte bara med pengar utan
också med insatser som avlösning m.m., skall kunna
stödja de närstående som vill och orkar ställa upp.
Detta avslås regelmässigt av majoriteten. T.o.m.
det i de här sammanhangen ganska begränsade för-
slaget att man skulle kunna ta ut närståendepenning
för en längre tid än 60 dagar, och där kostnaden är i
storleksordningen 40 miljoner om året, säger ut-
skottsmajoriteten att det inte finns några ekonomiska
möjligheter till. Det finns inga ekonomiska möjlig-
heter. Detta säger man i ett parti som under valrörel-
sen kastade ut ett i och för sig intressant förslag om
maxtaxa på daghemmen till en kostnad av minst
3 500 miljoner kronor.
Fru talman! Det är beklagligt hur man år efter år
från riksdagsmajoritetens sida är så pass negativ mot
de närståendes insatser. De som eventuellt delar min
uppfattning har möjlighet att instämma i reservation
nr 6.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3,
5 och 6. De gäller de liberala principerna för en re-
formering av socialförsäkringen, den gemensamma
reservationen om utredning och reservationen om
närståendepenning.