Herr talman! Utgiftsramarna har redan beslutats.
Detta innebär att de moderata parti- och kommitté-
motionerna kan sägas vara avslagna. Det sakliga
innehållet har knappast debatterats, helt i enlighet
med den nya ordningen. På utgiftsområde 11 har vi
moderater inga reservationer, men vårt särskilda
yttrande om hanteringen av änkepensionen gäller en
principiellt tung fråga.
Redan 1988 gjordes stora ingrepp i änkepensio-
nerna. Motiveringen var att kvinnors förvärvsarbete
drastiskt hade ändrats och att män och kvinnor därför
i princip borde behandlas lika - eller åtminstone mer
lika.
Övergångsreglerna var i det ursprungliga förslaget
mycket begränsade, trots att det tar decennier för
förändrade förvärvsmönster att slå igenom. Den dåva-
rande socialdemokratiska regeringen hade helt missat
eller underlåtit att beakta denna tröghet.
Kritiken 1987 ledde till ändrade och förbättrade
övergångsregler, som dock var behäftade med åt-
minstone ett principfel.
Momentet av behovsprövning fördes in i ATP-
systemet, där det inte hörde hemma. Här fanns alltså
en viss form av prejudikat, som utnyttjades när nio år
senare regeringen fick igenom förslag om att in-
komstpröva folkpension och pensionstillskott till
änka fram till dess att hon fyllt 65 år. De andra fick
ingen sådan pension.
Riksdagsbeslutet 1997 var ett brott mot den kom-
promiss som slöts i utskottet om efterlevandepensio-
nerna 1988 och som antogs av riksdagen. Överens-
kommelsen bröts och förändringen genomfördes med
en stor brådska som inte kunde tolereras, och med
rätta skriver ett antal moderata motionärer om detta.
Nyström och Ekendal talar om konfiskation, Rolf
Gunnarsson använder samma ord och Inger René och
Kent Olsson påpekar helt korrekt att enskilda männi-
skors ekonomiska planering i ett slag slagits i spillror.
Moderaterna avvisade 1997 års förslag direkt och
kräver i årets budgetmotion att änkepensionens regler
återställs till vad som gällde före 1997. Samma gäller
omställningspensionen som kortades från tolv till sex
månader. Vi har alltså varit konsekventa. Jag låter
andra fundera på om också de har varit det.
En principiell fråga som tyvärr inte belysts till-
räckligt är om kvinnor har nått en sådan inkomstjäm-
ställdhet att efterlevandepensionerna kan försämras,
ja "pensioneras".
Synpunkter från ekonomhåll, inte från socialpoli-
tiskt håll, kan ge debatten ett nytt perspektiv. Ekono-
men Magnus Henrekson har nu senast i Ekonomisk
debatt nr 8 konstaterat att de förvärvsarbetande i
Sverige har mycket lång arbetstid om man både tar
hänsyn till antalet timmar i reguljärt yrkesarbete och
icke betalt egenarbete som de måste utföra. Han jäm-
förde USA och Sverige när det gäller marknadsarbe-
tets tillväxt, egenarbetets omfattning samt sysselsätt-
ningsfrekvens och sysselsättningsprocenten för ame-
rikanska och svenska kvinnor.
Så här skriver han:"Eftersom en mycket stor del
av det obetalda arbetet är hushållsrelaterat och hu-
vuddelen av detta utförs av kvinnor, borde en ökad
professionalisering av de hushållsrelaterade tjänsterna
avspegla sig i en ökning av kvinnors närvaro på ar-
betsmarknaden både vad gäller sysselsättningsandel
och genomsnittligt arbetad tid."
En jämförelse mellan svenska och amerikanska
kvinnor ger följande resultat.
"Sysselsättningsfrekvensen för amerikanska kvinnor
ökade från 49,6 till 67,1 procent mellan 1976 och
1997, medan den endast ökade"- och det är verkligen
förvånande siffror -"från 67,3 till 68,9 procent för
svenska kvinnor". Jämför alltså en ökning med 19
procentenheter i USA mot 1 procentenhet i Sverige.
Tar man hänsyn till den genomsnittliga arbetstiden
passerade den kvinnliga sysselsättningen i USA den
svenska redan under 1970-talet och ligger 20 % högre
i USA än i Sverige i dag. Henreksons slutsats är att
denna stora skillnad aldrig hade uppstått om inte den
hushållsrelaterade tjänstesektorns professionalisering
varit snabbare i USA än i Sverige.
Tyvärr har föreställningen att svenska kvinnor har
en förvärsvärvsintensitet som snabbt närmar sig man-
nens anammats okritiskt. Det är en myt. Utvecklingen
från 70-talet är inte uppmuntrande, och slutsatsen blir
att försämringar av änkepensionerna slår hårt. Den
genomsnittliga änkan får sämre standard när hennes
livskamrat dör, och hon drabbas då också oaccepta-
belt av den år 1997 hastigt genomförda försämringen.
Det finns således två beslut som borde fattas sna-
rast möjligt om vi var rationella och hade viss social
medkänsla - ett kortsiktigt och ett mera långsiktigt.
Det kortsiktiga innebär att änke- och omställ-
ningspensionerna återställs till det som gällde före
1997 års ändring.
Det mer långsiktiga innebär att skatteregler för att
främja den hushållsnära servicesektorn och sedan
också hela servicesektorn bör sättas i sjön snarast.
Om inte sviker socialdemokraterna och kanske andra
vänsterpartister två politiska mål - det socialpolitiska
samt jämställdhetsmålet. I det senare fallet brukar
statsministern helt felaktigt framhålla att Sverige är
det stora goda exemplet. Siffrorna har talat emot det.
Budgetreglerna ger mig ingen möjlighet att yrka
på våra motionsförslag - och det må vara hänt. Men
det vore lovvärt om Henreksons artikel i Ekonomisk
debatt blev jullektyr och ledde till nytänkande för den
vänstermajoritet som brukar kalla sig radikal men
som jag ibland i mina mörka stunder kallar bakåtsträ-
vande.
Jag tycker att vi kan vara överens om att social
trygghet aldrig kan finnas om vi inte har en mycket
fast och stabil grund som de tillväxtskapande krafter-
na utgör. Det är alltså god ekonomi, flexibilitet,
mångfald, osv. som gör att vi också kan bygga upp
goda sociala system.