Fru talman! Det är många som fyller 100 år i Sve-
rige just nu. Facket och arbetsgivarna började organi-
sera det växande svenska näringslivet i slutet av förra
seklet, och de politiska partierna började organisera
och befolka den framväxande demokratin i början av
det här seklet. Men också den svenska välfärdspoliti-
ken börjar bli en hundraåring.
Redan på den tiden drevs nya socialpolitiska lös-
ningar fram av industrialismens stora förändringar i
omvärlden. De gamla behövde pensioner som nådde
längre än till släkten och den lilla gården. Fabrikernas
arbetare behövde försäkringar mot olyckor. Den
gamla fattigvården räckte inte till inne i städerna.
Fristående försäkringskassor bildades för att jämna ut
allvarliga risker för arbetslöshet och sjukdom.
Socialpolitiken i Sverige utvecklades hand i hand
med att Sverige förändrades från ett av Europas i
särklass fattigaste länder till ett av Europas rikaste.
Välfärdsstaten grundades på rättfärdighetens moralis-
ka kraft. Den byggde på rättvisa och en krävande
pliktmoral; mot underdånighet, mot privilegier och
klasskillnader. Det var en stark idé, och den vann stor
uppslutning. Enorma samhällsförändringar i Sverige
kunde accepteras i folkhemmets namn. Folkhemmet
slog också en bro mellan det gamla landsbygdssam-
hället och de nya industristäderna.
Men nu kan man inte längre tala om någon stark
och bärkraftig idé i svensk välfärdspolitik. Den mo-
raliskt kärva undertonen är sedan länge övergiven till
förmån för luddiga sociala rättigheter och statens och
kommunernas lika luddiga sociala skyldigheter. De
sociala välfärdssystemen har visserligen behållit sina
utanverk, men alltmer tömts på ekonomiska resurser
och moraliskt innehåll. Regelförändringarna har varit
så många att mycket få i dag har överblick över hel-
heten. Sedan 1990 har 330 ändringar genomförts i det
svenska socialförsäkringssystemet. Socialpolitikens
trovärdighet har urholkats i takt med att gamla löften
inte har visat sig hållfasta. Inte ens ATP överlevde.
Två viktiga gestalter drev det svenska och det so-
cialdemokratiska välfärdsbygget framåt. Det var
finansministern som kodifierade Sveriges höga till-
växt i årliga budgetar och socialministern som drev
fram de reformer som Socialdepartementet lyckades
övertyga Finansdepartementet om att Sverige hade
råd med. Ofta var de här två herrarna oense, men de
behövde varandra. Med kärvhet och godhet skulle
den svenska socialpolitiken utformas. Socialministrar
och finansministrar hade också en stark ställning i
socialdemokratiska regeringar på den tiden.
Men dessa båda figurer symboliserar i dag nästan
övertydligt att Sverige inte längre är som Sverige en
gång var. Finansdepartementet har mist sina styrspa-
kar över den svenska ekonomin, som liksom de
svenska företagen inte ens längre kan kallas svenska.
Och nyligen kunde statsministern varken behålla eller
rekrytera en socialminister till sin nya regering. Kan-
ske var det på goda skäl. För vad är egentligen upp-
giften för en svensk socialminister i dag? Ingen vet,
allra minst socialministern.
Det gamla håller alltså inte längre. Men vart är vi
på väg i stället?
Välfärd och trygghet är fortfarande viktigt för
människor i Sverige. Även i dag, 100 år senare, måste
socialpolitiken bygga på begripliga principer om vad
som är rätt och vad som är fel, om rättigheter och
motsvarande skyldigheter, om frihet och självstän-
dighet och också om ansvar för sig själv och sin fa-
milj. Socialpolitiken måste vara respekterad för att
kunna uppfylla sina åtaganden mot dem som inte har
något annat alternativ eller någon annan utväg. Och
just därför får den inte ställa ut löften som den inte
kan infria.
De fundamentala uppgifterna för socialpolitik och
socialförsäkringar är två. Den ena är att se till att
fattiga som av olika skäl inte kan klara sig själva får
en generös och pålitlig hjälp av oss alla andra. Den
andra är att se till att alla vi andra får trovärdiga in-
strument och god hjälp med att bygga upp vår egen
trygghet över livets olika skeden.
I dag misslyckas Sverige med båda de här upp-
gifterna.
De fattiga och utsatta i Sverige tar allt mindre an-
del av politikens och välfärdens uppmärksamhet i
anspråk. De är marginaliserade, inte bara i samhället
utan t.o.m. i själva socialpolitiken. Riksdagens utred-
ningstjänst har för min räkning undersökt utveckling-
en av bidrag till de sämst ställda i Sverige sedan
1920. Då stod de bidragen för nära 40 % av de totala
svenska socialpolitiska kostnaderna. 1940 hade de
sjunkit till 15 % och 1970 till bara 1 %, för att med
dagens höga arbetslöshet ha ökat ett par procenten-
heter.
Det här är inte vetenskap men det antyder att bara
en mycket liten bråkdel av de resurser som en gång
motiverade svensk socialpolitik i dag gör nytta där
det var tänkt.
I dag är uppgifterna för en ny välfärdspolitik defi-
nitivt annorlunda än vad de var vid seklets början.
Men jag tror inte att de för den sakens skull är mind-
re. Vår personliga trygghet engagerar oss nu som den
gjorde då. Och precis som för 100 år sedan drivs
förändringar i tryggheten fram av förändringar i vår
omvärld, och omvärlden har inte stått stilla.
För det första kommer globaliseringen att få dra-
matiska konsekvenser för socialpolitiken. Dels kom-
mer skattebetalarna och skattebaserna att bli alltmer
rörliga, vilket innebär att den traditionella synen i
Sverige på svensk socialpolitik som annorlunda och
dyrare än andra blir svår att upprätthålla framför allt
om inte medborgarna upplever att de får väldigt
mycket valuta för pengarna. Dels leder rörligheten till
att medborgare kommer att kunna kräva att ta med sig
sina sociala skyddsnät och rättigheter över nations-
gränsen. Det kommer att bli allt mindre relevant att
tala om en nations trygghetssystem och allt viktigare
att kunna tala om enskilda medborgares personliga
trygghet.
För det andra står Sverige inför stora demografis-
ka förändringar. Den dramatiska ökningen av antalet
äldre och på sikt andelen riktigt gamla i Sverige leder
till behov av helt nya lösningar på åldrandets pro-
blem. De första 40-talisterna går i pension nästa år.
Om 20 år kommer Sverige att ha fler åttioåringar än
någonsin förut. Först kommer många att vara pigga
pensionärer med rikliga resurser och relativt höga
anspråk. Sedan kommer många att bli sjuka och i
behov av vård. Omsorgen och sjukvården kommer då
att behöva helt nya kostymer. Många kommer att
vilja köpa välfärdstjänster på den privata marknaden
så länge de fortfarande är hyggligt friska. Jag tror att
potensläkemedlet Viagra bara antyder början på de
livskvalitetsprodukter som kommer att efterfrågas.
Skall det här komma fler till del än dem som har det
hyggligt gott ställt på grund av bra pension eller kan-
ske en färdigamorterad villa kommer det att krävas
helt nya former för "välfärdsföretagande", för försäk-
ringar och för sparande.
För det tredje måste Sverige inse att integrations-
och segregationsfrågorna blir en central del av den
svenska socialpolitiken. I det tydliga utanförskap som
den traditionella svenska invandrar- och flyktingpoli-
tiken har medverkat till att skapa ligger fröet till all-
varliga sociala omvälvningar i Sverige. Får man inte
med egen kraft bygga sig en bättre framtid i Sverige
kommer kraften att användas till andra saker. När
tillräckligt många människor upplever sig stå utanför
samhällets gemenskap, utan chans att ta sig in, utan
chans till social klättring kommer frustration att över-
gå i katastrofer som angår alla svenskar var vi än bor.
Jag tror att företagsamhet i allmänhet och företa-
gande i synnerhet är nyckeln till integration i Sverige.
Allt flum, med all respekt, om "ömsesidig anpass-
ning" och "vi har alla ett ansvar" kan möjligen döva
ett och annat dåligt samvete som inte vill se gamla
lösningar omprövas i Sverige. Men i grund och botten
är det bara det fria samhällets öppenhet för nya initi-
ativ, en fri marknad och fri etableringsrätt, som kan
ge människor med "fel förutsättningar" en chans att
bli någonting i Sverige. I företagen kan man se en bro
mellan Ericsson eller Volvo och Rinkeby eller Ro-
sengård. Det är ett språk som alla som vill något
begriper sig på. Där betyder prestationer mer än hud-
färg och efternamn. Det är ingen tillfällighet att
många invandrare världen över är exceptionellt fram-
gångsrika i tuffa och konkurrensutsatta branscher som
idrott och musik. Här finns nämligen ingen annan
rättvisa än den att bli bedömd efter det man presterar.
En stor svensk välfärdsreform skulle kunna hämta
näring ur goda svenska politiska rötter. Här finns
djupt kända stråk av självständig stolthet, att inte
ligga andra till last, varken sina egna barn eller det
offentliga. Här finns en tradition av sparande och av
att bygga för framtiden som inte ens inflation och
låneekonomi helt har lyckats slå sönder. På den grun-
den skulle vi kunna reformera välfärdspolitiken i
Sverige inför ett helt nytt sekel.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tion 1 i betänkandet.
(Applåder)