Herr talman! Jag vet inte om jag är ensam om att
inte förstå svaret på min fråga om varför Ronny
Olander tycker att det är bra med olika förmåns- och
avgiftstak. Jag kanske får be Ronny Olander göra ett
försök till, förutom detta med att hänvisa till en
mängd andra saker än det som fanns med i hans in-
lägg.
Vi hade faktiskt gemensamma förmånstak och
avgiftstak i socialförsäkringarna under 50- och 60-
talen. Möjligen kan man till Ronny Olander och övri-
ga socialdemokrater här i kammaren ställa frågan
varför det system som uppenbarligen Gustav Möller,
Torsten Nilsson och Tage Erlander tyckte var ett bra
system, med gemensamma förmåns- och avgiftstak i
socialförsäkringarna nu är så förkastligt. Det kanske
finns ett svar på den frågan.
Jag blev heller inte riktigt klar över Ronny Olan-
ders svar när det gäller FINSAM-försöket. Min fråga
gällde egentligen bara: Hur kommer det sig, beträf-
fande den försöksverksamhet som hela kammaren har
ställt sig bakom och som vid en utvärdering av de två
myndigheter i Sverige som sysslar med frågan har fått
mycket goda betyg, att slutsatserna under fyra års tid
skall ligga på is i stället för att tillämpas?
I fråga om närståendepenningen låter det sig för-
stås upprepas, som Ronny Olander gjorde, att det är
för dyrt. Men min fråga var egentligen: Hur ser prio-
riteringslistan ut för Ronny Olander och övriga soci-
aldemokrater, och kanske för några till här i kamma-
ren, när man tycker att en förstärkning av möjlighe-
terna för närstående som vårdar mycket sjuka anhöri-
ga - det handlar om en ökning med 50 miljoner kro-
nor - inte kan klaras av, när man samtidigt, som
Ronny Olander gör, kan gå till val på att införa en
maxtaxa som i sig är intressant men som kostar minst
3 500 miljoner kronor?