Fru talman! Som så många andra i den här salen
ser jag med tillförsikt fram emot att vi kommer till ett
beslut i den här utdragna frågan. Att beslutet i stort
sett sammanfaller med vad riksdagen sade redan för
14 månader sedan gör inte saken sämre. Men nu blir
beslutet tydligare.
I den delvis upphetsade debatt som föregått be-
slutet har det ibland framställts som att det skulle råda
jättestora motsättningar mellan ÖB, riksdagen och
Försvarsdepartementet och att den ena parten skulle
vara okunnigare och mer inkompetent än den andra.
Jag menar att detta är fel. Det kan självfallet finnas
spänningar mellan olika beslutsnivåer och delade
meningar. Men jag tror mer att det beror på att vi har
olika ansvarsområden och att vi därmed kan komma
fram till olika bedömningar, inte att skillnaderna
skulle bero på brist på kompetens.
För riksdagens del har vi självfallet som huvud-
uppgift att göra en säkerhets- och försvarspolitisk
bedömning och därmed noga lyssna till vad ÖB och
Försvarsdepartementet har att anföra i frågan. Därut-
över har riksdagen självfallet det yttersta bevillnings-
ansvaret, vilket ska ställas mot andra angelägna upp-
gifter i samhället. Sedan kan det tillkomma övervä-
ganden om miljö, risker, samhällsekonomiska hänsyn
och liknande relevanta synpunkter.
Till dem som nu raljerar över det förslag som vi
har att fatta i dag och kallar det för hemsnickeri och
liknande skymford vill jag bara säga att detta nog är
det mest grundligt genomarbetade förslag som riks-
dagen har haft att ta ställning till de senaste åren.
All flygexpertis som finns i det här landet har fått
komma till tals. Jag skulle tro att samtliga partigrup-
per gjort besök på samtliga flygflottiljer i landet och
haft dialog med de berörda. Vi har gjort det och jag
tror att de andra också har gjort det. Naturligtvis har
utskottet och partigrupperna fått höra olika synpunk-
ter, och visst kan det slutliga beslutet ha brister. Men
ingen kan påstå att flygfrågan inte är grundligt be-
redd.
Jag har också några kommentarer till våra slutliga
överväganden.
Ekonomin har Berit Jóhannesson grundligt gått
igenom och jag instämmer helt och fullt. När vi för
ett och ett halvt år sedan började ta tag i det här för-
svarsbeslutet ordentligt vände vi oss till riksdagens
utredningstjänst för att få reda på hur mycket de olika
förbanden kostade. Då fann vi att det dyraste i Sveri-
ge var F 16. Det kostade 929 miljoner per år. Det
redovisade året hade man överskridit budget med 100
miljoner. Det näst dyraste var F 10 i Ängelholm. Det
kostade det året 741 miljoner. I de 741 miljonerna
ingick 40 miljoner för flygskolan. För övriga flottiljer
låg kostnaden på ca 450 miljoner per styck, så det är
en mycket dyr verksamhet vi pratar om. Därför är
varje flottilj mycket viktig. En flottilj mindre gör
ungefär ½ miljard i besparingar.
Det är självfallet inte konstigt att man för skatte-
betalarnas räkning tittar lite extra noga på de dyraste
förbanden. Allra helst som målsättningen sades vara
att vi skulle spara pengar.
För F 16:s del fanns det en förklaring. Man har
också mycket annan verksamhet. Man är ett konglo-
merat av olika skolor och aktiviteter. Man har dess-
utom väldigt många yrkesofficerare, över 540 styck-
en, varav en del kanske sitter på vår läktare i dag.
Även efter det beslut vi ska fatta i dag kommer de
flesta arbetstillfällena att bli kvar i Uppsala. De
kommer inte att försvinna. Det gäller enbart den mi-
litärt flygande verksamheten.
Nu ska jag kortfattat lämna några skäl till att F 10
och F 16 föll ifrån för vår del. Det tycker jag att vi är
skyldiga att göra.
Vi fann att det var stora likheter mellan F 10 och
F 16, både på gott och ont. Bägge två var viktiga hur
personalförsörjningssynpunkt, sades det. Och det var
riktigt i så motto att nyrekryteringen är mycket god
på dessa platser. Samtidigt fann vi att avgångarna var
väldigt stora just på F 10 och F 16. Där fanns närhe-
ten till det civila flyget, närheten till en bra arbets-
marknad osv. Om man samtidigt betänker att varje
pilot kostar ca 5 miljoner att utbilda är det tveksamt
om en hög omsättningshastighet är en fördel.
Både F 10 och F 16 har klara bullerproblem, i
varje fall om man ska bedriva JAS-verksamhet.
SK 60 är inga större problem, men JAS är en stor
skillnad.
Problemet blir självfallet större i en storstad som
Uppsala. Om det framtida EU-kravet på att bullerni-
vån inte får överstiga 70 decibel i städer med över
100 000 invånare går igenom framstår det som klart
olämpligt att förlägga JAS-verksamhet till Uppsala.
Enligt detta hårda krav skulle så många som 29 000
invånare hamna under bullermattan, enligt Försvar-
smaktens egna beräkningar.
Tidigare beräkningar från Försvarsmakten visar
på upp till 750 miljoner kronor i kostnad för bulleri-
soleringar vid det decibeltalet. Det är inte realistiskt i
dag, men det är ett önskemål från EU:s sida att vi ska
komma dithän. Senare har Försvarsmakten kommit
med nya beräkningar, där man har kommit fram till
lite bättre siffror. Men det har varit så mycket siffror
att man får ta dem för vad de är.
Oavsett det är det ett bullerproblem som vi inte
kommer förbi. Sedan är frågan vem som ska betala.
Är det invånarna, eller ska man isolera? Det finns de
två alternativen.
Överljudsproblematiken är alltså ett av huvud-
skälen till att vi anser F 16 som olämplig för JAS-
verksamhet.
Vänsterpartiet är inte ensamt om att anse att ett
eventuellt exportstöd kan drivas inom de fyra flottil-
jer som det nu ska fattas beslut om. Även Berit
Jóhannesson har tagit upp att vi t.ex. har resurser på
F 7 Såtenäs, Försvarsmaktens Halmstadsskolor osv.
Vid behov kan det kompletteras med andra flottiljer.
Det klaras inom fyraflottiljsramen, utan problem.
När det gäller Sydafrika blir det inte, som sagt var,
klart med utbildningen förrän 2006.
Jag ska slutligen ta upp riskproblematiken, som är
klart större vid F 16 och F 10 med närheten till de
stora flygplatserna Arlanda och Kastrup. På F 10 går
den säkert att hantera, för det är lite längre ifrån och
kompetensen och lärarna finns där på flygskolan. Vi
har också fått rapporter tidigare inför försvarsbeslutet
om incidenterna. De är klart fler på F 16 men är även
ganska många på F 10. Att dra i gång verksamhet
med helt oerfarna elever och brist på erfarna flyglära-
re på F 16 i Uppsala måste betraktas som klart
olämpligt och oansvarigt.
Riskfaktorn är således ett av huvudskälen till att
vi tycker att det är olämpligt med en grundläggande
flygskola på F 16. Den grundläggande flygskolan
kräver mycket mer försiktighetsåtgärder än grundläg-
gande taktisk utbildning, som sker med redan utbil-
dade förare.
Sammantaget skulle vid ett val mellan F 10 och
F 16 självfallet F 10 vara det bästa alternativet - det
är ingen tvekan om det. Men i dagens läge är det
bästa att lägga ned bägge flottiljerna. Att nu börja riva
upp ett 14 månader gammalt riksdagsbeslut skulle
vara omdömeslöst. Jag vill åter påminna om riksda-
gens beslut den 29 mars i fjol: De kvarvarande fyra
flottiljerna F 21, F 4, F 17 och F 7 har de klart bästa
förutsättningarna ur ett längre perspektiv att klara
Flygvapnets behov.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.