Herr talman! Ärade riksdagsledamöter, åhörare
och TV-tittare! Möjligheterna till utbildning av pilo-
ter i och för flygvapnet kommer att minska drastiskt
under ett antal år framöver. Flygvapnet kommer att
åderlåtas på nödvändig kompetens både totalt och vad
gäller antal officerare. Möjligheterna till en ordnad
och säkerställd övergång till JAS 39 Gripen kommer
att försämras kraftigt, med en betydande risk för stora
kostnadsökningar och uteblivna beräknade besparing-
ar. Sammantaget kommer Flygvapnets utveckling i
enlighet med den beslutade ominriktningen av För-
svarsmakten inte att kunna genomföras planenligt.
Möjligheterna att genomföra det s.k. exportstödet,
dvs. utbildning av utländska piloter och tekniker om
JAS 39 Gripen, kommer att minska kraftigt.
Denna konsekvensbeskrivning och denna svidan-
de kritik mot det förslag som socialdemokraterna
totat ihop en sen kväll och som nu ligger på riksda-
gens bord är inte hämtade ur den moderata reserva-
tionen. Det är i stället Flygvapnets generalinspektör
som i en artikel i lördags redovisar de allvarliga kon-
sekvenserna av utskottsmajoritetens förslag.
Förundran och besvikelse sprider sig både bland
dem som har kunskaper på området och hos den övri-
ga allmänheten. Hur kan utskottsmajoriteten hoppa i
en så galen tunna? Hur kan regeringen sköta för-
svarspolitiken så eländigt att detta blir resultatet? Det
är inte nog med det. Hur kan försvarsutskottet slita
med frågan i fem månader och trots goda föresatser
och många initiativ till slut landa på ett så erbarmligt
dåligt förslag?
Jag inser väl att hotet om avslag på propositionen
fått socialdemokraterna att ganska motvilligt ta detta
steg. Att lägga sig platt för Vänstern kan inte ha varit
roligt vare sig för Björn von Sydow eller övriga soci-
aldemokrater.
Men under hela processen har det funnits alterna-
tiv. Att vi moderater ställde upp och inte klubbade av
propositionen direkt när vi i utskottet såg att det sak-
nades majoritet för den berodde ju på omsorg om
sakfrågan, men också på att vi såg en chans att hitta
den minsta gemensamma nämnaren med socialdemo-
kraterna. Att regeringen inte då drog tillbaka proposi-
tionen berodde väl rimligtvis på samma strävan att nå
resultat.
Men redan propositionens förslag var en dålig och
dyr lösning. Med fem flottiljer, men utan stridsflyg i
både Uppsala och Ängelholm, skulle Flygvapnet
tvingas leva med driftskostnader på 300 miljoner till
400 miljoner om året till ingen nytta. Den för stora
och för dyra organisation som föreslogs hotade för-
svarsekonomin på kort sikt och Flygvapnets framtid
på lång. Varför? Jo, därför att onödiga driftskostnader
urholkar våra möjligheter att satsa på JAS-systemets
utveckling i framtiden.
Med propositionens förslag används 10-12 mil-
jarder under JAS återstående livstid till infrastruktur
på marken i stället för till beväpning, utrustning,
renovering och modifiering av det flygplanssystem
som vi redan 1982 tog ett långsiktigt gemensamt
ansvar för. 80 miljarder har denna ryggrad i flygvap-
net hittills kostat, och fortsatta satsningar är absolut
nödvändiga för att dessa pengar inte till stor del ska
vara bortkastade. JAS Gripens existensberättigande
finns på teknikens framkant - ingen annanstans.
Propositionens förslag innebär vidare att svårig-
heterna att genomföra omskolningen från Viggen till
JAS består och att stora problem med flygförarutbild-
ningen skapas på grund av den föreslagna flyttningen.
Svårast att acceptera ur ett skattebetalarperspektiv är
det ohyggliga slöseriet med offentliga medel. 400
miljoner kastas i sjön, och 300 nya måste investeras
för att täcka upp de förlorade. Att det är ett utmanan-
de sätt att hantera andras pengar torde väl alla vara
överens om.
Att både förra och nuvarande överbefälhavaren
avvisat propositionens struktur och innehåll gör inte
saken bättre. Redan i maj 1999 gjordes klart att för-
svaret behöver fyra flottiljer - varken mer eller mind-
re. ÖB:s redovisning i april understryker samma sak.
Propositionen är och var ingen hållbar utgångspunkt
för Flygvapnets utveckling.
För många flottiljer blir nämligen kvar om propo-
sitionens förslag skulle gå igenom, vilket innebär att
man troligen tvingas lägga ned ännu en flottilj senare.
Frågan är då om det är bättre att först ha investerat för
JAS på fem eller kanske sex platser för att i nästa steg
bara flyga på fyra.
Denna fråga är en av de få frågor som har fått ett
svar under utskottsbehandlingen. Samtliga partier
utom Miljöpartiet, som tror och hoppas att tre flottil-
jer ska räcka, och Vänstern som i sitt särskilda yttran-
de egentligen vill ha ytterligare minskningar stöder
nu den strukturella inriktning som varit moderaternas
och ÖB:s i snart två år. Det tyder på att man slutligen
insett det orimliga i propositionens förslag.
Den moderata utgångspunkten i hela denna pro-
cess har varit att utan låsningar till enskilda flottiljer
försöka medverka till en lösning som är tillräckligt
bra för Flygvapnet. Vi stödde det socialdemokratiska
initiativet att få hela frågan om flygets organisation
genomlyst, även om vi i slutändan inte kunde komma
överens om det uppdraget skulle lämnas till regering-
en eller till ÖB. När sedan ÖB:s redovisning väl kom
var vi öppna för diskussioner inte bara kring ÖB:s
rekommendation utan kring alla de sex alternativ som
försvaret angav som möjliga lösningar.
Visst har delar av Försvarsmaktens underlag ifrå-
gasatts delvis med rätta, men det är sammantaget det
bästa och mest heltäckande underlag som hittills har
presenterats. Det är Försvarsmakten som ska leva
med och genomföra det som vi här i denna kammare
fattar beslut om. Varför då inte lyssna till den? Eller,
som någon uttryckte det, varför först fråga och sedan
inte lyssna?
Därför är det anmärkningsvärt att utskottets majo-
ritet utan vare sig argument eller konsekvensanalys
valt ett hittills okänt sjunde alternativ som är den
kanske sämsta möjliga lösningen för Flygvapnet.
Varför har då moderaterna inte låst sig för eller
emot enskilda flottiljer? Borde inte också vi ge be-
sked om exakt var vi står? Svaret är enkelt. Vi insåg
tidigt att varje låsning är ett hinder för en lösning. Om
inte annat visar det socialdemokratiska agerandet
detta med skrämmande tydlighet. Låsningen vid tidi-
gare fattade beslut och uppgörelser regionalt och med
andra partier har tydligen gjort det omöjligt för soci-
aldemokraterna att ens diskutera något av ÖB:s alter-
nativ, eftersom samtliga alternativ innehöll besk me-
dicin och innebär att förra årets halvfärdiga beslut om
Flygvapnet rivs upp.
Försvaret har nämligen i alla sina sex alternativ
föreslagit ett bibehållande av F 10 och/eller F 16.
Flygvapnet verkar med andra ord kunna hantera de
nackdelar som det innebär att lämna en av dessa två
platser men inte båda. De olika lösningar som ÖB har
presenterat är alla sex till skillnad från utskottsmajo-
ritetens förslag i olika hög grad möjliga att genomfö-
ra. Flygets krav på någorlunda rimliga verksamhets-
förutsättningar verkar vara uppfyllda i alla och väl
uppfyllda i flera av alternativen.
I ljuset av det underlag som har legat på utskottets
bord tvingas jag konstatera att majoriteten helt har
struntat i ÖB:s underlag. En lösning på problemet för
denna majoritet har definitionsmässigt inte varit den
lösning som är bäst eller ens acceptabel för försvaret
utan en möjlig lösning bara från rent politiska ut-
gångspunkter. Tidigare socialdemokratiska utfästelser
kunde inte rubbas.
I ljuset av denna låsning borde utskottet naturligt-
vis gjort processen kort med propositionen redan i
december eller i början av januari. Då hade det fun-
nits god tid för att ta fram ett genomarbetat förslag.
Utskottets förslag är inte genomarbetat. Tvärtom
saknas underlag. Varken investeringsbehov eller
framtida driftskostnader är ordentligt belysta - än
mindre förutsättningarna för att verkligen genomföra
förslaget, konsekvenserna för flygutbildningen och
därmed Flygvapnets framtid.
Flygvapnets betyg på förslaget citerade jag inled-
ningsvis. Jag har sällan läst hårdare ord från en verk-
samhetsansvarig statstjänare.
Inte nog med att utskottets förslag är uselt. Hu-
vudfrågan - var den framtida flygutbildningen ska
bedrivas - förblir dessutom olöst. Min ekonomiska
bedömning är dessutom att närmare 800 miljoner av
redan gjorda investeringar går förlorade samtidigt
som det krävs upp till drygt 1,6 miljarder i nyinveste-
ringar för att genomföra majoritetsförslaget. Till det
här kommer investeringar för flyttningen av de båda
flygutbildningarna i Ängelholm och Uppsala, kanske
i 300-miljonersklassen, om man inte i stället tvingas
köpa utbildningen utomlands och därmed ger upp
både ett 30-årigt utvecklingsarbete som lett till en
grundläggande pilotutbildning i världsklass och chan-
sen att i nästa steg förlägga en sameuropeisk flyg-
skola i Sverige.
Att utskottsmajoriteten nu har valt en av de
sämsta tänkbara möjligheterna utan underlag och med
den centrala frågan om lokalisering och organisation
av framtidens flygutbildning olöst är sakligt det mest
anmärkningsvärda jag har varit med om under mina
tio år i riksdagens försvarsutskott. Att utskottets ma-
joritet dessutom har röstat ned mitt förslag om att vi
inför beslutet ska få Försvarsmaktens konsekvensbe-
skrivning är ännu märkligare men å andra sidan helt i
linje med att man bortser från försvarets bedömning-
ar.
I sakfrågan fanns alternativ. Moderaterna var och
är inte låsta vid någon enskild flottilj. Vi ställer
grundläggande krav på en rationell helhet som är
tillräckligt bra för försvaret och flygvapnet. Många av
oss har lätt att instämma i påståendet att den här frå-
gan har gått alldeles för långt, att utskottsmajoriteten
har passerat alla gränser för sak, sans och vett och att
det är oförklarligt hur rikets högsta beslutande organ
kan fatta ett beslut utan beredning och med konsek-
venser för de viktigaste processerna - ombeväpning-
en av flyget från Viggen till JAS och tillförseln av
piloter - som kan bli en dödsstöt för en redan grovt
misshandlad organisation.
Herr talman! Min ursprungliga avsikt var att yrka
på att detta, det kanske eländigaste av eländiga alter-
nativ, återförvisas till utskottet för ytterligare bered-
ning. Från alla rimliga utgångspunkter borde det ju gå
att åstadkomma någonting bättre. Men efter gårda-
gens upprepade telefonkontakter mellan min partile-
dare Bo Lundgren och statsministern inser jag att
även den vägen är stängd. Det till synes rimliga är
inte längre rimligt. Socialdemokraterna har stängt
dörren för att försöka hitta en lösning. Därmed ter sig
en återremiss helt meningslös.
Möjligheterna att åstadkomma något bättre verkar
nu uttömda. Ytterst beror det här på att socialdemo-
kraterna i februari 1999, efter en dryg månads för-
handlingar med de borgerliga partierna, gjorde upp
bara med Centern om framtidens försvar. Och för att
få Miljöpartiets och Vänsterns välsignelse valdes en
rejäl ekonomisk nedskärning samtidigt som minori-
tetsregeringen medvetet chansade på att dess förslag
skulle passera riksdagen som en följd av bristen på
samlat motstånd. I dag visas med skrämmande tyd-
lighet att regeringens försvarspolitiska strategi helt
har havererat. Det fungerar inte att komma till riksda-
gen med bara Centerns stöd i försvarspolitiken.
Socialdemokraterna bär hela ansvaret för att man
inte har sökt brett samförstånd med också mitt parti
för en nödvändig, men för den skull inte vettlös, om-
ställning av försvaret. Det är inte i triumf eller för att
kunna svära mig fri från ansvar som jag konstaterar
det här. Tvärtom är jag ledsen och besviken och den
första att beklaga de praktiska konsekvenserna för
flygvapnet av det här misslyckandet. Sverige är värt
ett bättre försvar och om inte annat efter denna hante-
ring också en bättre regering.
Herr talman! I dag är det en svart dag. Försvaret
och de anställda i flygvapnet kommer att orsakas ett
orimligt lidande om utskottsmajoritetens förslag blir
verklighet. Men också förtroendet för politiken och
för politikens rationalitet står faktiskt på spel. Jag
yrkar därför bifall till den moderata reservationen.
Bara genom att man avslår både utskottets och propo-
sitionens förslag kan utrymme skapas för eftertanke
och initiativ genom att gamla låsningar faller utan att
nya låsningar för den skull kommer till.