Fru talman! I takt med att omvärlden förändras måste förstås även riksdagens arbete förändras, utvecklas och förbättras. Riksdagskommittén, som har bestått av representanter för alla riksdagens partier, har också kallat sitt huvudbetänkande, som någon här tidigare lyfte fram,
Riksdagen i en ny tid
.
I det betänkande som vi nu debatterar behandlas förutom Riksdagskommitténs betänkande även ett antal motioner från riksdagens olika ledamöter.
Detta är inte den första och alldeles säkert inte den sista större översyn som görs av riksdagens arbetsformer. Sedan början av 90-talet har liknande arbete utförts i tre olika omgångar. Det är både välkommet och naturligt att riksdagens arbetsformer måste ses över med jämna mellanrum. Vi kan därför vara tämligen säkra på att det kommer att fattas beslut om förändringar om riksdagens arbetsformer även i framtiden.
Samtidigt kan man konstatera en annan sak, nämligen att det inte är denna typ av utskottsbetänkanden som tillhör den sort som väcker så väldigt stor uppmärksamhet och så stort intresse hos allmänheten. Jag skulle tro att många som har lyssnat på denna debatt tycker att den är helt obegriplig. Anledningen till det är främst att detta rör riksdagens interna arbete, vilket är något ganska främmande för de allra flesta. Å andra sidan ligger det i allas vårt intresse att de medel som finansierar hela riksdagsapparaten används på bästa möjliga sätt.
Därför är det också viktigt att vi genomför detta arbete med största möjliga öppenhet. Människor ska nämligen på många olika sätt kunna ta del av, känna sig delaktiga i och följa riksdagens arbete. Det är viktigt att människor ges möjlighet att ta del av de förslag som diskuteras och ges möjlighet att följa debatten på ett öppet sätt.
De förändringar som konstitutionsutskottet nu föreslår i detta betänkande handlar om en massa olika saker, som har sagts här tidigare. Det är allt från EU-frågor till det interparlamentariska arbetet. Det handlar om arbetet i utskotten, om motionsbehandlingen, om lokaler, om seminarier, om information, och det handlar till och med om utlåning av cyklar. Det handlar faktiskt om allt möjligt.
Många av de riksdagsledamöter som jag har mött har högt ställda förväntningar på de förändringar som dagens betänkande och de beslut som vi kommer att fatta kommer att föra med sig.
Riksdagskommitténs förslag till förändringar bygger på ett utredningsarbete som har genomförts under lång tid. Det bekräftades av Mikael Odenberg som stod i talarstolen före mig.
För flera av dem som har motionerat inom detta område hade det varit önskvärt med djupare utredningar och med mer långtgående förändringar. Andra anser att det åtminstone inom vissa områden inte ska genomföras några förändringar över huvud taget.
Det har, som sagts här tidigare, lagts väldigt mycket tid på att diskutera huruvida det är bra eller dåligt att det ska finnas möjlighet att votera om utskottens utlåtanden när det gäller grön- och vitböcker och andra strategiska dokument. Det finns också en s-reservation som handlar om detta. Den bygger på att det finns en stor oro för att regeringen tidigt ska bindas upp för en viss ståndpunkt.
Men jag menar att hela tanken med att i ett tidigt skede skapa debatt om EU-frågorna bygger på att frågorna debatteras på ett öppet och livfullt sätt. En förutsättning för det är förstås att det finns möjlighet att fullt ut vädra olika uppfattningar. Att det sedan ges möjlighet att votera om alternativa skrivningar i utskottens utlåtanden tror jag bidrar till en livfull debatt. Och eftersom kammarbeslutet efter voteringen inte blir rättsligt bindande, menar jag att det inte finns någon anledning att känna oro för att regeringen ska bli bakbunden. Jag ser det snarare som en möjlighet för regeringen att få god vägledning och kunskap om riksdagens uppfattning.
Göran Magnussons resonemang om grön- och vitböckerna tycker jag mer liknar en studiecirkel för riksdagens ledamöter, alltså att behandlingen av grön- och vitböcker ska ses som ett folkbildande sätt för riksdagen att få del av EU-frågorna i stället för att det ska ses som ett sätt att ge vägledning för regeringen.
Här finns i alla fall en gemensam vilja hos en majoritet av konstitutionsutskottets ledamöter att genomföra dessa viktiga förändringar. Och tanken med en förändrad behandling i riksdagen när det gäller just EU-frågorna är ju inte ny. Den bygger på en uttryckt önskan att öka engagemanget i hela riksdagen för EU-anknutna frågor.
Riksdagen måste komma in tidigare i beslutsprocessen, och Folkpartiet har tidigare lagt fram förslag till reformer som rör riksdagens arbete med just EU-frågor. Vi har poängterat att fackutskotten behöver ges en förstärkt roll i riksdagens EU-arbete. Folkpartiet har också tidigare drivit ståndpunkten att EU-nämndens sammanträden som huvudprincip borde vara öppna. Därför känns det förstås positivt att vi senare ska fatta beslut som delvis går i en sådan riktning.
I ärlighetens namn har vi även lagt fram förslag som vi inte har fått gehör för, till exempel att våra EU-parlamentariker, och då menar jag förstås alla de svenska EU-parlamentarikerna, likt de holländska EU-parlamentarikerna skulle kunna ges möjlighet till återrapportering i riksdagen, till exempel genom deltagande i särskilt anordnade debatter. Vi menar att det ytterligare skulle bidra till att EU-politiken kom ännu närmare medborgarna och att EU-politiken på ett naturligt sätt blev ett inslag i den dagliga politiska debatten.
Men det faktum att vi inte har fått gehör för alla våra ståndpunkter får förstås inte innebära att vi fullständigt låser positionerna när det gäller förändringar i arbetet med EU-frågorna. Med de beslut som vi så småningom ska fatta tar vi några steg framåt, vilket, som sagt, är positivt. Det är bättre med några steg än inga steg alls.
Om förändringar i utskottsindelningar har det förts en diskussion ända sedan enkammarreformen. Främst har diskussionen handlat om en jämnare arbetsbelastning mellan utskotten.
Konstitutionsutskottet föreslår nu, efter det att Riksdagskommittén låtit genomföra ett omfattande utredningsarbete, ett antal förändringar vad gäller både utskottsindelning och ärendeindelning. Förutom att ärenden flyttas mellan utskott föreslås det även att antalet utskott minskas.
En viktig aspekt när det gäller minskningen av antalet utskott är att de partier som är representerade i riksdagen ska ges möjlighet att delta i utskottens ärendeberedning utan att proportionaliteten i utskotten för den skull minskar. Det är nämligen inte tillfredsställande att det finns partier som saknar representanter i vissa utskott. För att åstadkomma det är det nödvändigt med en minskning.
Olika förslag om sammanslagningar har övervägts. Det finns en rad förslag från enskilda ledamöter både om sammanslagningar av utskott och om flytt av ärenden från ett utskott till ett annat.
Riksdagskommitténs förslag handlar om att inrätta ett civilutskott bestående av lag- och bostadsutskotten. Även här finns det en reservation från Socialdemokraterna. Jag kan förstå oron för förändringar. I många sammanhang är det tryggare när allt är som det alltid har varit. Men samtidigt finns det inte någonting som är så bra att det inte kan bli bättre.
Vad jag däremot inte förstår är den del av reservationen som handlar om att frågan inte har utretts tillräckligt. Enligt min uppfattning finns det ett väl underbyggt resonemang just om sammanslagningen av bostads- och lagutskotten.
I den sista delen av mitt anförande tänkte jag ägna några ord åt motionsbehandlingen. Här tror jag att det kommer att finnas mer att göra. Jag tror att det är ett område som, som jag inledningsvis sade, alldeles säkert kommer att innebära nya förslag om förändringar när det gäller framtidens riksdagsbeslut.
Troligtvis kommer det att behövas en översyn av både motionsrätten och själva behandlingen av motionerna. Som vi alla vet slås ständigt nya rekord när det gäller antalet motioner som väckts under allmänna motionstiden. Det kan man säga säkert är en del av den nya tekniken; det är nu så mycket enklare att gång efter annan väcka en motion och bara göra några små förändringar. På det viset har det, tror jag, blivit en större anhopning av motioner.
Slutligen vill jag säga att jag liksom många andra som tidigare varit uppe i debatten förstås tycker att det hade varit bättre om en ännu bredare majoritet hade ställt sig bakom de förslag som nu presenteras. Min uppfattning är ändå att varje initiativ som bidrar till att riksdagens arbete blir effektivare och gör arbetet mer tillgängligt för medborgarna ska välkomnas.
I dag tar vi, som sagt, några steg framåt. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i betänkandet.
I detta anförande instämde Tobias Krantz (fp).