Fru talman! På en punkt i varje fall, när det gällde presidentfrågan, blev det ju ett riksdagsbeslut och en ärendebehandling, som man då kan kalla det för, som sedan blev föremål för anmälan till KU och granskning av hur det där skulle gå till. Så det där med icke-bindande beslut och att de inte har någon konstitutionell effekt är nog mer ett teoretiskt resonemang än ett faktiskt politiskt resonemang, enligt min uppfattning.
Jag delar den uppfattning som Mats Einarsson har, att även en diskussionsprocess naturligtvis leder fram till att en regering kan känna sig mer eller mindre bunden eller förstår att det är på det ena eller andra sättet, och det är bra. Vad jag inte begriper är varför det ska cementeras genom att man gräver ned sig i olika ståndpunkter och räknar hur många skallar som tycker det ena och hur många skallar som tycker det andra. Det är där som jag i varje fall har min väsentliga kritik på det här området.
Carl B Hamilton hade inget svar på min viktiga fråga, nämligen vad det är för dynamik eller mekanik som leder fram till att man från majoritetens sida och i första hand Riksdagskommitténs sida lägger fram ett förslag som enligt Carl B Hamilton går helt på tvärs med hur det borde vara när det gäller EU-nämndshanteringen och annat. Jag ska inte upprepa frågan utan konstaterar bara att både Carl B Hamilton och jag saknar svar på den väsentliga frågan. Möjligen är det så att det finns lite andra motiv än just intresset av att fördjupa EU-debatterna för svenska folket.