Fru talman! Nej, det torde väl vara ganska uppenbart vid det här laget att jag och Göran Magnusson har helt olika uppfattningar i den här frågan. Jag hörde en skröna när jag var ny som riksdagsledamot. Jag hoppas att den inte är sann. Den handlade om att det, när man skulle dra in tv-kommunikation till våra rum, fanns protester mot att man skulle ta in CNN i tv-utbudet därför att det inte var tillräckligt många av riksdagsledamöterna som kunde engelska. Det är möjligt att det bara är en skröna, men man blir lite fundersam när man hör de här sakerna.
Hur många av dem som kommer till den här kammaren är egentligen öppna för ny teknik? Jag tror att i grund och botten handlar det om att prova på. Man kunde till exempel ha tänkt sig en försöksrunda med detta, men vi märker nu att det inte finns något sådant intresse.
Jag ska avsluta med att konstatera att när jag först förde fram det här förslaget var det en av dina partikolleger i samma ålder som jag, Mikael Damberg, som uttalade sig om det här förslaget och sade, apropå det du var inne på om att vara fysiskt närvarande i kammaren, att det är viktigt att se medborgarna i ögonen när man fattar viktiga beslut. Vi kan bara titta på oss och åhörarna här i dag. Vi ser inte alls folk i ögonen. Vi vänder dem i stället ryggen. Ett syfte med det här förslaget är att göra precis tvärtom, att få fler av riksdagsledamöterna att möta medborgarna ute i valkretsarna.
Det är min tro att när man tittar tillbaka på den debatt som vi har här nu, och om någon läser protokollet om kanske fem-tio år från nu, kommer det att visa sig om det är min eller Göran Magnussons uppfattning som vinner i längden.