Fru talman! Det är intressant att Gustav Fridolin anser att Miljöpartiets företrädare i EU-nämnden misskött flyktingpolitiken. Det hade väl varit fritt fram för Miljöpartiet att ändra på sammansättningen i nämnden. Nu vill man ju lägga ned EU-nämnden, och det är i och för sig en ståndpunkt som man utifrån principiella utgångspunkter kan ha respekt för.
Min egentliga fråga är: Vad är det i det nuvarande systemet som hindrar utskotten från att engagera sig i grön- och vitböckerna? Vad är det som hindrar det? Är föreställningen den att man faktiskt inte ens gör det? Jag har den uppfattningen att vårt eget utskott försökt engagera sig i olika frågor, och andra utskott har ofta beredningar, resonemang, kring dem. Det ligger dock på något slags frivilligbasis. När jag talar med kolleger undrar de om de måste närvara vid samråden mellan fackutskottet och regeringen. Jag har uppfattat det så att det blir fråga om sammanträden och att det ska fattas, åtminstone preliminära, beslut.
När det sedan gäller det kloka i en förhandlingssituation, att förhandlarna har bundna mandat, har Gustav Fridolin och jag inte samma åsikt. Erfarenheten från alla slags förhandlingar visar att bundna mandat inte är bra eftersom det omöjliggör, eller kan omöjliggöra, kompromisser. EU-systemet är en förhandlingsorganisation, och det är möjligt, med tanke på den miljöpartistiska inställningen till EU, att det är bra att det hela går i stå och ingenting händer. Vi har emellertid många andra i riksdagen. En majoritet anser att vi ska utnyttja den möjlighet som Sverige har som medlem i EU för att fatta kloka och förnuftiga beslut för medborgarna. Men om besluten per definition är dåliga då förstår jag Gustav Fridolins och Miljöpartiets upplägg i dessa frågor.