Herr talman! Det här betänkandet är en kompromiss. Det finns väsentliga delar här där vi är helt eniga. Det gäller uppföljning, utvärdering och så vidare. Det finns mycket positivt i de delarna. Men det finns en del kontroversiella punkter.
Jag funderade just över ordet "kompromiss", och det slutar ju med "miss". Apropå "miss" brukar man säga att kompromiss är en situation där alla är lika missnöjda. Och det är väl ingen som i de kontroversiella delarna genomför de här besluten med någon större entusiasm.
Processen i arbetet fram till det här betänkandet har inte varit den allra bästa, om man uttrycker sig väldigt försiktigt. Riksdagskommittén levererade förslag som spretade åt olika håll med ett stort antal reservationer. Man hade inte heller tagit hänsyn till att det handlar om förändringar i huvudbestämmelserna i riksdagsordningen som då kräver kvalificerad majoritet eller beslut enligt grundlagsordning. Man har inte genomfört något remissförfarande. Riksdagsstyrelsen slänger bara det här betänkandet från Riksdagskommittén i KU:s knä och säger: Det här får ni reda ut!
Så där får det inte gå till i riksdagen. Den processen måste man vara strängt kritisk emot.
Jag har vissa erfarenheter från tidigare processer i riksdagen när vi hanterade de här frågorna i Riksdagsutredningen i början på 90-talet. Där insåg vi alla att det inte gick att lägga fram förslag om ändringar av huvudbestämmelser utan att man hade en fullständig enighet eller en kvalificerad majoritet. Man gjorde inte heller utskottsförändringar, trots att det bara är tilläggsbestämmelser. Man månade om den breda enigheten. Den process som har skett här har inte varit så bra.
När det kom till konstitutionsutskottet insåg jag att vi måste försöka hitta en lösning på den är problematiken och åstadkomma den breda enigheten. Därför föreslog jag att det skulle tillsättas en speciell arbetsgrupp, och den tillsattes också. Men det var bortkastat tid. Det visade sig att Socialdemokraterna inte rörde sig en millimeter. Då fanns det inget underlag för att skapa en bättre kompromiss i det sammanhanget. Det är intressant att ett parti på det sättet kan ägna sig åt att totalt blockera en process som kan förändra riksdagens arbetsformer. Det var inte bra. Hade man varit lite mer kompromissvillig borde man kunnat åstadkomma en bättre lösning än den som nu har blivit.
Göran Magnusson talade om att man nu frångår principen med den breda enigheten. Jag ställde en fråga till honom under våren 2002 i diskussionen om ett annat betänkande i en grundlagsfråga. Var går gränsen för den breda enigheten? Jag ställer frågan: Ligger den vid 40 % för minoriteten eller vid 35 ½ %? Var ska man dra den gränsen? Vid det tillfället handlade det om 35 ½ %, och i dagens läge handlar det om 40 % som motsätter sig en förändring av den här typen. Det är en frågeställning som man måste resa också i det sammanhanget. Jag håller med om att det olyckligt att vi inte har en bred enighet när vi förändrar spelreglerna för till exempel riksdagens arbete.
Låt mig säga någonting om sakfrågorna innan min talartid är slut. Riksdagskommittén har väl missuppfattat detta med de grönböcker och vitböcker som riksdagen ska behandla. Man kan inte utan vidare anknyta till KU:s hantering av granskningsbetänkandet, eftersom det är reglerat i regeringsformen. Det har konstitutionsutskottet rättat till genom att definiera de här utlåtandena, som vi kallar dem, i riksdagsordningen.
Riksdagskommittén hade också missat sambandet mellan utskotten och EU-nämnden. Regeringen ska överlägga med utskotten om det som utskotten bestämmer. Samtidigt avlövar man EU-nämnden. Då hamnar man i den märkliga situationen att om utskotten inte är tillräckligt aktiva så kommer regeringen lindrigare undan i sammanhanget. Det borde man ha löst ut på ett bra sätt enligt mitt förmenande. Nu lyckades jag få igenom en halvmesyr här så att man åtminstone delvis täcker upp för den här luckan genom att man ger ett slags gummiparagraf för EU-nämnden att kunna täcka upp för utskotten. Det är inte riktigt bra, men utvecklingen får visa om man kan lösa det där på ett annat sätt.
Jag vill också säga någonting om utskottssammansättningen. Det är ett välkänt problem att av riksdagens sju partier har fyra mycket tråkiga erfarenheter därför att vi har alldeles för många utskott. När ett parti har omkring 17-18 ledamöter är det oerhört svårt att täcka upp alla utskott på ett bra sätt. Det har länge varit ett önskemål att man skulle minska antalet utskott. Det diskuterade vi även i Riksdagsutredningen i början av 90-talet. Vi hade olika modeller, men när det kom till kritan stoppade Socialdemokraterna och Moderaterna den utvecklingen.
Det finns många naturliga sammanslagningar. Det är inte säkert att det här är den mest naturliga, men den får accepteras utifrån utgångspunkten att vi behöver minska antalet utskott.
Sammanfattningsvis är huvuddelen i det här betänkandet en kompromiss, och den kan man vara missnöjd med i vissa delar, men man måste försöka föra processen vidare, och det är det som ligger bakom att vi har ställt oss bakom den här delen.
Herr talman! Vi har också en motion om budgetprocessens andra steg. Jag ska inte lägga ned någon tid på detta. Jag brukar tjata om detta varenda år eftersom detta steg är otillständigt. Vi hoppas att en kommande riksdag tar itu med de frågeställningarna.
Därmed yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.