Fru talman! Nej, jag är inte alls oroad för meningsbrytningen och diskussionen. Vad jag oroar mig för är den cementering av motsättningarna på preliminära stadier som voteringarna leder fram till. Men det är tydligen viktigt med cementeringen av motsättningarna.
Från min demokratiska utgångspunkt - möjligen har jag lärt mig det i en studiecirkel - är debatten till för att faktiskt försöka hitta en konsensus, en gemensam ståndpunkt. Men för Liselott Hagberg och andra är det uppenbarligen så att det är skillnaden och motsättningen som är det viktiga. Jag och Socialdemokraterna har svårt att se att det skulle vara av gemensamt intresse.
Vidare tycker jag att det är lite nonchalant - eller hur man nu ska uttrycka saken - att säga att det här inte betyder någonting. Det är en meningsbrytning, och det är - som någon domstol uttryckt saken - oförbindande ur konstitutionell synpunkt. Eftersom det är oförbindande ur konstitutionell synpunkt är det möjligen bindande ur någon annan synpunkt. Det är väl ungefär det som Mats Einarsson här har försökt att beskriva, alltså att det i praktiken ändå framför allt av dem som vill någonting annat än det som majoriteten här står för kommer att användas för att hävda att det borde vara på ett alldeles annorlunda sätt. Det är legitimt att göra det. Frågan är bara varför man på ett tidigt stadium måste manifestera de motsättningarna just i riksdagen och använda den beslutsprocess och det system vi har för att fatta för medborgarna bindande lagliga beslut, ekonomiska budgetbeslut och annat.
När det sedan gäller detta med om det är sakligt motiverat eller väl underbyggt är det kanske en fråga för semantikerna att reda ut skillnaderna där. I varje fall uppfattar jag att Liselott Hagberg tycker att det är bra att slå samman bostadsutskottet och lagutskottet.