Fru talman! Det är tydligen så att jag har missuppfattats nästan hela tiden i hanteringen i konstitutionsutskottet. Det var absolut seriöst, men jag tänkte väl att jag skulle kunna få något slags motbud.
Jag minns att Mats Einarsson talade om de här voteringsfrågorna. Det är ingen tvekan om att de är en väsentlig bit av de problem som vi ser från socialdemokratisk sida. Men Mats Einarsson minns säkert att han inte heller fick någon uppslutning från alliansområdet. Vi går bara vidare, hette det. På något sätt fick jag intrycket att man från alliansens och de andra partiernas sida tyckte att det var väldigt skönt att kunna påstå att jag var alldeles omedgörlig, för då behövde man inte hålla på och argumentera med sina gruppledare och annat om några förändringar.
Jag vill också säga att jag delar Mats Einarssons uppfattning när det gäller förhållandet mellan riksdag och regering. Det är klart att varje hantering i riksdagen av denna typ av frågor kan komma att begränsa regeringens handlingsutrymme. Det kan också lite omvänt sägas att får man stöd för ståndpunkterna så har man en bättre förankring och uppslutning och kan med viss större styrka förhandla och diskutera. Ur socialdemokratisk synpunkt är det dock angeläget att riksdagen spelar en roll i dessa sammanhang, och det har ju EU-nämnden gjort på ett förtjänstfullt sätt hittills - även om det var Vänsterpartiets uppfattning att den lilla EU-nämnden skulle fatta för riksdagen bindande beslut och binda regeringen vid ståndpunkter när man inledde dessa diskussioner och arbetet med EU-nämnden. På de punkterna blir det alltså förändringar och begränsningar i det politiska handlingsutrymmet.
Jag vill på de sista sekunderna i repliken också erinra om den så kallade hattdiskussionen eller presidentdiskussionen i samband med den nya konstitutionen, där riksdagen uttalade en teoretisk ståndpunkt som sedan användes för att till och med anmäla regeringen till KU för att inte ha följt riksdagens beslut. Spåren förskräcker kring det här icke-beslutsfattandet i riksdagen.